liberal – Fanny Åström

F-ordet.

Tänkte lite på den liberalfeministiska antologin F-ordet, vars syfte var typ att visa på ”alternativa” (borgerliga) sätt att resonera kring feminism. Många feminister har som någon slags agenda att göra ”f-ordet” mindre ”stigmatiserat”.

Jag tycker detta är väldigt problematiskt, för det är att rakt av köpa den liberala verklighetsbeskrivning som säger att det är själva ordet ”feminist” som är problemet. Att motståndet mot ”feminismen” skulle handla om ”fördomar” mot feminister eller liknande, och inte om att den feministiska rörelsen faktiskt utgör ett konkret hot mot de som är rädda för ordet. Jag tror att en gör kampen mot patriarkatet, som jag ändå anser vara feminismens kärna, en stor otjänst när en försöker få ”feminismen” att framstå som något snällt och ofarligt, för feminismen ska inte vara snäll och ofarlig. Vi kommer inte åstadkomma förändring med snällhet.

En motsatt strategi skulle kunna vara att kolla på vad det är som folk skräms av i ”f-ordet”, och se på varför dessa saker anser skrämmande. Till exempel; feminister är ”fula” (har ett ickeheterosexuellt utseende, anpassar sig inte efter den manliga blicken), lesbiska, okvinnliga, manshatare och så vidare och så vidare. Varför skrämmer de här sakerna? Kan vi utifrån detta hämta en strategi?

Att främst kämpa för rätten att kalla sig feminist utan att bli socialt stigmatiserad kan tyckas lockande, för det kan vara ett reellt problem för feminister att vi inte kan benämna oss själva utan att bemötas med hat. Men jag tror att det är en återvändsgränd. Att vara feminist har inget egenvärde, värdet ligger i att bedriva en effektiv kamp. Denna kamp kommer alltid att möta motstånd, oavsett vad vi kallar den.

Jag skulle gladligen överge ordet ”feminist” om det kunde få kampen att bli effektivare, men jag tror inte att det är det det handlar om. Jag tror ärligt talat inte att det spelar någon roll hur vi namnger oss. Hel projektet att fokusera på och samlas kring ett ord som sägs beteckna någon slags politisk identitet är meningslöst. Vad skulle det egentligen ge oss i kampen mot patriarkatet?

Att klaga är subversivt.

En grej jag tycker är intressant är när människor typ bestämmer att jag eller andra feminister mår dåligt eller är missnöjd med mitt liv och sedan använder det som ett argument emot mig eller feminister i allmänhet. ”Varför är feminister alltid så bittra?” undrar de och tycker att det bevisar något. Vidare så tycker de ofta att en ska ”sluta älta” och istället ”lösa problemet”, vilket i praktiken innebär ungefär att en ska ta sig i kragen, tänka positivt och dylikt.

Jag mår inte mer dåligt nu än innan jag blev feminist, däremot vågar ju numera prata om att jag mår dåligt och varför. Att må dåligt är i detta samhälle skuldbelagt, eftersom folk tror att det är individens fel att hen mår dåligt.

Om en har världsbilden att den som mår dåligt kan ”ta sig i kragen” i börja må bra så tycker en såklart att det är ett argument emot någon att denna uttrycker ilska, ledsenhet och frustration inför rådande samhälle.

Det hela är dock bara ett enda långt cirkelresonemang. Den som klagar på att hen mår dåligt över samhället mår i själva verket dåligt för att hen tänker negativt, och att hen tänker negativt bevisas av att hen är missnöjd med saker i samhället. Alternativet att det faktiskt kan vara så att samhället påverkar oss och hur vi mår, att det faktiskt kan vara så att personen ifråga mår dåligt över saker i samhället som drabbar hen, det slår inte liberalen. Eftersom liberalen tror att alla är sin egen lyckas smed och att en kan tänka sig lyckligt så blir det rimligt att resonera på det här viset.

Om en däremot, som jag, tar det för givet att människor påverkas av sin omgivning och att många som mår dåligt gör det för att saker och ting har hänt dem och inte för att de ”tänker negativt” så blir det rimligt att prata om sina psykiska besvär och vad som orsakar dem. Jag tror att det är viktigt att sluta skämmas inför att en mår dåligt och istället börja prata om det, för att kunna formulera politiska visioner om ett samhälle där en inte skulle behöva må lika dåligt.

Detta är, i mina ögon, inte alls en fråga om ”gnäll” utan en mycket konstruktiv sak att göra. Att prata om vad det är som gör att en mår dåligt i grunden och vilken typ av samhälle som skulle kunna hjälpa en att må bättre är betydligt mycket mer lösningsfokuserat än liberalernas eviga ”ta dig i kragen” som ju inte fungerar särskilt bra för att faktiskt hjälpa något. Problemet liberalen har med detta är såklart inte att det inte är en lösning utan att det är en lösning som innebär att de skulle behöva göra avkall på sina privilegier i detta samhälle och faktiskt bry sig om hur någon annan har det.

Liberal antirasism.

När jag skrivit om det här med liberal antirasism så är det vissa som har blivit upprörda och menat på att liberalismen är den minsta rasistiska ideologin eftersom alla behandlas lika i denna. Detta är ett intressant uttalande, och skvallrar faktiskt om skälet till att jag tycker att liberal antirasism är så jävla värdelöst.

Liberaler har en idé om hur världen ska vara: alla ska vara jämlika, det ska inte finnas strukturellt förtryck och så vidare. Detta är en trevlig utopi men så ser världen inte ut. Liberalen tror dock att det räcker att säga att förtryck, fördomar och så vidare är fel, att ”ta ställning” emot saker och ting och bara hoppas på att de försvinner. ”Rasism är fel, alla är lika mycket värda, jag ser inte färg. Dessutom tycker jag att invandrarmat är jättegott”.

Liberaler brukar även gå omkring med en märklig individfixering och moralism. Antirasism för dem handlar om att hindra tar på enskilda individers medvetna rasism, till exempel folk som röstar på Sd. Att den allra mesta rasismen sker omedvetet och dessutom ingår i ett globalt förtryckssystem spelar ingen roll. Så länge vi får alla att säga att alla är lika mycket värda så har vi minsann inget problem med rasism. Gu va bra!

Om en följer denna logik så blir det dessutom vänstern som är problematisk i liberalens ögon. Vänstern talar nämligen om ras, om hudfärg. Vänstern delar upp folk i olika grupper beroende på färg. Vi talar till exempel om vithet. Detta är, i liberalens ögon, höjden av rasism, då vi erkänner att människor har olika livssituationer beroende på utseende, istället för att gå omkring och ivrigt upprepa hur färgblinda vi är.

När jag tänker på rasism så ser jag det främst som en politisk kraft, ett medel för att skapa hierarkier och förtryck som människor tjänar på, inte som enskilda individers medvetna val att tyck att någon är mindre värd än någon annan. Rasism är ett tankesätt som vi alla har fått med oss, ett tankesätt som gör att vi utgår från vithet som norm, att vi dehumaniserar människorna som syr våra kläder för skitlöner, att vi bara råkar tycka att vitt kodad ”kultur” och livsstil är bättre, mer smakfull.

Rasism skapar en situation där vissa människor kan exploateras ännu mer brutalt. Till exempel skapar det faktum att många människor inte får medborgerliga rättigheter i det land de vistas i eller arbetar i en situation där de kan få lägre löner, sämre arbetsvillkor och så vidare, eftersom de saknar möjligheter att kräva sina rättigheter. Vi har också ett globalt system som bygger på västvärldens exploatering av före detta kolonier, vilket gör att vi kan roffa åt oss tillgångar, billig arbetskraft och så vidare.

Att i den här kontexten ”behandla alla lika” leder till att en blundar inför den brutala verklighet som är rasism. eftersom rasism inte handlar om medvetna tankegångar utan om ett genomgripande politiskt system så går det inte att lösa genom att säga att alla är lika mycket värda. det krävs att vi studerar detta politiska system, frågar oss: vem tjänar på den rasistiska världsordningen? Vilka krafter upprätthåller den? Utan att göra detta kommer vi inte att kunna göra oss av med någon rasism.

Dessutom utgår detta ”behandla alla lika” nästan alltid från en vit norm. Ett bra exempel är hur ateister för det mesta verkar vara mycket mer peppade på att hitta problem inom islam än inom kristendomen. Det verkar naivt att tro att det har att göra med att islam är objektivt sämre. När alla ska behandlas lika så handlar det inte sällan om att alla ska pressas in i den vita mannens kostym.

Vad jag gillar med hur vänstern brukar hantera rasism är att en faktiskt erkänner de strukturer som ligger till grund för rasismen istället för att dra till med en massa idealistiska floskler. Detta tror jag är en nödvändighet för att kunna bedriva någon form av konstruktivt arbete emot rasism. Sen är det väl fint att liberaler tycker att alla är lika mycket värda, men det är inte ett ställningstagande som jag tycker ska lyftas upp till ett ideal kring hur antirasistiskt arbete ska bedrivas, helt enkelt eftersom jag inte tror att det är särskilt konstruktivt.

Nu finns det såklart drag av denna strukturförnekelse även hos vänstern då liberalismen lusar ner allt med sina banala tankagångar, och det är såklart tråkigt. Däremot tror jag även att det är från vänstern som den faktiskt konstruktiva antirasismen kan komma.

Liberaler.

Alltså ibland fattar jag verkligen inte vad liberaler sysslar med. Det är så många gånger jag varit i diskussioner med olika liberaler om så kallade samhällsproblem, det vill säga arbetslöshet, tiggeri, fattigdom, mäns våld mot kvinnor och liknande, och de bemöter detta med att redogöra för vad som (de anser vara) är rättigheter i detta samhälle och inte eller att individen har ansvar.

Okej, du kanske inte tycker att det är en ”rättighet” att till exempel ha en dräglig inkomst. Frågan är dock vad det äger för relevans. Att något inte är en rättighet gör inte att det inte kan vara relevant att diskutera som samhällsproblem. Det känns som att rättighetsresonemanget ofta mest bara används för att med gott samvete kunna fortsätta gå omkring i ett lika pissigt samhälle utan att göra något åt det, eftersom det inte är en ”rättighet” att ha det bättre. Jag är inte intresserad av ”rättigheter”, jag är intresserad av politik och att folk ska ha det bra, oavsett om det är en rättighet att ha det bra eller inte.

Samma sak med folk som åberopar sin ”rätt” att inte ta ställning i olika frågor. Vad är syftet med detta? Det är inte som att någon kommer tvinga dem att till exempel demonstrera mot nazister. Däremot så är det ett faktum att det val de gör påverkar den politiska utvecklingen, oavsett om de har ”rätt” till det eller inte. Varför är det så intressant att prata om rättigheter i den här kontexten? Det är ju liksom ingen som har försökt tvinga en liberal att ta ställning med våld, det är mest bara så att folk tycker att de ofta beter sig ganska tramsigt när de å ena sidan slår sig för bröstet och kallas sig antirasister, å andra sidan vägrar går och ta ställning mot nazist och till och med förkastar de människor som väljer att göra det. Du har rätt att göra ditt val, men jag kommer aldrig någonsin att respektera att du sätter minglet med Timbro högre än att ta ställning mot fascism, utan jag kommer att tycka att du är en ryggradslös, sinnessvag jävla pajas.

Även, det individuella ansvaret. Jag förstår mig inte på folk som tar upp det när en diskuterar politik. Det är ju inte en politisk ideologi, det är ju snarare någon knäpp utopi om att jorden bara borde befolkas av supermänniskor. Ok, du tycker att ”individen” ska klara det där själv, synd att det inte är så det går till i detta samhälle. Synd att du med din uppenbara blindhet för hur saker och ting ser ut, för hur människor faktiskt fungerar, kastar in folk i ännu mer lidande. Jag fattar inte hur en kan tycka att det är rimligt att avgöra sina politiska ståndpunkter efter hur en tycker att människor borde bete sig och vara. Alltså jag kan hålla med om att det vore fett om alla gjorde rationella val, aldrig någonsin mådde dåligt och kunde välja att ”stänga av” reklam, men nu är det liksom inte så. Vad ska vi ändra här, människorna eller samhället. Jag föreslår samhället eftersom det dels verkar fett mycket er humant, dels verkar hemskt mycket enklare än att göra människor till robotar.

Drömmen om att skapa ett ”ramverk” för politiken är liberal.

Jag noterar att många verkar resonera utifrån termerna ”men om du tycker det är rätt att hindra nazister med våld, har inte då rätt att använda våld mot dig”. Jag har väldigt svårt att förstå den här frågan. Det är liksom inte som att våra ideologier är neutrala, det är ju ideologin det handlar om. Skälet till att jag ogillar nazister är inte deras metoder utan deras ideologi, deras mål. Eftersom jag inte håller med en nazist om dennes ideologi så tycker jag såklart att alla sätt denne kan genomdriva sin ideologi bör bekämpas.

Det är typiskt för den liberala demokratin att åsikter ses som ”neutrala” och att allt istället ska bedömas efter vilka metoder de som företräder åsikter använder, alltså att alla ska använda de metoder som är sanktionerade av den liberala demokratin. Så ser inte jag på saken. Jag är kommunist och tycker att de metoder som effektivt kan skapa ett kommunistiskt samhälle är bra, för att jag tycker att ett kommunistiskt samhälle är en fet grej.

Vissa verkar vara ute efter någon slags ”objektiv” måttstock utifrån vilken en ska definiera ”spelets regler”. Det där sysslar inte jag med. Politik för mig handlar om kamp, och i kampen för ett samhälle fritt från förtryck är många olika metoder legitima, ty målet är legitimt. I kampen för ett fascistiskt samhälle är inga metoder legitima, ty målet är inte legitimt. Hur ”fredliga” nazisterna än är på sina demonstrationer så kommer jag att bekämpa det, ty deras drömsamhälle bygger på våld.

Drömmen om att skapa ett ”ramverk” för politiken, ett antal regler inom vilka de olika ideologierna kan mötas, är liberal. Det är ingenting jag tror på över huvud taget. Jag tror inte på att institutionalisera den politiska kampen, jag tror inte på att skapa objektiva regler för vilka metoder som är okej. Däremot tror jag på att ta ställning politiskt, på att fundera på vilken typ av samhälle en vill leva i och sedan kämpa för det med metoder en finner etiska och effektiva.

Sökandet efter den sanna liberalismen.

Jag har innan skrivit om ideologiska fantasier, vilket är ett begrepp som används inom ideologikritik, alltså kritik av det rådande samhällets ideologier. En ideologisk fantasi är i alla fall en idé om att det finns någon slags ren ”kärna”, något en kan komma till bara en rensar bort alla fe. Rasismens ideologiska fantasi är ett harmoniskt land fritt från konflikter, ett land som finns och som vi kan nå bara vi rensar bort alla ”störningar”, det vill säga människor med fel hudfärg. Samma sak kan en ofta se hos frimarknadsliberaler som när någon slags idé om att bara vi rensar bort alla imperfektioner från marknaden så kommer den fungera som ett perfekt urverk, det är därför deras lösning på olika problem alltid är densamma; mindre statlig inblandning.

Problemet med dessa ideologiska fantasier är att de är just fantasier, vi kommer troligen inte att få ett perfekt samhälle bara vi rensar ut alla föroreningar, utan det är systemet är grunden det är fel på. Det finns ingen vacker och perfekt kärna i samhället som vi kan tvätta ren från skit, utan samhällets uppbyggnad är lika pissig inifrån och ut.

Att hålla sig med ideologiska fantasier är bekvämt eftersom det gör att en slipper vara kritisk mot samhället som sådant, själva dess grunduppbyggnad, och istället kan hålla sig med en ytlig kritik av det hela, definiera ett problem och ägna sig åt försöka pricka det så fort de dyker upp, härleda allt till det. En kritik som går ut på att peta i detaljerna, att utföra ett ständigt sisyfosarbete för att tvätta rent samhället från alla skavanker, istället för att se den stora bilden, istället för att försöka angripa systemet som sådant.

Vissa människor som kallar sig liberaler men tar avstånd från i princip allting som den nutida liberalismen står för. De brukar tala om vem som är en ”riktig liberal” och inte istället för att prata om faktisk politik. Till exempel: folkpartiet gör någonting dumt, då säger den här personen ”men folkpartiet är inte liberala/det där är inte liberalt”, ungefär som om det var det som var kärnan och inte att det förs dålig politik. Det känns som att det handlar mer om att de vill hålla sin ideologi och därmed sig själva fria från skuld än att de faktiskt vill förändra något.

Det hänvisas också friskt tillbaks till historien när liberalismen var en progressiv kraft, till exempel under franska revolutionen, eller helt enkelt under framväxten av det borgerliga samhället. Det sägs att då var det minsann den sanna liberalismen som gällde, och inte den förstörda varianten som vi har idag.

Jag tänker mig att de också har en ideologisk fantasi, fantasin om den ursprungliga, sanna och ”goda” liberalismen, fantasin om en vacker liberal kärna som vi kan återvända till och i och med det komma ifrån det här samhällets problem. Idén om den rena liberalismen som har solkats ner, och att det vi borde göra är att försöka skrubba bort föroreningarna från liberalismens yta så att den återigen kan skina lika klart som den gjorde när den skapades.

Det viktiga är att försöka avslöja och rensa ut de falska liberalerna, inte att jobba politiskt för ett bättre samhälle. Istället för att göra något åt ett samhällsproblem så börjar debatten istället handla om huruvida det är en effekt av liberalismen eller inte, huruvida det skulle ha inträffat i ett verkligt liberalt samhälle, som om det vore det minsta relevant.

Jag undrar vad de här människorna tror finns där bakom, vad de tror kommer hända när vi har hittat den sanna liberalismen. Om de tror att vi kommer att gå in i något slags liberalt paradis där ingen någonsin kränker någon annans rättigheter, där inget företag någonsin är korrumperat och där marknaden aldrig någonsin beter sig som något annat än ett effektivt urverk. Om vi bara tar bort alla irrationella lagar, om vi bara få bort alla fejkliberala politiker, så kommer vi att komma dit. Den sanna liberalismens sol hägrar ständigt över alla dessa små små steg framåt, alla dessa små små slag som utkämpas emot regleringarna, irrationaliteten och fejkliberalerna.

Sökandet efter den sanna liberalismen kan möjligtvis vara intressant som en intellektuell övning, men politiskt relevant är det inte. Hur många böcker som än skrivs om vad liberalismen är och borde vara, hur många facebookstatusuppdateringar som än görs som att Folkpartiet inte är några riktiga liberaler, så kommer detta (liberala) samhälles problem att bestå. För problemet är inte att vi någonstans på vägen har försvunnit bort från den rena kärnan från den riktiga liberalismen, utan problemet är att vårt samhälles grundvalar bygger på orättvisa, på exploatering och på utnyttjande. Och det kan ingen liberalism, hur ren den än är, råda bot på.

Om den ”rena” marknaden, konkurrens och frimarknadsliberalernas ideologiska fantasi.

Ibland så hör en marknadsliberaler prata om att det ska råda ”riktig” marknadsekonomi, alltså att företag ska få ”gå under” när de går i konkurs istället för att staten ska rädda de viktigaste. På detta sätt, sägs det, så skulle marknaden bli ”självsanerande” eftersom dåliga företag automatiskt skulle försvinna. Detta ser jag i mångt och mycket som ideologisk fantasi, alltså en idé om att bar vi rensar bort det som felar så kommer problemen med det nuvarande systemet att försvinna.

Jag ser en rad problem med detta. Dels att det faktum att ett företag går i konkurs inte nödvändigtvis (till och med ganska sällan) gör att de som drivit dem dit får ta konsekvenserna. Det kommer väl knappast som en överraskning att de som sitter i toppen ofta klarar sig undan ekonomiskt när det går dåligt för ett företag eller det går i konkurs, de som får ta smällen är arbetarna. Att de som bestämmer inte är de som tar de främsta konsekvenserna av sina beslut är såklart ett problem för den som tänker sig att det skulle leda till riskeliminering att företag inte kan lita på att bli räddade av staten.

Vidare så innebär inte eliminerande av ett företag som tagit för mycket risker att beteendet som sådant upphör. Att företag tar risker är en naturlig del i den kapitalistiska logiken. Ett sätt att vinna mycket är att satsa mycket, och det funkar ibland och ibland inte. Om det var så att risktagande bara förde med sig nackdelar hade ingen sysslat med det, men så är det uppenbarligen inte. Det är bara det att det fungerar bra ibland och dåligt ibland. Jag skulle säga att den kapitalistiska konkurrensen mellan företag driver fram risktagandet, och jag tror att det är ett ”spel” en till viss del måste spela för att kunna var framgångsrik. Det rör sig inte om några avarter utan är helt enkelt något som går igen i företag efter företag i varierande grad.

Men framförallt så tycker jag att förståelsen för kapitalismen som system brister på många sätt i detta resonemang. Människor som tycker såhär är generellt för att kapitalismens logik ska styra fler områden av samhället. De tänker sig att så länge det finns sund konkurrens som slår ut dessa ”avarter” så är det inget problem. Lite som en evolutionsprocess: de bästa och ”säkraste” företagen överlever medan de dåligt skötta försvinner.

Men vad händer när ett eller några få företag samlar väldigt mycket makt och blir väldigt viktiga för systemet? Detta tillåts ske inom ett system där ”säkra företag” (läs företag som ännu inte visat sig osäkra) får växa sig väldigt stora och allokera väldigt mycket makt. Då ställs en inför valet att låta ”marknaden” ha sin gilla gång och företaget gå under med fruktansvärda konsekvenser eller att ”rädda” det. När det är mycket som står på spel blir det lätt så att företaget ändå räddas, oavsett vad intentionerna var från första början. Och hur en än vrider och vänder på situationen så har en låtit företag få ett väldigt stort inflytande över människors liv. Är det verkligen rimligt att ha så mäktiga företag och samtidigt vägra rädda dem? Oavsett vad en tycker ideologiskt så blir det i sådana stunder väldigt svårt att stå emot det politiska trycket på att göra något. Och sedan när stormen blåst över och krisen är löst så kan en återigen börja tala om ansvar.

Vidare så är det sällan så att det bara är ett enskilt företag som har problem och måste räddas. Sådant sker såklart också, men i de fall där det blivit diskussioner som till exempel kring bankerna nu så handlar det om att vissa problem genomsyrar en hel bransch. Dessutom är det, som i bankfallet, så att företag inte sällan är beroende av varandra. När det kom till räddandet av vissa banker så bedömdes det ju att de var för systemviktiga för att kunna gå under, det vill säga att de var nyckelaktörer i systemet på olika sätt. Om de hade gått under hade hela banksektorn drabbats vilket hade utlöst tumult i miljontals människors liv. Det var helt enkelt tvunget att ske en räddning, konsekvenserna var för stora annars. Det är inte så att företagsvärlden är skild från det vanliga livet, utan i ett kapitalistiskt system så genomsyrar det allt. Därför fungerar bara retoriken om ”fri marknad” och ”ansvar” så länge vi inte hamnar i kris. Under kris gäller: rädda systemet, kosta vad det kosta vill.

Kriser handlar inte om att enskilda företag tagit för stora risker utan om inbyggda mekanismer som finns i det kapitalistiska systemet. Företag tjänar på att ta risker och drivs till det av konkurrensen. Den som inte tar risker hamnar på efterkälken. Att tro att en kan predika ansvar och på det sättet komma ur detta är en smula naivt. Det skulle leda till förödande konsekvenser för hela systemet, och därmed hela samhället, eftersom systemet genomsyrar samhället.

Att tro att det är möjligt att lägga över så mycket makt hos företag som vi gör och samtidigt låta dem gå under när det inte funkar är inte realistiskt. Det är snarare en ideologisk fantasi som finns till för att skyll kapitalismens kriser på något annat än kapitalismen: på klåfingriga politiker, på ”socialism”, på egoism och opportunism. Problemet är att kapitalismen som system är mer än företag och marknad, det är hela samhället. Staten som räddar företag är också en del av kapitalismen. Deras agerande tvingas fram av kapitalismen. Låter vi kapitalets logik genomsyra samhället så kommer vi att hamna i sådana situationer, och då kommer staten att tvingas rädda företagen, hur vidrigt en än tycker att det är av ideologiska skäl.

Att vara ”antirasist” men vägra göra en analys i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Cwejman har skrivit att det är fel att prata om strukturell rasism på ett sätt som rör sig bortom ”Sd är dåliga” eftersom en då ”bekräftar rasisternas världsbild”. Att säga att människor har olika erfarenheter och positioner i samhället beroende på hudfärg är att ”bekräfta rasisternas världsbild” om att det finns ”olika raser”. Som källa för detta tar hen bland annat vad en rasist skrivit på Flashback. Rasisten är nöjd med att antirasisterna talar om vithetsnormer etcetera eftersom en då bekräftar att hudfärg spelar roll för hur en är och menar att en ska uppmuntra antirasister att tala i termer av ”vitt och svart”. Detta citerar Cwejman. Sedan skriver Cwejman:

Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.
De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern.

Så att vissa rasister skriver på Flashback att en ska uppmuntra talet om ”vitt och svart” betyder alltså att en kan bekräfta att det är såhär det fungerar på ett bredare plan? Att gå till Flashbacks tråd om nationalism (eller var det nu är hen letat) för att hitta bruningar som delar ens analys är kanske inte en helt bra metod för att underbygga sina påståenden. Men det är ju bara min åsikt som hobbytyckare, jag har ju aldrig fått skriva en timbrorapport vilket proffstyckaren Cwejman har.

Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras.

Cwejman vill inte ”dela in människor i kategorier”. Vi måste se individen™! Det är ett ständigt liberalt mantra som upprepas gång på gång. Jag förstår att liberalismen utgår från att alla individer är lika och fria och så vidare och jag tycker att det är en fin tanke, men tyvärr fungerar den inte i praktiken. I dagens samhälle är individer inte fria eller lika utan människor lever i olika världar beroende på såväl hudfärg, kön och klass. Det är helt enkelt så verkligheten ser ut, ska vi förtiga detta i hopp om att det bara ska försvinna av sig själv? Detta är språket som måste användas för att förstå strukturell rasism, ska vi sluta använda det för att liberaler tycker att det är dåligt att inte utgå från att alla är unika snöflingor och att människor inte har kollektiva erfarenheter beroende på grupptillhörighet.

Sedan kommer Cwejman in på att det är ”de högljudda” antirasisternas fel att vi har rasism eftersom det är vi som skapar en motreaktion hos ”extrem”högern:

I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen […] poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod.

Jag tänker att en anledning till att en ”mer sällan” hör det argument Cwejman tar upp är att det är ganska orimligt. Visst kan det vara så att aktiv antirasism tvingar fram en konfrontation som kan stärka rasistiska krafter kortsiktigt, men det är alla gånger bättre än att bara stå och se på medan det sprider sig ”sakta” men säkert. Cwejman ser framtvingandet av konfliktlinjer som ett problem, något hen har gemensamt med många liberaler. Konflikterna i samhället får inte vara uttalade, inte synas, helst ska vi låtsas dela mål som en enda stor familj (fast där alla är individer, såklart). Ur mitt perspektiv är att visa på konfliktlinjer och alternativ otroligt viktigt. Konflikterna finns i samhället, därför är det viktigt att de inte göms undan utan kommer fram i ljuset så att folk kan ta ställning. Att ignorera konflikter går inte att de försvinner, bara att människor får svårare att se över sina intressen, något som högern alltid har tjänat på.

Att vissa rasister känner sig stärkta i sin övertygelse av antirasism, eller mobiliserar sig när de stöter på motstånd, betyder inte att det är en framgång för rasismen som helhet på samma sätt som det inte är en framgång för vänstern om fler blir mer radikala i sin analys ju mer hänsynslös kapitalismen blir i sin framfart. Det är främst ett bakslag. Att någon på Flashback blir glad att antirasister talar i termer av ”vitt och svart” betyder inte att det gynnar rasismen som helhet.

Den liberala metoden, att bara vänta och hoppas att det går över, kanske skriva någon text om saken som andra liberaler kan sitta och nicka instämmande åt, kommer inte att skydda oss från rasism. För att driva antirasistisk kamp så måste en ha en analys som sträcker sig utöver ”alla människor är lika mycket värda”. En måste kunna förstå hur rasism fungerar och reproduceras för att förstå hur den kan bekämpas, och här fyller teorier kring vithetsnorm och strukturell rasism en viktig funktion. Det handlar om att förstå rasism på ett djupare plan istället för att sitta och vara ”antirasist” på sin kammare men vägra göra en analys utöver ”Sd är dumma” i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Övertron till Diskussionen™.

Något väldigt frekvent förekommande idag är övertron till Diskussionen™ som alltings lösning och det rätta sättet att komma fram till åsikter. Det anses liksom fint och rätt att istället för att känna efter liksom väga olika åsikter och argument för eller emot varandra och sedan komma fram till det rätta, på rationell väg.

Detta är en inställning som innehåller en rad olika problem. Ett av dessa har jag snuddat vid redan innan, nämligen att vissa grupper har en ideologi som bättre stämmer överens med de idéer som råder i samhället i stort, och därmed får ett övertag i alla diskussioner, vilket i princip omöjliggör att ha en diskussion på lika villkor. Detta kallas att ha en hegemonisk position, vilket i korthet kan beskrivas som att ens sätt att se på världen är det som tas för självklart, medan folk som företräder andra perspektiv direkt blir ifrågasatta. Idag kan en säga att individualismen och kapitalismen är ideal som innehar hegemoniska positioner. De tas för självklara som grundförutsättningar och politiska förändringar ska ske inom dess ramar. Den som företräder andra idéer ses som löjlig, tokig eller i värsta fall farlig.

Ett annat problem är att rationalitet också är ett värde som konstrueras socialt. Vad som är rationellt, alltså ett korrekt sätt att tänka på, har genom historien formats av människor i enormt privilegierade positioner. Det finns ju knappt en filosof (som fått inflytande) som inte är både man och vit. Det faktum att dessa personer utformat vad vi ser som rationellt gör såklart att rationaliteten är formad efter deras världsbild. Mannen har här en hegemonisk position, som gör att det manliga tas för det mänskliga. Det manliga perspektivet anses allmänmänskligt, medan kvinnliga perspektiv är ett specialfall, trots att det omfattar halva mänskligheten!

Ett tredje problem är idén om att en skulle kunna nå någon slags objektiv kunskap om ur världen är förskaffad utan att tolka den ideologiskt, för att sedan utifrån denna ”rena” information forma sig en ideologisk uppfattning. Alltså att det skulle vara möjligt att objektivt väga för- och nackdelar med olika ideologiers tillvägagångssätt emot varandra, utan att på förhand ha några slags värderingar kring vad en vill uppnå med samhället eller några slags ramar att tolka information genom.

För det första är det inte möjligt för en enskild person att tillgodogöra sig så mycket information. För det andra så tolkar en alltid information en får på olika sätt. Dels så drar olika människor olika slutsatser om vad som ligger bakom olika fenomen. Även om vetenskapen givetvis kan hjälpa oss på traven i detta så kan den aldrig undersöka precis alla faktorer som skulle kunna ligga bakom något. Det kommer alltid att finnas utrymme för alternativa förklaringsmodeller, och sådana kommer också att dyka upp på politiskt känsliga områden.

Vidare så är vilka orsakssamband som undersöks, vilken vetenskap som bedrivs och så vidare i sig politiska eller i alla fall ideologiskt präglade beslut. Det handlar ju om vilka problem vi tycker att det är viktigt att lösa i samhället, och det beror ju på vilka grupper som anses viktiga och vilka problem som över huvud taget identifierats.

Ingen vetenskapsperson har förmågan att vara fullständigt objektiv utan drar alltid med sina egna och samhällets värderingar i problemformulering, slutsatser och så vidare. Drömmen om den objektiva och ickeideologiska vetenskapen är naiv och leder endast till att den rådande samhällsideologin präglar vetenskapen, eftersom det är det som händer om en inte problematiserar sin egen ideologiska uppfattning. Vidare så tenderar människor att ha lättare att ta till sig information som fungerar bättre ihop med deras världsbild, och vara mer kritiska mot sådan som säger emot den. Kvinnor är till exempel mer benägna att se och förstå kvinnoförryck, eftersom vi utsätts för det.

Vi har också en tendens att tolka information olika rent värdemässigt, det vill säga att vi tycker att olika fenomen är bra eller dåliga. Vissa tolkar kanske det faktum att kvinnor har betydligt mindre ekonomisk frihet än män på ett annat sätt än vad jag gör. En kanske ser det som ett ickeproblem, medan jag ser det som ett problem. Hur vi tenderar att se på detta har mycket att göra med våra erfarenheter. Det ligger också i vårt intresse att vilja bekämpa detta (detta ligger även i vissa mäns intresse, men inte så samma utsträckning). Få tycker nog att löneskillnader är bra, men olika människor prioriterar frågan olika högt beroende på erfarenheter.

Vad jag vill komma fram till med allt detta är att det inte går att på ett objektivt sätt mäta olika ideologier emot varandra, utan att vår tolkning av de olika ideologierna alltid beror på vår tolkning av världen, som i sin tur beror på vår position i den. Anledningen till att kvinnor oftare är feminister än män är inte att vi är mindre (eller mer) rationella utan att vi har en helt annan beröringspunkt till fenomenet kvinnoförtryck och patriarkatet. Detta är en av en mängd olika faktorer som formar vilka vi är, och därmed också vår världsbild och våra värderingar. Förnuftet kan i allt detta inte stå fritt och söka sanning om världen som den är, oberoende av vår position i den. Denna uppfattning är inget annat än en absurd övertro till förnuftet.

Om åsiktsmässig isolering.

Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.

En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.

I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.

Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.

För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.

Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.

Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.

Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.

Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.