Har fått en massa frågor på sista tiden hur en ska göra för att rensa bort män ur sitt liv rent konkret. Jag tänkte att ni kanske har några tips och/eller tankar? Jag har lite funderingar själv, men skulle vilja ha fler.
Så jag undrar helt enkelt: har ni försökt rensa ut män ur/minska deras inflytande i era liv? Varför? Hur? Med vilket resultat? Eller tvärtom: har ni känt att ni av någon anledning inte kunnat/velat göra detta? Vad har begränsningarna varit? Vad tror ni skulle hjälpa?
Har öht aldrig haft några män i mitt liv, undantaget min far, helt enkelt eftersom de inte låter sig integreras på ett vettigt sätt som riktiga människor i något som helst socialt sammanhang. De är värdelösa som vänner eftersom de saknar empati och inkännande, vilket du belyst så föredömligt flera gånger, de är intetsägande som samtalspartners eftersom de bara vill föreläsa, de är sämst på att knulla. Jag har verkligen _velat_ ha manliga vänner eftersom det innebär status, men det har helt enkelt varit ogörligt. Jag fattar fortfarande inte hur andra brudar gör det.
Jag umgås väldigt lite med män och tyvärr är det ju faktiskt skönt… Slår mig alltid hur krävande det är att umgås med snubbar!
MEN: Min närmaste relation idag är med en penisbärare. Hen är, trots sin könsidentitet och sexualitet, ”man” till uppfostran. Detta har dock ändrats så jäkla fort och idag är det sällan hen är ”man”. Jag fick total PSYKBRYT och kände mig så nedbruten ett tag när hen ständigt tog sig friheten att tala om mitt utseende. Det gav med sig snabbt efter att jag berättade att hen faktiskt betedde sig mansnormativt när hen gjorde så.
Utöver denna person? Nä, jag saknar inte manliga kontakter!
Förstår inte? Är personen en transkvinna eller hur definierar hen sig? Transitionerar hen? Presenterar hen man osv?
Varje gång jag (av nån jävla anledning) känner att jag vill smsa/chatta/ringa/hänga med en man så tänker jag: Nej! Och sen gör jag det inte. En slags affirmation för att tala som en livscoach. På detta sätt tvingar jag mig själv att bryta detta destruktiva mönster. Hellre ensam än utsugen!!!
Jag har haft möjlighet att plugga på högskola och jag har valt att bli ingenjör. Sett till arbetsuppgifterna har jag valt helt rätt, men det är svårt att undvika män. Jag vet inte heller om jag hade trivts med något av de yrken som idag minimerar risken för män eftersom de oftast fokuserar på att arbeta med människor. Jag får helt enkelt jobba upp mig lite i karriären och sen starta ett konsultföretag med bara kvinnor.
Min strategi är att inte ha några starkare känslomässiga förbindelser med de män jag umgås med. Jag försöker se till att jag inte blir mer fäst vid en man än att jag kan släppa taget närsomhelst utan att bli ledsen typ. (Jag förstår såklart att detta är lättare sagt än gjort för de flesta) Vet inte om det egentligen är särskilt ”rätt” eller bra ur en feministisk synpunkt men det funkar för mig då jag fortfarande gärna vill ha fysiska relationer med män. Sen får man ju såklart se till att vara ärlig och tydlig med sina intentioner vilket jag alltid är, men män LYSSNAR ju inte. Om man säger att man inte vill ha förhållanden/kärlek/blablabla så verkar de tycka att det är asnajs och häftigt från början, men två veckor senare får man sms som står typ ”men jag gillar ju dig, vad äre som händer, vi måste prata om detta, jag trodde vi skulle bli ihop”. De tror alltid att de kan förändra en.
Jag har lite av en regel i allmänhet, som har fungerat rätt bra, och det är att jag aldrig ska vänta på en man. T ex gör jag inte planer som innefattar män som leder till att jag behöver vänta in dem medan de är och gör något annat. Vi bestämmer att ses på en tid då de vet 100% säkert att de kommer att vara där, och om de inte kan komma med en sån tid så skiter jag i dem. Då räknar jag med att de inte kunde ses, och går och ägnar tiden åt mina viktiga hobbies.
Känner att det är bra för att det tar bort fokus från ”mäns superviktiga fritid”. Jag tänker aldrig mer prioritera en mans grejer över mina egna.
Det är ju ingen strategi för att rensa ut män, utan kanske mer för att ge de män man har i sitt liv mindre inflytande. Detta kan vara bra om man inte känner att det är värt för tillfället att rensa ut män. Jag lever med en kille bland annat, och den regeln applicerar jag i vår relation. Ska vi göra något tillsammans får han aldrig hålla mig väntandes.
Min strategi för att interagera så lite som möjligt med män utifrån min utgångspunkt i livet. Gå en utbildning som domineras av kvinnor till ett kvinnodominerat yrke, drömma om att jobba kvinnoexlusivt tillsammans med och för kvinnor. Umgås med mina tjejkompisar utan partners inblandade, handla i affärer där det är mest kvinnor som jobbar, välja att prata med kvinnor, inte se män i ögonen och uppmuntra tilltal. Vara kortfattad vid tilltal av någon man som jag inte har behov av att prata med för något jag behöver. Jag tycker det är svårt att undvika män helt men märker att jag har möjlighet att parera många potentiella situationer med enkla medel.
har tänkt så mycket på detta!! i min vardag är det ganska enkelt, då jag främst har kvinnor runt mig i arbete, skola och familj. de män jag har i min närmsta krets är dels min bästa vän, sen finns även min pappa och farfar. dessa tre relationer har fördelar som helt klart överväger nackdelarna, så de får va. jag försöker lyssna, läsa, lära av och titta på de kvinnor gjort och gör. försöker låta bli liknande med sådant av manliga skapare.
något jag dock har svårt att förhålla mig till är min ibland attraktion till män, i och för sig är jag relativt blyg eller i alla fall inte särskilt ”på” i möten detta uppstår. vill nog mer i tanken än i verkligheten, för backar oftast innan det knappt hänt något. jag vet inte riktigt, det blir en form utav dubbelbestraffning i att samhället vill att en ska bejaka dessa heterobegär samtidigt som jag själv, och min bekantskapskrets, inte alls vill det(eller någonstans vill jag ju? eller? tänker att det är mest inlärt?). men jag försöker tänka att så länge det bara rör sig om attraktion och inte leds in i någon känslomässig långvarig relation måste jag i alla fall kunna låta mig känna saker utan att bli självhatisk. jag tänker att jag ska fortsätta vara extremt återhållsam med vilka män jag överhuvudtaget har en relation till, mer än som bekant eller kollega. de relationer jag redan har, som känns bra, tänker jag vore svåra att utesluta för sakens skull men att skapa nya relationer med män känns ju måttligt givande, i alla fall inte värt riskerna.
ser jag framåt i tiden, med vad jag vill göra och var jag vill vara, med vilka, finns inte heller någon man med i bilden. jag vill bo och vara med kvinnor. någon jag också vill, det är endast här jag ser bristen på en man som ett problem, är att bli mamma. men jag tänker att det kan lösa sig på andra sätt en det mest simpla, utöver befruktningen av ägget så är nog de mesta annat i barnets liv enklare utan en man inblandad. och blir jag inte mamma, så blir jag inte det. det går ju liksom inte att bestämma, inte nu.
dock finns det ändå massa män, som jag inte har en relation till, men som har det till personer i min närhet eller som sitter på makt och som begränsar och på olika sätt förstör i våra liv. dessa vill jag bli av med(i min framtidsvision är de borta), men det är ju så jävla svårt. har ingen strategi för att få ett fullständigt mansfritt liv, finns dock inget jag önskar mig mer.
Något jag bara råkade göra var detta: Hade ett kompisgäng bestående av både män och kvinnor men en gång som av en händelse hade alla snubbarna dragit och så var det bara resten kvar och ba slogs av häpnad över hur ovanligt trevlig och skön stämning det blev helt plötsligt!!!!!! Efter att en upptäckt det kunde en börja hänga utan snubbarna det tycker jag alla med blandade kompisgäng ska testa
Har inte många nära relationer till men har växt upp med min mamma och syster. Är aktiv inom SSU och där träffar jag många män men bara väldigt ytligt. annars i mitt i privata liv och om jag får välja hänger jag bara med tjejer ca 85%. Jag tycker även den semsta tjej kompis kommer ändå vara mycket bättre än den bästa killkompisen 🙂
Jag har inte ”rensat ut män” ur mitt liv, och en stor anledning till det är att jag har två små barn med en man, som jag också är gift med. Därmed har jag ju redan gjort mitt val – jag kan inte rensa ut honom, även om vi skulle skilja oss har vi fortfarande barn ihop och en skilsmässa leder ju dessutom ofta till än mer konfliktfyllda relationer vilket inte skulle vara någon vinst för varken mig eller någon annan i familjen. (Jag vill inte skilja mig heller, vi har det bra för det mesta även om jämställdheten fått sig en törn efter att barnen kom)
Det jag däremot gör och har gjort är att ”minska inflytandet från män” genom att stärka mig själv, vilket jag i sin tur gjort mycket genom att läsa feministiska bloggar, den här inräknad. Att lättare kunna stå upp för sig själv och sina åsikter, att kunna se mönstret i att man oftast är den som anpassar sig, att kunna prata om sex och bristen på lust utan att känna skuld – detta och mycket annat har jag blivit mycket bättre på, och det är i första hand en stor vinst för mig som person men även för relationen med min familj (och alla andra relationer antar jag, iaf de som är värda att behålla).
Inte heller jag har rensat ut män ur mitt liv, men jag behandlar absolut kvinnliga och manliga vänner olika, utan tvekan. Ställer alltid upp utan att tveka för kvinnliga vänner (och de gör detsamma för mig) men skulle aldrig ställa upp på samma sätt för manliga (tvivlar på att de ens skulle kunna hjälpa mig men har aldrig provat be om hjälp och tänker inte göra det heller). Värderar mina kvinnliga vänner och bekanta tusen gånger högre även om jag i perioder umgås mer med de manliga. Jag är heller inte nära mina manliga vänner på samma sätt som kvinnliga, skulle aldrig dela med mig av ”djupare” personliga tankar, känslor eller erfarenheter/händelser till män och skulle en manlig vän behandla mig dåligt så är det betydligt lättare att avsluta relationen med honom än om en kvinnlig vän skulle behandla mig kasst.
Skulle gärna umgås enbart med kvinnor men skulle bli ganska ensam i perioder och då har jag hellre någorlunda ytligt umgänge med män där jag ändå kan ha roligt och träffa folk. Men vem vet, håller ju på att lära mig så mycket om samhället och feminismen nu så i framtiden ser mitt umgänge förhoppningsvis annorlunda ut. Drömmen (eller kanske målet?) är ju att ha en massa kvinnliga vänner som jag kan umgås med jämt och ständigt och som täcker umgängesbehovet helt och hållet men just nu har jag tyvärr inte det.
Jag har aldrig direkt haft några nära manliga vänner men har haft många romantiska relationer med män. Att sluta med det har förbättrat min livskvalitet oerhört. Saker som både varit orsak till och resultat av att ha gett upp män har varit att läsa om feminism, fundera över vad jag vill med livet och vad jag vill ha ut av relationer (män kan ej ge mig detta), engagera mig i betydelsefulla och roliga aktiviteter som jag försummat till förmån för män, omge mig med kvinnor i så hög utsträckning som möjligt, fundera på och lägga tid på mina vänskapsrelationer med kvinnor, fundera på kvinnor i romantiska sammanhang (tog ett tag innan det kom spontant), läsa böcker och se filmer om och av kvinnor.
Det jag saknade innan jag kom över den här bloggen var att bli presenterad ett alternativ till heteroträsket. Jag såg det liksom inte som att det fanns något alternativ för mig, jag hade ju inte alltid varit lesbisk innan så jag trodde jag var fördömd till att leva med män.
Jag har aldrig aktivt försökt rensa ut männen i mitt liv, dels för att jag råkat bli kär i fantastiska typer, gillar att ligga med män och tja, har hamnat i goda vänskaper med män bara. Jag blev, av en slump, väldigt nära vän med en man för inte så länge sedan, och det naggar mig att alla de vänner jag haft i mitt liv som jag känt mig närmst med har väldigt länge bara varit män. Och det störde mig något kopiöst! Varför lyfter jag inte upp relationerna med kvinnorna i mitt liv mer? Så jag bestämde mig för att göra det, och umgås mer med mina kvinnliga vänner. Männen finns fortfarande kvar, men kvinnorna tar störst plats i mitt liv. Utom den nya slump-vännen, vi råkade visst gå och bli kära i varandra.
Rent spontant känner jag att jag inte vill sätta gränser för mig själv på vilka känslor jag kan få känna för vem, så det tänker jag inte göra.
Nu är jag ju själv man men mig har det hjälpt väldigt mycket att helt enkelt bojkotta klassiska manliga domäner som känns körda att förändra, Jag har exempelvis helt slutat med organiserad idrott där män ingår. Går heller aldrig längre på uteställen där det hänger snubbar utan försöker ordna eget med vänner. Roller Derby är väl ett utmärkt exempel på det du efterfrågar tycker jag!
Ni som inte rensat ut män från era liv, hur reagerar ni om en okänd kvinna skulle berätta för er/ du fått reda på vilken svin han varit i någon typ av relation med henne?
Jag utesluter inte män, har för många i mitt liv som jag tycker om. Men jag har blivit mer kritisk till män i deras beteende. Dvs jag säger till om män yttrar sig sexistiskt eller beter sig illa. Fick höra från en försäljare att ”ett nej är inte alltid ett nej”, jag höll på att flippa ut men höjde rösten för fanskapet och sa ”ett nej är ett nej för helvete!”. Min far är duktig på att anse sig ha rätt att yttra sig om kvinnors utseende exempelvis, där är jag snabbt framme och hänvisar till hur fel det är. Han har lärt sig något men det är så djupt inrotat.
Jag gillar verkligen den här bloggen, men den skrämmer mig också. För jag kan se hur påtagliga män är i deras maktutövning. Man vill ju inte se sånt i relationer till män man tycker om. Jag försöker finna mig i vart jag står. Hursom är den här bloggen en stor hjälp till att öppna mina ögon.
Jag har valt bort att ha dela min sexualitet, mitt hem och barn med män. Jag umgås bara med män på jobbet och med män i familjen.
Jag önskar att jag hade gjort mitt val tidigare i livet eftersom det har gjort mig friare, lyckligare, gladare, mer ekonomiskt stabil, mer hälsosam, betydligt mindre utseende/kropps-fixerad, mer självsäker, lugnare och tryggare.
Min känsla av frihet, uppstod omedelbart den dagen då jag beslutade mig för att aldrig mer involvera mig i ”romantiska”, dvs sexuella relationer med män. Helt plötsligt insåg jag hur jäkla mycket tid jag hade ägnat åt helt oviktiga saker och då tänker jag främst på olika så kallade ”skönhets-ritualer” samt all tid som jag hade lagt ned på att få heterorelationer att fungera.
Hur många timmar av mitt liv hade jag inte tillbringat med att fundera över varför männen gjorde si eller så, vad de tyckte om mig, vad det var för fel på dem, varför de inte kunde ta ansvar, sköta sin egen vardag och låta mig få egen tid?
Allt detta var otroligt psykiskt stressande för mig, bara ytterligare en belastning. Det tog alldeles för mycket energi, att hela tiden behöva ”kompromissa”, vilket alltid innebar att det var jag, mina intressen, mitt jobb och mina sociala nätverk, som skulle stå tillbaka för mannens skull.
Jag föll lätt in i ”kvinnorollen” och hur jag än försökte undvika den, hamnade jag ändå på nåt sätt alltid vid spisen, i städskåpet och i sovrummet mot min vilja. Jag tog automatiskt på mig ansvaret att planera alla dagens måltider, jag daltade med och servade mannen på olika sätt, blev hans privata lilla projektledare och jag fann mig själv ständigt springa omkring i hemmet med sopborste och dammtrasa. Jag tyckte att männen bara gav mig mer jobb, mer besvär, mer problem och en än mer kravfylld tillvaro.
Jag höll också reda på, i huvudet, när vi sist hade haft ”sex” och jag visste när det ”borde” vara dags. För honom. Hetero-sex var som vilken annan vardagssyssla som helst och något som bara måste göras, för att relationen skulle vara ”bra” (för mannen). Ungefär lika upphetsande som att komma ihåg att räkningarna måste betalas i slutet på månaden eller lika upphetsande som att komma ihåg att inta ett p-piller om dagen. 😉
Nej, usch och fy – ALDRIG MER!
Liksom många andra här har jag inte direkt aktivt gjort mig av med män i min omgivning, men jag har försökt att minska deras inflytande och ge dem så lite energi som möjligt (vilket gjort att några faktiskt försvunnit av sig själva).
Nu har jag aldrig haft så många viktiga män i mitt liv, det enda undantaget är min kusin, och honom vill jag fortfarande ha kvar. Det tar inte energi att umgås med honom, något som för mig är väldigt avgörande när det gäller vilka relationer jag vill ha med människor.
Manliga släktingar och familjemedlemmar har jag slutat lägga ner energi på, och detsamma gäller manliga vänner (för tillfället finns det kanske 2 ytliga sådana i mitt liv). Jag umgås med dem på ett helt trevligt sätt, men jag initierar sällan själv kontakt och gör mitt bästa att inte lägga ner en massa energi på relationen.
Egentligen finns de inga andra män i mitt liv, förutom de jag ”tvingas” möta i skolan, på jobbet eller ute i allmänheten. När det gäller såna män (eller egentligen alla) försöker jag att vara medveten om när och hur de påverkar mig så att jag kan lägga upp en sköld och skydda mig själv. Ofta är det är inte så att dessa män gör något specifikt, men genom att befinna sig på sin överordnade position så känner jag mig lätt underordnad och det får mig att känna mig dum, ”kvinnlig” och mindre värd. Det enda som funkat för mig då är nåt slags manshat. Att jag i mitt huvud nedvärderar mannen och hatar att han får mig att känna som jag gör, och på så sätt kan jag själv känna mig mindre underlägsen.
Jag gratulerar er som lyckas ha kvinnor som sina bästa vänner och kanske endast har kvinnliga vänner. Själv har jag haft svårt att skaffa bra vänner i allmänhet och särskilt då kvinnliga sådana. Jag har dåligt självförtroende när det gäller vänskap med kvinnor och har heller inte hittat många jag kunnat bygga någonting med (beroende på mig, dom eller praktiska saker), känner mig därför så udda. Däremot har det varit lättare för mig att bli nära vän med killar, varför jag egentligen inte vill rensa ut dem ur mitt liv eller ha dörren stängd för nya manliga vänskaper, men förstås tar det lång tid/är det svårt att vaska fram just de guldkornen. Resten av männen en möter i livet, släktingar, kollegor etc. skulle jag hellre se att de var kvinnor, bara för att det känns bättre och tryggare att ha dem omkring sig i allmänhet.
Att kunna ha ett helt mansfritt liv, och få alla behov tillgodosedda ändå, vilken dröm! 🙂
Jag väljer att inte rensa bort männen ur mitt liv. Men jag ogillar män rent generellt. Män jag inte känner. Gubbar. Typiskt då att jag valt ett mansdominerat yrke och umgås med i stort sett bara män varje dag. Jag har en sambo som jag har barn med och ett ex, som jag har barn med, och som jag har en nära relation till i egenskap av föräldrar. Jag har också gjort ett aktivt val att ha en nära relation med mitt ex:s nuvarande fru och stötta henne i den roll hon har i mitt barns liv, och som kvinna. Det föll ut så väl att hon är en fantastisk person som jag gillar att umgås med och vi har väldigt mycket utbyte av varandra. Försöker också ha en bra relation till min sambos ex. Jag vill inte rensa ut de män jag har i mitt liv, de som står mig nära, då de ger mig mycket. Relationen med min sambo är väldigt givande och jag uppskattar de avtryck han gör i min tillvaro, även om jag är väl medveten om att vår relation inte är jämställd. Det är inget jag går och låssas som heller. Men jag kan väl säga att om denna relation inte håller så kommer jag aldrig mer att ha en kärleksrelation med en man. Jag har få vänner och jag tar inte vara på dem som jag känner att jag borde. Mellan jobb, hus, barn och sömn får inte mycket plats. Hjulet snurrar och man gör sitt bästa för att hänga med. Det har gått 14 år sen jag läste Under det rosa täcket och blev omvänd. Jag har alltså levt med feminismen i över 14 år nu och haft en turbulent relation med den. Du, Fanny, har med hjälp av dina texter utvecklat min feministiska förståelse och övertygelse nåt enormt. Gett mig insikter som jag trots mina många år som feminist inte kommit i närheten av att formulera. Och hade din blogg funnits i början av mitt feministiska uppvaknande så är jag säker på att mitt liv idag hade sett annorlunda ut. Men som sagt, trots att jag personligen inte har styrkan/viljan att mansrensa mitt liv just nu, så tror jag att det enda sättet att bli av med patriarkatet är att kvinnor frigör sig från män. När vi inte längre är beroende av dem på ett känslomässigt plan kommer vi att kunna organisera oss och göra stor förändring i världen. När vi på riktigt kan bestämma över vår egen tillvaro, över våra egna kroppar och över reproduktionen så kommer vi att inse hur mycket kraft vi bär på. Och kanske är det först då vi kommer kunna mötas som jämlikar, om man nu trots allt skulle vilja det.
Jag har några få män i mitt liv. Min kärlek som är en långdistansrelation, några kompisar som jag känt i 20+ år som är som mina syskon samt mina kvinnliga vänners partners som berikar mitt liv. Utöver dessa, ingen. Framförallt vägrar jag att försätta mig i situationer och miljöer där jag är den enda kvinnan. Mansdominerade miljöer äcklar mig och ger mig inte ett smack. Som någon annan skrev i en kommentar om/när min nuvarande relation tar slut tvivlar jag starkt på att någon ny man kommer att få ta plats i mitt liv.