Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Stress bland ungdomar och arbetslinjen.

Twittrade såhär angående att det ofta lyfts fram som föredömligt att det står om karriär, skola och liknande i tjejtidningar istället för utseende, att detta liksom skulle stå för något slags ”sunt” ideal kring hur kvinnor ska vara.

Folk som tycker att ett rimligt svar på utseendehetsen kring unga tjejer är att istället hetsa dem kring ”självförverkligande” och ”karriär”. Det är inte ett svar på utseendehets att ersätta det med annan hets, som är minst lika svåruppnåelig för många. Till exempel betygshets är precis lika stigmatiserande&stressande för de som inte når upp till idealen, det är inte ett bättre alternativ.

Och blev länkad ett pressmeddelande från Stockholms universitet om resultat från en undersökning om stress bland ungdomar med ett nedslående men inte särskilt förvånande resultat.

Detta är ett stort problem bland unga kvinnor som kan få konsekvenser för hela livet. Det finns anledning att tro att självkänslan hos många flickor hänger ihop med höga prestationer, och att detta är en stor stressfaktor.

Ofta när en diskuterar stress och press bland unga så talas det om det som om det vore ett isolerat problem, som om det handlade om någon slags specifik press på just ungdomar. Ofta kommer pressen från ”media” eller något liknande. Jag tror att det är väldigt farligt att isolera det här problemet, jag menar att det är en stress som hänger ihop med hur samhället i stort ser ut. Jag kan till exempel identifiera mig med mycket av det som beskrivs i den här artikeln:

Stress är något som både Nadia Carvajal Granstedt och hennes kompis Niki Kohmareh, 22, känner igen. Niki pluggar företagsekonomi, har flera jobb och är dessutom fotbollstränare för ett juniorlag.

– Jag lägger mycket stress på mig själv. Det känns som att man måste göra det för att komma dit man vill, säger han.

Niki och Nadia upplever att det finns en press på unga att ha många bollar i luften samtidigt, och dessutom vara bra på det man gör.

– Man ska plugga, ha ett bra jobb, flytta hemifrån. Det känns som att man ska vara så förbannat stark hela tiden, säger Nadia Carvajal Granstedt.

Senare i artikeln sägs detta:

Det finns en väldig oro för att man inte ska klara skolan och att det sedan ska göra att man hamnar i ett utanförskap.

Denna oro känner jag också i väldigt hög utsträckning, och det är en oro som grundar sig på en väldigt konkret verklighet, nämligen att konkurrensen faktiskt är hårdare, att arbetslivet är tuffare och så vidare. Att jag somnar med ångest över framtiden, både min egen om samhällets, är inte en effekt av någon slags orimlig föreställning jag bär på utan grundad i hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Sedan finns det också en massiv propagandaapparat kring detta, en massa människor som sprider bilden av att en måste bli bättre, kämpa hårdare och så vidare. En blir ju verkligen matad med den här bilden av att allt är så jävla svårt nuförtiden, att en måste kämpa så jävla mycket för att ha någon chans i livet, och detta påverkar såklart människor väldigt mycket. Det är ju liksom inte bara skolan det handlar om utan en ska extrajobba, bygga sitt personliga varumärke, fila på sina ”förmågor”, upptäcka sin kompetens, träna och hålla sig mentalt ”frisk” så att en klarar av stress och motgångar och gud vet allt. Det är så mycket som ska göras för att få en bra karriär, eller få ett jobb över huvud taget.

Och grejen är ju att den här bilden till viss del stämmer, arbetsmarknaden ser verkligen tuff ut och så vidare. Det tragiska är hur det ständigt pratas om hur vi ska anpassa oss till den istället för att prata om hur samhället ska anpassa sig så att typ människor kan leva i det. Jag är så trött på det ständigt tjatet om hur jag ska boosta min karriär, få ihop livspusslet och gud vet allt. Det snacket legitimerar ju liksom att samhället ser ut såhär, sprider bilden av att samhället är rimligt och det är människorna i det som måste anpassa sig. Det måste ju finnas ett samhälle bortom detta jävla slit, bortom arbetslinjen? Det är ju dit vi vill, och då kan vi ju liksom inte uppmana alla till att kämpa hårdare.

För grejen är att även om en fixar detta, även om en presterar på topp och får ett bra jobb och så vidare så har en ändå förlorat. Det är liksom inte så att en kan maxa och sedan komma in och vara trygg där, utan konkurrensen fortgår och kräver mer och mer av vår energi och tid, mer av vårt liv helt enkelt. Oavsett om du personligen ”vinner” eller ”förlorar” inom systemet så förlorar alla på ett arbetsliv som kräver mer och mer av en och en alltmer repressiv inställning till arbetslösa. De som har arbete måste kämpa mer för att behålla det, göra karriär och liknande, och de som inte har det får det allt sämre och blir belagda med mer skuld och skam. De enda som vinner på detta är kapitalister, som kan pressa ut mer av sin arbetskraft.

Den som är intresserad av dessa tankegångar borde förresten läsa mitt reportage om saken.

6 kommentarer till Stress bland ungdomar och arbetslinjen.

  • Åh, ett av de intressantaste ämnena i dagens samhälle tycker jag! <3 Jag lever i det där "utanförskapet" eftersom jag slutat arbeta heltid och prestera på topp och det är fantastiskt måste jag säga. Det är ju inte som att en är ensam i det "utanförskapet" – utanförskap är förresten fel ord. Minoritet, är kanske mer rättvisande.

    Klart som fan att det finns ett samhälle utanför slitet – hojta till så ordnar jag en visning av det! 😀

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Fast det är väl inte det som brukar menas med utanförskap, utan snarare att vara arbetslös. Sedan kräver det såklart en viss inkomst att kunna gå ner på deltid. Men tycker såklart det är bra att folk prioriterar så.

  • Martin (en liten bolsjevik) skriver:

    Ja, såhär blir det ju när man låter näringslivet styra. Fyfan.

    Väldigt bra skrivet, din blogg är verkligen en guldgruva.

  • Nea skriver:

    Alltså det länkade inlägget satte fingret på massa saker jag också känner. Den där jävla Eberhard gör mig så provocerad. Har vi fått för mycket trygghet? Läste idag att det i storstäderna är svårare för unga än vad det varit tidigare att få bostad och det märker jag ju själv. Ett förstahandskontrakt är lite av en dröm, just nu är det att försöka få ett hyfsat andrahandskontrakt som gäller. Att få jobb är ju också svårt även om man har erfarenhet och faktiskt är kvalificerad för det man söker. När min far berättar om hur det var när han var ung så skrattar jag, för det var ju nästan bara att gå runt och fråga lite företag och sedan fick man napp. Redan nu är jag stressad för att få jobb fast jag har två år kvar på min utbildning (som ändå är en utbildning man kan få jobb genom). Tänker att genom att kunna visa på ideellt engagemang och helst något extrajobb under studietiden så kan arbetsgivarna se att jag gjort saker förutom att studera heltid. Men jag känner mig ändå aldrig tillräcklig och känner en stress över just att inte vara anställningsbar.

    Och när det kommer en sådan översittare som David Eberhard… som säger att ens ångest inte är något problem, man har fått för mycket trygghet. Tack Herr von oben, för att du säger till oss bortskämda unga vilka känslor som är korrekta och vilka som inte är det!

  • Mella skriver:

    Åh gud ja, denna ständiga press på att prestera på alla plan. Jag pluggar och får ofta frågan varför jag inte extrajobbar också. För det första så är det ju inte så att folk står och kastar extrajobb efter en. Och för det andra pluggar jag heltid och gör dessutom mycket bra ifrån mig, räcker inte det? Tydligen inte. Jag kanske ska börja fråga folk som jobbar heltid varför inte de har ett extrajobb.

  • Jag stör mig sjukt på allt skuldbeläggande av oss unga. Vi borde jobba mer, inte vara lata och bortskämda säger en hel del. Inget av det stämmer särskilt väl med verkligheten. Det är betydligt svårare att få ett jobb idag än det vara förr och jobben växer absolut inte på träd, De av oss som pluggar gör ofta en massa andra saker på fritiden och tar på oss allt mer för att desperat utöka CV:t ännu mer trots att utbrändheten/tröttheten flåsar oss i nacken. Många unga jag känner fortsätter dessutom att jobba trots att de är sjuka för att det inte finns några alternativ. Att göra sitt bästa utifrån situationen verkar inte ens duga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv