”Social kompetens”.

Som vissa som läser denna blogg kanske vet så var social kompetens, eller bristen därav, en ”grej” i en av mina relationer. Min partner gjorde en stor affär av hur bristande min så kallade sociala kompetens var, att jag var oartig och gud vet allt. Detta gjorde att jag totalt förlorade min tilltro på min sociala förmåga och blev beroende av honom.

Grejen var att han själv var ganska illa omtyckt bland många av mina bekanta. Detta var emellertid inte en fråga om hans bristande sociala kompetens utan om att mitt umgänge var dåligt, att vi var elaka och så vidare. Han hade överlag väldigt svårt för att acceptera när jag engagerade mig i konversationer med andra på mina egna villkor, även hans vänner. Då gjorde jag alltid fel på något sätt, och han lät mig veta det.

Jag minns specifikt en gång då han kände sig hotad av att han inte hängde med i jargongen mellan mig och en av mina vänner, och reagerade på detta genom att vara tyst och grinig tills jag resignerade och medgav att jag hade gjort fel och var taskig. Han behövde inte anstränga sig för att hänga med, om sammanhangen inte anpassades efter honom reagerade han med att vara grinig.

Nå, en kan ju också tycka att det tyder på en mycket bristande social kompetens att hålla en människa en säger sig älska i ständig osäkerhet också.