Sökandet efter den sanna liberalismen.

Jag har innan skrivit om ideologiska fantasier, vilket är ett begrepp som används inom ideologikritik, alltså kritik av det rådande samhällets ideologier. En ideologisk fantasi är i alla fall en idé om att det finns någon slags ren ”kärna”, något en kan komma till bara en rensar bort alla fe. Rasismens ideologiska fantasi är ett harmoniskt land fritt från konflikter, ett land som finns och som vi kan nå bara vi rensar bort alla ”störningar”, det vill säga människor med fel hudfärg. Samma sak kan en ofta se hos frimarknadsliberaler som när någon slags idé om att bara vi rensar bort alla imperfektioner från marknaden så kommer den fungera som ett perfekt urverk, det är därför deras lösning på olika problem alltid är densamma; mindre statlig inblandning.

Problemet med dessa ideologiska fantasier är att de är just fantasier, vi kommer troligen inte att få ett perfekt samhälle bara vi rensar ut alla föroreningar, utan det är systemet är grunden det är fel på. Det finns ingen vacker och perfekt kärna i samhället som vi kan tvätta ren från skit, utan samhällets uppbyggnad är lika pissig inifrån och ut.

Att hålla sig med ideologiska fantasier är bekvämt eftersom det gör att en slipper vara kritisk mot samhället som sådant, själva dess grunduppbyggnad, och istället kan hålla sig med en ytlig kritik av det hela, definiera ett problem och ägna sig åt försöka pricka det så fort de dyker upp, härleda allt till det. En kritik som går ut på att peta i detaljerna, att utföra ett ständigt sisyfosarbete för att tvätta rent samhället från alla skavanker, istället för att se den stora bilden, istället för att försöka angripa systemet som sådant.

Vissa människor som kallar sig liberaler men tar avstånd från i princip allting som den nutida liberalismen står för. De brukar tala om vem som är en ”riktig liberal” och inte istället för att prata om faktisk politik. Till exempel: folkpartiet gör någonting dumt, då säger den här personen ”men folkpartiet är inte liberala/det där är inte liberalt”, ungefär som om det var det som var kärnan och inte att det förs dålig politik. Det känns som att det handlar mer om att de vill hålla sin ideologi och därmed sig själva fria från skuld än att de faktiskt vill förändra något.

Det hänvisas också friskt tillbaks till historien när liberalismen var en progressiv kraft, till exempel under franska revolutionen, eller helt enkelt under framväxten av det borgerliga samhället. Det sägs att då var det minsann den sanna liberalismen som gällde, och inte den förstörda varianten som vi har idag.

Jag tänker mig att de också har en ideologisk fantasi, fantasin om den ursprungliga, sanna och ”goda” liberalismen, fantasin om en vacker liberal kärna som vi kan återvända till och i och med det komma ifrån det här samhällets problem. Idén om den rena liberalismen som har solkats ner, och att det vi borde göra är att försöka skrubba bort föroreningarna från liberalismens yta så att den återigen kan skina lika klart som den gjorde när den skapades.

Det viktiga är att försöka avslöja och rensa ut de falska liberalerna, inte att jobba politiskt för ett bättre samhälle. Istället för att göra något åt ett samhällsproblem så börjar debatten istället handla om huruvida det är en effekt av liberalismen eller inte, huruvida det skulle ha inträffat i ett verkligt liberalt samhälle, som om det vore det minsta relevant.

Jag undrar vad de här människorna tror finns där bakom, vad de tror kommer hända när vi har hittat den sanna liberalismen. Om de tror att vi kommer att gå in i något slags liberalt paradis där ingen någonsin kränker någon annans rättigheter, där inget företag någonsin är korrumperat och där marknaden aldrig någonsin beter sig som något annat än ett effektivt urverk. Om vi bara tar bort alla irrationella lagar, om vi bara få bort alla fejkliberala politiker, så kommer vi att komma dit. Den sanna liberalismens sol hägrar ständigt över alla dessa små små steg framåt, alla dessa små små slag som utkämpas emot regleringarna, irrationaliteten och fejkliberalerna.

Sökandet efter den sanna liberalismen kan möjligtvis vara intressant som en intellektuell övning, men politiskt relevant är det inte. Hur många böcker som än skrivs om vad liberalismen är och borde vara, hur många facebookstatusuppdateringar som än görs som att Folkpartiet inte är några riktiga liberaler, så kommer detta (liberala) samhälles problem att bestå. För problemet är inte att vi någonstans på vägen har försvunnit bort från den rena kärnan från den riktiga liberalismen, utan problemet är att vårt samhälles grundvalar bygger på orättvisa, på exploatering och på utnyttjande. Och det kan ingen liberalism, hur ren den än är, råda bot på.

58 reaktioner till “Sökandet efter den sanna liberalismen.”

  1. Detta ditt resonemang kan väl även i någon mån tillämpas på det kommunistiska exemplet. Okej, jag förstår att du finner nationalstaten passé även om den historiska realkommunismen i någon mening alltid byggt på denna. Jag inser därför att du ser att den nya kommunismen måste utgå från radikalt andra tankar och kategorier. Att man inte tvunget måste efterlikna t.ex. Stalins Sovjet år 1951 eller Béla Kuns Ungern år 1919 bara för att man kallar sig kommunist är förstås ganska givet.

    Så långt är jag alltså med. 🙂

    Dock upplever sannolikt många, inte minst bland dagens svenskar, att själva begreppet ”kommunism” är något historiskt belastat. Detta av skäl som vi kanske inte behöver gå in närmare på just nu. Frågan blir alltså hur konceptet år 2013 ska ”säljas in” (om du ursäktar det något PR-klatschiga uttrycket) och ”gå hem i stugorna”? Finns alternativa termer utöver ”kommunism”, som kan användas istället, inte minst av rent pragmatisk-realpolitiska skäl?

      1. Nej, jag insåg att du inte gör det. Inte jag heller, förövrigt. Men det vore t ex intressant att nån gång läsa vad du anser om den samtida kinesiska ”kommunismen”, om den nu ens kan kallas det. Utan överdrift kan väl sägas att den är ganska urvattnad. 🙂

        Jag är inte så vidare insatt i postsovjetisk revisionism. Hur de största fallgroparna ska undvikas vore också intressant att få läsa en sammanfattning av.

          1. Jag anser att sovjetsystemet tjänade sitt folk väl under tider av fasansfulla prövningar – tills det gick under och den ”liberala” svinstian var ett faktum. Men det var då, det.

            Tack för tipset – Harvey är intressant, men för mig absolut inte ”kommunist”.

            1. Ah, trodde du var någon slags liberal som ville bråka, och tycker det är så lamt när ickekommunister tycker en ska förklara kommunismen för dem så brukar rekommendera att läsa på själv istället. Jag har inte så bra koll på Sovjet, men tror inte att kommunism kan förverkligas i ett land och tror att det kräver en högre utvecklingsnivå. Jag tror väl framförallt på övertagande av produktionsmedel och uppbyggande av samhällen i samhället, helt enkelt ett utfasande av kapitalismen som produktionsform.

              På vilka grunden anser du att Harvey inte är kommunist?

              1. Det är förstås en ren definitionsfråga. I stort sett uppfattar jag Harvey snarast som marxist. Det leninistiska inslaget lyser närmast med sin frånvaro, har jag fått intrycket av.

                  1. Det är möjligt att du har rätt. Men det blir nog svårt isf. att dra en skiljelinje mellan socialism och kommunism.

  2. Jag håller med i mycket av din analys, men du snävar av det för mycket.
    Vänd på strålkastaren och granska dig själv och din egen ideologi.
    Hur ofta har jag inte hört frasen ”det är inte kommunism” när jag har kritiserat socialistisk praktik. Alla ismer är utopier – som du skriver. Men en del är värre än andra.
    Liberalismens utopiska mål har i alla fall skapat ett större välstånd för fler människor än nån annan ideologi lyckats med. Orsaken ser jag i betoningen av individen. Det finns inget kollektiv, bara individer. Det är startpunkten. Det innebär inte att det inte finns kollektiva lösningar, men det innebär att ”ändamålet inte helgar medlen” om medlen innebär att man kör över individen.
    Alla andra ismer, och kommunismen mest av allt, har bara skapat olycka och död. Att utplåna sig för nåt ”större” överlåter jag åt religiösa.

    1. Fast alltså, vi har ju inget som är ens i närheten av kommunism idag, så det är en ganska märklig jämförelse. Kan fö meddela att mycket nutida kommunistisk filosofi har ägnat mycket tid åt att försöka komma fram till hur vi ska undvika att Sovjet upprepar sig.

      1. Där kom det ”…är ens i närheten av kommunism idag.” Så lät det i går och så låter det i dag.
        Jag talar om verkligheten. Den är svår att negligera. Försöken att tillämpa kommunismen har varit många – precis som offren. Att du inte kallar nåt ”kommunism” är ju precis som när liberaler säger att nåt inte är liberalism. Eller hur?
        Hans här under kommer också med en annan klassiker: Hur ska vi förändra människan?
        Jag föredrar att utgå från att vi inte kan skapa ett nytt människosläkte, eftersom det också visat sig få katastrofala följder.

        1. Grejen är att nutida kommunistisk filosofi faktiskt aktivt jobbar med de här frågorna och funderar på hur vi ska kunna få det att funka. Om någon tycke att Sovjet fungerade bra förutom…” så säger jag såklart emot denne, sovjet fungerade inte bra på något vis. Framtida kommunism ska byggas på helt andra grunder enligt mig.

          1. Problemet med kommunism är att premisserna är felaktiga. Kommunism utgår från att det finns en klass som har gemensamma mål och samma åsikter om hur dessa mål ska uppnås. Tyvärr för kommunisterna så är detta inte fallet…

              1. Tja, du kan börja med att analysera alla kommunistiska organisationer som funnits och titta på varför de har en mycket hög halveringshastighet.

                  1. Hur förklarar du att kommunistiska organisationer efter en tid delas upp i flera organisationer? Titta bara på Vs historia och det antal gånger som de har splittrats i olika fraktioner.

                    1. Tja, det är väl för att en har olika åsikter om saker och till skillnad från borgerligheten faktiskt håller ideal som är högre än klassmakt.

                    2. En mer rimlig tolkning är att de inte kan komma överens då inte ens kommunister har samma mål…

                    3. Att om man inom gruppen kommunister inte kan komma överens så är premissen att arbetarklassen skulle ha ett gemensamt mål felaktigt.

                    4. Ingen har hävdat att arbetarklassen har ett gemensamt mål, däremot att den har ett gemensamt intresse.

            1. Är väl ganska exakt det ”Kommunismen” inte gör? Lenin skriver till exempel att en viktig uppgift för marxister är att försöka förklara marxismen för proletariatet pga kapitalistiska opportunister i nuläget mutar arbetarklassen med marginellt högre löner, eller en smula mer bestämmanderätt, så att de ska avsäga sig sina anspråk på det klasslösa samhället eftersom de har det ”hyfsat bra” under kapitalismen.

              Dvs. Lenin är väldigt tydlig med att människor med samma klassbakgrund i nuläget kan ha vitt skilda mål och önska sig olika saker. Däremot tror Lenin förstås att genom att visa arbetarklassen strukturerna i det nuvarande samhället kommer de flesta att bli medvetna om hur falskt bourgeoisiens toner klingar och förhoppningsvis gå över till bolsjevikerna. Men att försöka övertyga massorna om att ens ideologi är bäst för samhället och dess medborgare är väl inte ngt som är speciellt unikt för kommunismen?

  3. ”samhällets uppbyggnad är lika pissig inifrån och ut” och eftersom det är människor som bygger sammhället så är förstås ”människans uppbyggnad lika pissig inifrån och ut”. Jag håller med om det. Men hur förändra människan? Att drastiskt förändra samhället, med samma gamla människor håller inte. Utan människan måste förändras, om också samhället hållbart ska kunna förändras. Jag vet bara inte hur det ska gå till. Kritiskt tänkande, ifrågasättande tycks inte vara människans kännemärke i allmänhet.

      1. Samhällsbygget skapar också människan? Ja, men inte fristående från människan, eftersom det är människan som definierar, är samhället. Människan och hennes eventuella ruttenhet är förutsättningen för samhället och dess eventuella ruttenhet. Sedan kan väl en del friskriva sig något beroende på hur mkt makt de har i samhället, beroende på vilken opinion de tillhör i samhället. Om de tillhör den opinion makthavare har som grund för sin makt, eller inte.

  4. jaylazkar, citaten fokuserar på ett av kapitalismens största problem – att den strävar efter monopol och total makt. Det är vad vi bör fokusera på – att bromsa maktkoncentrationen, inte på att upphäva privat ägande. Lusten att förbättra livsvillkoren för sig själv och sina närmaste är den främsta drivkraften som gett människor bättre liv. Utan den drivkraften blir vi myror eller arbetsbin, dvs slavar.

      1. Vi får använda de trubbiga verktyg vi har, som lagstiftning. Revolution är som det klassiska ”operationen lyckades men patienten avled”.

          1. Det måste var lagar i stil med USA:s antitrustlagar. Lagar mot konkurrensbegränsningar som uppstår vid monopol. Jag är inte jurist så det är svårt att specificera. Men jag ser ingen annan väg än att genom lagstiftning och regler kring affärsverksamhet och kapitalbildning skapa förutsättningar för en marknad som inte leder till maktkoncentration.
            Statligt ägande, säger då en socialist. Tyvärr har verkligheten visat att resursanvändningen blir ineffektiv och konsumentmakten begränsad.

            1. Regler, regler, regler. Människan måste regleras, för det bästa samhället, ur ngn synvinkel. Människan går att forma genom samhället, och dess regler. Tja. Men ett samhälle kan åtminstone vara mindre repressivt om reglerna följer ur människan, än tvärtom det är reglerna som ska forma människan och samhället.

              1. Jag ser inte att reglerna är till för att forma människan, utan för att utifrån vår kunskap om människan försöka puffa på det som är bra och förhindra det som är dåligt. Vad som är bra och dåligt får vi slåss om. 😉
                Vi bör utgå från vår kunskap om vad vi är, inte se oss som lerklumpar som kan formas hur som helst. Det leder alltid till övervåld och förtryck.

                1. Är du inte lite inkonsekvent nu? Vi är inte lerklumpar, men kan ändå ”puffas” i rätt riktning? Men du kanske menar att ”stenen” kan poleras lite, då är jag mer med dig. Men även om vi är stenar, så är vi olika sorters stenar. Det ser dock inte dagens samhällen. Utan vi behandlas alla som likadana stenar. Att se oss, och respektera, att vi är olika stenar, skulle vara ett första steg mot ett annat samhälle. Jag tänker särskilt på synen på människan som flockvarelse, den måste bara bort. Och möjligheten att kunna avsäga sig sitt medborgarskap, och kunna inmuta en bit mark för självförsörjning. Det skulle skapa en hälsosam konkurrens. Staterna skulle tvingas måna mer om sina medborgare.

                  1. Ser det kanske mest som referens, människorna skulle kunna förhålla sig till. Vårdas inte relationerna, kan människorna ge sig iväg. Dagens samhälle är dåligt på det. Samhällssnormen ska anpassas till, punkt slut. Referens, för egenintresset (människans natur) har så lätt att ta över, särskilt om offren är svaga. Men det fungerade ju ursprungligen. Man kunde ta sitt pick och pack och gå till en annan plats om man inte kom överens i ett samhälle, en grupp. Praktiskt handlar det om att mark inte får hävdas mer än till husbehov, vad gäller odling och boning. Jakt, fiske, bär, hugga träd, etc är i princip fritt.

                  2. Åtminstone vad gäller mark, det är det primära. Allt bör vara frivilligt, frivilliga kontrakt mellan människor, vilka fritt också får brytas. Hur människor frivilligt ordnar sina liv lägger jag mig inte i, bara de också ger mig rätten att frivilligt ordna mitt, utan att lägga sig i, vilket ytterst kräver en markreform, så att alternativet att lämna ett samhälle alltid finns. Annars är man dömd till underordning, anpassning, särskilt demokratisk, om man så är statsminister eller fånge.

                  3. Vi ska alltså leva på samma nivå som när man först började odla jorden? Hade det varit bättre om vi stannat i det stadiet?
                    Man kan ju självklart tycka att det vore helt okej om människan förblivit jägare och sporadisk jordbrukare. Det finns ju inget objektivt värde i att vi människor har blivit så många. Jag är artegoist och anser att vi har rätt att utveckla våra förmågor och ta den plats vi förmår och vill ta.
                    Men sen en fråga, Mats. Hur skulle du göra om nån annan ville ha just den jordplätt du bestämt dig för att odla? Den är kanske ovanligt bördig.

                  4. Nej, det är inte många som tror på frivillighet inte. Utan tvång ska det vara, annars ligger folk bara på sofflocket. Tvång från vaggan till graven. Skola, jobb, sköta sig, inte vara introvert, då får man problem i arbetslivet, läste jag i DN igår, etc, etc. Ja, vad är det för samhälle som skapats? Även om ett hårdare liv tror jag människan i allmänhet var lyckligare fram till tidig stenålder, sedan har det bara gått utför.

                  5. Ja, Anna C, det är ju problemet det, som jag redan nämnt, egoismen, som kan få den timidaste att ta ett tillfälle i akt, på en svagares bekostnad, om det är tillräckligt lönsamt. Tex då slå ihjäl ermiten med den bördiga jordplätten, och ta den.

          1. Ja, där ser man. Jag tycker att jag hört det ofta, men det är tydligen i min värld. Men du kanske kan fatta avsikten ändå?

          2. Haha, jag var också tvungen att kolla. Det är de där nedrans citatteckena. Operationen lyckades men patienten dog verkar vara mycket vanligare på svenska.

    1. En hel del fluff bland det tänkvärda. Det verkar inte bara som att du inte tar ”debatten” med liberaler. Du tycks inte använda egna tankar heller. Har du bara gott minne eller har det du citerar fått dig att reflektera på egen hand?

  5. hej Fanny, som just på en sak jag undrar över som är lite off topic: Det jag undrat över är om du anser alla vita människor förtrycker alla icke-vita-människor?

Lämna ett svar till Mats Hansson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *