Etikett: stress

Att ta sin psykiska hälsa på allvar.

Det här året har jag börjat ta min psykiska hälsa på allvar. Det har varit en lång och svår process eftersom jag har haft en massa internaliserade värderingar som säger precis motsatsen omkring mig under hela mitt liv.

Jag minns till exempel när jag frågade en vuxen om en kunde ringa till BRIS, varpå denne sa att ”det är för barn med riktiga problem”. Ungefär som om denna visste vad som pågick i mitt liv. Istället för att försöka förstå varför jag ville göra detta så bestämde denna person helt enkelt åt mig att jag inte var en av de personer som skulle kunna behöva hjälp.

Under tonåren bortförklarades mina självskadebeteenden som ett ”rop på hjälp” – lustigt nog är detta alltid en ursäkt för att inte ge någon den hjälp denne ropar på.

Sedan kommer de värderingar och ideal som hamnar på vuxna – hur en uppmanas till att ”utmana sig själv” och ”komma ur sin comfort zone”. Hur den som hela tiden presterar till max hyllas som ”duktig”. Hur en ska vara en ”jasägare”. Och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet.

Detta har gjort att jag aldrig har tagit min psykiska hälsa på allvar. Istället för att fundera över min situation när jag mår dåligt, blir stressad och så vidare så har jag bara *kört på* tills det blivit så illa att det inte funkar längre. Sedan gick jag in i en sjukt djup depression på grund av en massa olika saker, och först då började jag fundera över hur jag ska leva mitt liv för att slippa hamna där igen.

Jag har på senaste tiden träffat personer som istället sagt till mig ”men herregud, det är inte konstigt att du mår dåligt så mycket press som du har i ditt liv” istället för att komma med det där ”vad du är duktig som orkar/hinner med allt”, som ju egentligen bara leder till att en lassa rpå mer eftersom en så gärna vill vara duktig. Det är inte vanligt, men dessa människor har betytt väldigt mycket för mig. De har fått mig att se att jag har behov, behov av lugn och ro, av vila, av att reducera mängden stress i mitt liv.

Det hade varit så sjukt mycket enklare om jag hade sluppit lära mig de här sakerna för att jag blivit tvungen till det, utan hade fått verktygen i en tidigare ålder. Om jag hade fått lära mig att ta mina egna känslor och reaktioner på allvar innan det barkade åt helvete.

Stresshantering och känslomässig kontakt.

Apropå det här med att vara ”produktiv” och att det inte alltid är ansvarsfullt att prestera så tänker jag på det här med utbrändhet. Att utbrändhet är ett problem är ju folk i regel medvetna om. Mindre talas det om hur en ska komma till bukt med detta problem. Vi får lära oss att det är viktigt att känna av sina gränser och inte belasta sig för mycket, men hur en skulle gå till väga med detta är inte någon självklarhet.

I ett samhälle där vi upplever press från en massa olika hålla att prestera mer och bättre så är det såklart svårt från individens sida att själv ta ansvar för att inte belasta sig för mycket. Det är helt enkelt inte något som uppmuntras särskilt mycket, utan det handlar mer om att individen får skulden om det går snett.

När jag gick in i väggen för ungefär ett år sedan och sedan behövde återhämta mig från det så lärde jag mig väldigt mycket om hur jag fungerar. Jag lärde mig att jag är en stresskänslig människa (det är väl alla, mer eller mindre) och att jag behöver varva ner. Jag lärde mig att känna efter när jag var uppe i stressen och när jag inte var det. Detta fick jag hjälp med från flera olika håll. Men varken jag eller någon i min omgivning ansåg detta viktigt innan jag blev sjuk. Det var ingen som berättade för mig innan att det är viktigt att känna efter, stressa ner och så vidare.

Jag upplever idag att jag har betydligt mycket större kontakt med mina känslor och insikt i vad jag behöver än vad jag hade när det begav sig, däremot tror jag att detta är något som generellt förvägras människor. Vi tillåts inte stanna upp och känna efter, vi uppmanas inte att ha kontakt med oss själva, utan det värderas först efter ett sammanbrott när det är nödvändigt för att komma ut på banan igen.

Jag tänker mig att de flesta människor erfar betydligt mer stress i sina liv än vad som är bra för dem, och detta kräver en viss distans för att kunna fungera. Så fungerar det i alla fall för mig när jag är i en stressad situation; jag stänger av mitt känsloliv för att kunna fokusera, vilket gör att jag tappar kontakt med mina behov och lätt tar på mig för mycket. Jag ”glömmer” att jag har ett behov av vila och återhämtning, för det märks inte i just den stunden, just då känns det som att jag lika gärna kan köra på.

Det handlar om att individen får ta stöten och ansvaret för ett problem som är strukturellt, nämligen den allmänna tendensen att alltid effektivisera mer, tycka att folk ska göra mer och så vidare. Jag tänker mig att det skulle vara bra om det fanns en större medvetenhet kring dessa mekanismer, så att människor slapp pressa sig så mycket att de inte pallar, men det är tyvärr något som det inte alltid finns utrymme för.

Varför jag fortfarande skriver.

Vissa har undrat hur det kommer sig att jag skriver om jag nu är utbränd, så jag tänkte förklara det för er.

Att skriva för mig är en överlevnadsstrategi. Det är något jag gör för att hantera det förtryck som jag utsätts för i det här samhället. Den styrka jag får av att skriva här, att få uppmuntrande kommentarer och stöd från medfeminister, det är vad som får mig att orka med mitt liv.

Bara för att en är sjuk så behöver en inte vara helt passiviserad. Det kan finnas en massa saker en inte orkar med att göra, men andra som en pallar. Jag behöver göra saker jag tycker är kul och meningsfullt för att kunna tillfriskna, om jag bara ligger och glor in i väggen kommer jag inte börja må bättre. För mig är bloggen detta, ett sätt för mig att börja må bra igen, för att hålla igång mig själv och hitta en väg ut.

För vissa är det kanske mer arbetssamt att skriva, så därför kan det vara svårt att relatera till att jag gör det i den grad jag gör. Folk är olika och har olika intressen, olika saker som får dem att må bra och slappna av. Skrivandet är mitt sätt.

Jag tror att det är problematiskt att låsa sig i en vissa bild om hur en ska vara för att vara sjuk. Människor är olika och sjukdomar är olika och kräver olika behandling. Innan jag blev sjukskriven hade jag otroligt mycket ångest på grund av stress, mycket självdestruktiva tendenser och så vidare. Nu när jag är sjukskriven så mår jag för det mesta helt okej, men så fort det kommer ett stressmoment i min vardag så blir jag som paralyserad. Det är otroligt jobbigt att prestera under press. Skrivandet är inte ett sådant stressmoment, men skolan är det. Det finns säkert saker ni gör på er fritid som jag aldrig skulle orka med själv. Olika människor har olika behov, helt enkelt, och ja avgör bäst mina egna.

Jag är inte helt passiviserad, men jag balanserar på en tunn lina till att det ska bli på tok för mycket för att jag ska kunna orka, för att jag ska trilla ner i ett svart hål av ångest och självskadebeteenden. Det gör inte att jag inte kan göra någonting, men det gör att jag måste sluta utsätta mig för saker som stressar och pressar mig.

Twitter 1/6. Om stress.

Tycker det är så tragiskt när människor ser sin oförmåga att anpassa sig efter egen inhumant arbetsliv som personliga tillkortakommanden. Typ: ”jag blir lätt trött/kan inte hantera stress/tycker det är jobbigt att vara positiv hela tiden” osv osv. Det är inte bara du!!!

Folk lär sig att se detta som personliga egenskaper och tillkortakommanden, som att de själv inte klarar något alla klarar. Det flesta blir trötta efter 8 timmar på jobbet, de flesta pallar inte ha ett leende på läpparna hela dagen, de flesta klarar stress dåligt. Men för att vi inte ska fatta hur kasst vi lever så förklaras detta som sjukdom, en frisk människa ska kunna prestera på topp.

Vi lär oss tänka: ”jag måste verkligen blir bättre på att hantera stress” istället för: ”jobbet måste verkligen bli mindre stressigt”. Och det är liksom alltid vårt fel att vi inte fixar de orimliga situationer vi ställs inför. Vi som måste börja ”må bättre”. Gå en mindfullnesskurs för att bättre klara stressen i vardagen, motionera för att få tankarna på annat. Ständigt detta arbete med sig själv. Vi uppmanas till mentalt arbete på oss själva, inte för vår egen skull utan för att vi ska bli duktiga arbetare.

Samhället och vår livssituation påverkar oss djupt. Det går över huvud taget inte att särskilja det från det som sker i vårt inre. Så jävla trött på att höra om hur jag ska göra för att inte låta mig påverkar av än det ena, än det andra. Jag är människa, jag påverkas! Så trött på att läsa i tidningar hur jag ska göra för att ”hantera stressen/ångesten”. Min ångest är inget påhitt, den kommer från samhället. Jag har ångest för att arbetsmarknaden ser ut som skit, för att det är så svårt att få bostad. Är det detta jag ska ”skaka av mig”? Jag är ledsen, men det går inte att ”skaka av sig” sin materiella verklighet. Den finns där oavsett om en vill eller inte. Jag vill bara ta alla utbrända, stressade och ångestfyllda människor, skaka om dem och säga: det är inte dig det är fel på, det är samhället.

Skrivit mer utvecklat om detta här.

Stress bland ungdomar och arbetslinjen.

Twittrade såhär angående att det ofta lyfts fram som föredömligt att det står om karriär, skola och liknande i tjejtidningar istället för utseende, att detta liksom skulle stå för något slags ”sunt” ideal kring hur kvinnor ska vara.

Folk som tycker att ett rimligt svar på utseendehetsen kring unga tjejer är att istället hetsa dem kring ”självförverkligande” och ”karriär”. Det är inte ett svar på utseendehets att ersätta det med annan hets, som är minst lika svåruppnåelig för många. Till exempel betygshets är precis lika stigmatiserande&stressande för de som inte når upp till idealen, det är inte ett bättre alternativ.

Och blev länkad ett pressmeddelande från Stockholms universitet om resultat från en undersökning om stress bland ungdomar med ett nedslående men inte särskilt förvånande resultat.

Detta är ett stort problem bland unga kvinnor som kan få konsekvenser för hela livet. Det finns anledning att tro att självkänslan hos många flickor hänger ihop med höga prestationer, och att detta är en stor stressfaktor.

Ofta när en diskuterar stress och press bland unga så talas det om det som om det vore ett isolerat problem, som om det handlade om någon slags specifik press på just ungdomar. Ofta kommer pressen från ”media” eller något liknande. Jag tror att det är väldigt farligt att isolera det här problemet, jag menar att det är en stress som hänger ihop med hur samhället i stort ser ut. Jag kan till exempel identifiera mig med mycket av det som beskrivs i den här artikeln:

Stress är något som både Nadia Carvajal Granstedt och hennes kompis Niki Kohmareh, 22, känner igen. Niki pluggar företagsekonomi, har flera jobb och är dessutom fotbollstränare för ett juniorlag.

– Jag lägger mycket stress på mig själv. Det känns som att man måste göra det för att komma dit man vill, säger han.

Niki och Nadia upplever att det finns en press på unga att ha många bollar i luften samtidigt, och dessutom vara bra på det man gör.

– Man ska plugga, ha ett bra jobb, flytta hemifrån. Det känns som att man ska vara så förbannat stark hela tiden, säger Nadia Carvajal Granstedt.

Senare i artikeln sägs detta:

Det finns en väldig oro för att man inte ska klara skolan och att det sedan ska göra att man hamnar i ett utanförskap.

Denna oro känner jag också i väldigt hög utsträckning, och det är en oro som grundar sig på en väldigt konkret verklighet, nämligen att konkurrensen faktiskt är hårdare, att arbetslivet är tuffare och så vidare. Att jag somnar med ångest över framtiden, både min egen om samhällets, är inte en effekt av någon slags orimlig föreställning jag bär på utan grundad i hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Sedan finns det också en massiv propagandaapparat kring detta, en massa människor som sprider bilden av att en måste bli bättre, kämpa hårdare och så vidare. En blir ju verkligen matad med den här bilden av att allt är så jävla svårt nuförtiden, att en måste kämpa så jävla mycket för att ha någon chans i livet, och detta påverkar såklart människor väldigt mycket. Det är ju liksom inte bara skolan det handlar om utan en ska extrajobba, bygga sitt personliga varumärke, fila på sina ”förmågor”, upptäcka sin kompetens, träna och hålla sig mentalt ”frisk” så att en klarar av stress och motgångar och gud vet allt. Det är så mycket som ska göras för att få en bra karriär, eller få ett jobb över huvud taget.

Och grejen är ju att den här bilden till viss del stämmer, arbetsmarknaden ser verkligen tuff ut och så vidare. Det tragiska är hur det ständigt pratas om hur vi ska anpassa oss till den istället för att prata om hur samhället ska anpassa sig så att typ människor kan leva i det. Jag är så trött på det ständigt tjatet om hur jag ska boosta min karriär, få ihop livspusslet och gud vet allt. Det snacket legitimerar ju liksom att samhället ser ut såhär, sprider bilden av att samhället är rimligt och det är människorna i det som måste anpassa sig. Det måste ju finnas ett samhälle bortom detta jävla slit, bortom arbetslinjen? Det är ju dit vi vill, och då kan vi ju liksom inte uppmana alla till att kämpa hårdare.

För grejen är att även om en fixar detta, även om en presterar på topp och får ett bra jobb och så vidare så har en ändå förlorat. Det är liksom inte så att en kan maxa och sedan komma in och vara trygg där, utan konkurrensen fortgår och kräver mer och mer av vår energi och tid, mer av vårt liv helt enkelt. Oavsett om du personligen ”vinner” eller ”förlorar” inom systemet så förlorar alla på ett arbetsliv som kräver mer och mer av en och en alltmer repressiv inställning till arbetslösa. De som har arbete måste kämpa mer för att behålla det, göra karriär och liknande, och de som inte har det får det allt sämre och blir belagda med mer skuld och skam. De enda som vinner på detta är kapitalister, som kan pressa ut mer av sin arbetskraft.

Den som är intresserad av dessa tankegångar borde förresten läsa mitt reportage om saken.

Denna jävla dag.

Den här dagen alltså. Är trött och skitstressad för att jag äger för många ting. Har inte orkat rensa ut saker, vilket gör att jag packat drygt tio flyttlådor fulla med de saker jag ska lämna kvar här. Herregud alltså, jag ska aldrig mer köpa saker. Får ångest av bara tanken.

Muntrar upp med en bild på två fina kompisar. Kommer inte träffa er på ett år, ok hejdå.

(Förresten: jag kommer definitivt fortsätta blogga, förhoppningsvis bättre än innan)