Har fått en massa frågor på sista tiden hur en ska göra för att rensa bort män ur sitt liv rent konkret. Jag tänkte att ni kanske har några tips och/eller tankar? Jag har lite funderingar själv, men skulle vilja ha fler.
Så jag undrar helt enkelt: har ni försökt rensa ut män ur/minska deras inflytande i era liv? Varför? Hur? Med vilket resultat? Eller tvärtom: har ni känt att ni av någon anledning inte kunnat/velat göra detta? Vad har begränsningarna varit? Vad tror ni skulle hjälpa?
Ganska ofta kan jag uppleva att feminism reduceras till ett sätt att tänka för att en ska kunna känna sig lite mer nöjd med sig själv. Väldigt mycket feministisk textproduktion handlar om att kvinnor ska få göra/välja vad de vill utan att bli skuldbelagda för det.
Jag håller såklart med om den här grundläggande tesen, skuldbeläggande är aldrig positivt. Samtidigt tycker jag ofta att resonemang om hur ett beteende fungerar i relation till patriarkatet, såväl att det kan vara ett resultat av det som att det kan vara förstärkande, ofta avfärdas som just skuldbeläggande trots att det inte är det som är poängen.
Detta har jag märkt av specifikt i diskussioner angående sexualitet. När jag skriver om hur sexualitet och begär påverkas av patriarkatet och upprätthåller det är det många som invänder att de minsann inte alls känner så inför sina relationer och begär och att deras begär minsann är naturliga och att de kan vara bra feminister ändå och så vidare. Jag vet liksom inte vad jag ska svara på detta, det är väl skönt för dem att känna så antar jag, men det gör det inte mindre sant att samhället är organiserat enligt heteronormen och att detta hänger ihop med patriarkatet.
Mitt syfte med att skriva om detta är inte att skuldbelägga någon som organiserar sitt liv heterosexuellt, men däremot att ge ett synsätt på hur detta fungerar i en bredare samhällskontext och hur det är både ett resultat av och ett upprätthållande av patriarkatet. En kan såklart ha en annan åsikt om detta än mig, men det är i sådana fall en teoretisk fråga och inte en fråga om att någon känner sig skuldbelagd. Det är två separata frågor, den ena handlar om hur mina formuleringar får människor att känna och den andra om deras innebörd. Jag anstränger mig för att inte formulera mig på ett skuldbeläggande sätt, men jag kan inte censurera idéerna som sådana för att någon kan ta illa upp över dem.
Givetvis kan det vara jobbigt att få detta påtalat för sig, det är inte roligt att höra att det ena eller det andra beteendet förstärker patriarkatet. Jag tänker att den som känner så bör undvika den typen av sammanhang snarare än att kräva anpassning efter sina behov. Människor har olika livssituationer och olika förmåga att ta till sig saker och ting. Samtidigt tror jag att det nästan alltid är jobbigt och smärtsamt att komma till vissa insikter. Det är smärtsamt att se sig själv som ett resultat av detta skitsamhälle, det är smärtsamt att se sin ofrihet. Det finns inget sätt att tillgodogöra sig dessa insikter som inte gör ont, för det handlar om att det en tänkt och tyckt om sig själv rycks upp med rötterna.
Jag tänker på när jag själv fick upp ögonen för dessa idéer och att det var oerhört smärtsamt och jobbigt. Samtidigt var det en stor frigörelse i det, smärtan och sorgen tog mig framåt och fick mig att omvärdera mycket av det jag innan tagit för givet. Jag fick verktyg för att förstå mina relationer på ett helt annat sätt än tidigare och också för att frigöra mig från en massa mönster. Jag är väldigt tacksam för detta, och därför vill jag också föra vidare dessa idéer.
Det är skillnad på att känna sig skuldbelagd och på att bli skuldbelagd. Som kvinna känner en ofta skuld för att en inte gör det ena eller det andra, det är för att vi har blivit tillsagda att vi ska vara alla till lags. Detta är såklart en inställning en tar med sig in i feminismen. En har en förförståelse av alla budskap som att det är något en förväntas göra för någon annans skull.
Det finns en klyscha som ofta upprepas, nämligen att det inte går att vara en mer eller mindre bra feminist. Detta är såklart sant, för det är inte en fråga om vem en ”är”, utan om praktiker och vilka konsekvenser de har. Jag tror genuint att det finns bättre och sämre sätt att organisera sitt liv på ur ett feministiskt perspektiv. Detta innebär inte att kvinnor som lever på ett visst sätt är sämre feminister, men jag tror att det är viktigt att ständigt sträva efter frigörelse utefter sina egna villkor. Detta är ett projekt jag själv vill underkasta mig, och jag vill inspirera andra att också göra det.
Men det som ska driva oss är inte skuld, utan egenintresse. Det handlar inte om att offra sig för något slags högre gott, utan om att ta fram strategier för frigörelse helt enkelt för att det ligger i vårt intresse. Vi är inte feminister för någon annans skull, utan för vår egen. Vi solidariserar oss med varandra för att andra kvinnors frigörelse även är vår egen frigörelse. Vi kämpar tillsammans och för varandra för att frigörelse endast kan nås kollektivt.
Under den tid jag skrivit om feminism har jag noterat en massa olika ”argumentations”tekniker från folk som inte håller med mig. Det finns ju såklart alla de där härliga hoten, förolämpningarna och så vidare, men nu tänkte jag fokusera på de lite ”mildare” som ofta dyker upp från folk som själva identifierar sig som feminister. Skälet till detta är att jag tycker att det är viktigt att försöka förstå hur även människor som är relativt rimliga fortfarande trycker ifrån sin insikter om patriarkatet.
Mina topp sju strategier är, utan inbördes ordning:
Har ni snappat upp några fler?