Etikett: ungdomar

Vilka intressen tjänar på ditt perspektiv?

Något inte helt ovanligt i den så kallade ”debatten” är att människor lyfter fram olika ”perspektiv” på saker, och sedan, när en ifrågasätter relevansen i att lyfta fram just det perspektivet, mena på att alla perspektiv, infallsvinklar och så vidare måste få finnas. Alltså: vi måste bland en mängd olika infallsvinklar också lyfta denna infallsvinkel.

Tänkte på detta när en person som jag förstår det identifierar sig som vänster och som har en väldigt stor medial plattform ville ”lyfta frågan” om Individens™ ansvar för arbetslösheten, då speciellt bland unga. Personen ifråga tyckte att vi måste ”prata om individens ansvar” också, som om det bara var en av många olika vinklar och inte den vinkel som överallt i samhället dominerar. Som om det var ett perspektiv som behövde lyftas mer.

Det är lite som när människor säger att ”vi måste kunna diskutera invandringen” som om det inte var den som överallt diskuterades, utmålades till samhällsproblem och så vidare.

Ja, det är klart att Individen™ har ansvar, i någon mån. Frågan är vad det tjänar till att ständigt påpeka det. Det är ju inte som att vi lever i ett samhälle där individer inte får ta ansvar för sig själva, där individens ansvar ständigt bortförklaras. Snarare är det samhällets och politikens ansvar som försvinner från dagordningen.

Tror någon att det kommer lösa något att snacka mer om individuellt ansvar, skyffla över mer på individen? Om en inte tror det, varför vill en då diskutera det? Är det meningsfullt att på samhällsnivå diskutera individer? Jag har svårt att tycka det, för vad fan ska det lösa. Ska alla individer som är marginaliserade ba ”jamen jag har visst ansvar” och magiskt fixa sin situation?

När du försöker lyfta ett perspektiv, försök fundera lite innan: behöver det här perspektivet lyftas? Vilka världsåskådningar uppmuntras av det här perspektivet? Vem/vilka intressen tjänar på att det här perspektivet lyfts? Det kan aldrig vara neutralt att lyfta ett perspektiv, det kan aldrig vara ”bara lyfta frågan”. Vad en säger, vad en väljer att lägga fokus på och hur en ställer frågor är aldrig neutralt, utan påverkas av och påverkar omgivningen. Den blåögda inställningen av ”vi måste kunna diskutera det här” fungerar inte, människor måste se vilket ansvar de har för det idéer som sprids.

Om hur fördomar sprids och reproduceras.

Igår reagerade jag på en tweet som löd såhär:

Alla ungdomar som: ”Jag skiter i skolan, jag vill bli PROGRAMLEDARE!” kan ju se Petra Mede växla mellan franska och engelska på scen nu.

Nu tänkte jag försöka säga något om hur fördomar sprids, legitimeras och reproduceras. Det är en utbredd uppfattning idag att ungdomar är lata, bortskämda och så vidare. Ibland sägs det att vi bara vill ha roliga jobb (gud, sedan när är det fel att drömma) och inte vill anstränga oss. Den här myten används politiskt på ett tydligt sätt, folk tycker att regeringen inte behöver göra något åt ungdomsarbetslösheten eftersom en förklaring är att ungdomar minsann är lata, inte vill ah jobb och så vidare. Jag tror att ni förstår ungefär vad jag menar.

I ett sådant klimat kan en inte bara kasta ur sig saker om ungdomar på det sättet och sedan hävda att en inte bidrar till dessa fördomar. Det gäller att tänka efter vilka fördomar en reproducerar. Om det inte hade funnits en uppfattning om att ungdomar i allmänhet är lata och bortskämda hade det inte varit ett problem att skriva som det skrivs i tweeten, men nu är det tyvärr så att denna uppfattning är utbredd och använda i politiska syften, vilket gör att en bidrar till den världsbilden när en skriver sådana saker. På samma sätt fungerar det med att till exempel ”kritisera” halaslakt i ett samhälle där muslimer utsätts för rasism, eller ta upp att den finns en möjlighet att kvinnor falskanmäler våldtäkt i ett patriarkalt samhälle. Dessa två saker hade kanske varit okej i ett fullkomligt orasistiskt eller jämställt samhälle, men i ett samhälle där dessa myter sprids och används för att misstänkliggöra invandrare så är det annorlunda.

Sedan kan en alltid säga att det ”faktiskt finns” sådana ungdomar. Ja, så är det garanterat, det finns idioter i alla läger. Frågan är om 1) det är specifikt för ungdomar 2) det är specifikt för nuvarande ungdomsgeneration 3) om det är vanligt förekommande. Jag hävdar att inget av dessa tre stämmer, men jag tycker att det är uppfattningen som sprids i tweeten. Det står svepande ”alla ungdomar” vilket enligt mig indikerar att det är något som förekommer relativt ofta, ändå har jag aldrig någonsin stött på en ungdom som skiter i skolan för att hen vill ”bli programledare”.

Nu kanske någon tycker att jag överdriver och att det inte ”var så farligt” eller ”illa menat”. Detta stämmer säkert, och jag anklagar inte heller författare till tweeten att ha skrivit för att vara taskig mot ungdomar eller för att vara upphov till den samlade skit som sprids om ungdomar. Min poäng är att det blir väldigt lätt att göra billiga poänger på en grupp som redan är utsatt för en massa fördomar, precis som det är lätt att göra billiga poänger på muslimer och kvinnor. Och samtidigt som en gör den billiga poängen så sprider och reproducerar en en myt som är skadlig för ungdomar, och något som för en själv verkar harmlöst och oskyldigt gör det ytterligare lite svårare för den gruppen att för erkännande, värdighet och hjälp.

Stress bland ungdomar och arbetslinjen.

Twittrade såhär angående att det ofta lyfts fram som föredömligt att det står om karriär, skola och liknande i tjejtidningar istället för utseende, att detta liksom skulle stå för något slags ”sunt” ideal kring hur kvinnor ska vara.

Folk som tycker att ett rimligt svar på utseendehetsen kring unga tjejer är att istället hetsa dem kring ”självförverkligande” och ”karriär”. Det är inte ett svar på utseendehets att ersätta det med annan hets, som är minst lika svåruppnåelig för många. Till exempel betygshets är precis lika stigmatiserande&stressande för de som inte når upp till idealen, det är inte ett bättre alternativ.

Och blev länkad ett pressmeddelande från Stockholms universitet om resultat från en undersökning om stress bland ungdomar med ett nedslående men inte särskilt förvånande resultat.

Detta är ett stort problem bland unga kvinnor som kan få konsekvenser för hela livet. Det finns anledning att tro att självkänslan hos många flickor hänger ihop med höga prestationer, och att detta är en stor stressfaktor.

Ofta när en diskuterar stress och press bland unga så talas det om det som om det vore ett isolerat problem, som om det handlade om någon slags specifik press på just ungdomar. Ofta kommer pressen från ”media” eller något liknande. Jag tror att det är väldigt farligt att isolera det här problemet, jag menar att det är en stress som hänger ihop med hur samhället i stort ser ut. Jag kan till exempel identifiera mig med mycket av det som beskrivs i den här artikeln:

Stress är något som både Nadia Carvajal Granstedt och hennes kompis Niki Kohmareh, 22, känner igen. Niki pluggar företagsekonomi, har flera jobb och är dessutom fotbollstränare för ett juniorlag.

– Jag lägger mycket stress på mig själv. Det känns som att man måste göra det för att komma dit man vill, säger han.

Niki och Nadia upplever att det finns en press på unga att ha många bollar i luften samtidigt, och dessutom vara bra på det man gör.

– Man ska plugga, ha ett bra jobb, flytta hemifrån. Det känns som att man ska vara så förbannat stark hela tiden, säger Nadia Carvajal Granstedt.

Senare i artikeln sägs detta:

Det finns en väldig oro för att man inte ska klara skolan och att det sedan ska göra att man hamnar i ett utanförskap.

Denna oro känner jag också i väldigt hög utsträckning, och det är en oro som grundar sig på en väldigt konkret verklighet, nämligen att konkurrensen faktiskt är hårdare, att arbetslivet är tuffare och så vidare. Att jag somnar med ångest över framtiden, både min egen om samhällets, är inte en effekt av någon slags orimlig föreställning jag bär på utan grundad i hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Sedan finns det också en massiv propagandaapparat kring detta, en massa människor som sprider bilden av att en måste bli bättre, kämpa hårdare och så vidare. En blir ju verkligen matad med den här bilden av att allt är så jävla svårt nuförtiden, att en måste kämpa så jävla mycket för att ha någon chans i livet, och detta påverkar såklart människor väldigt mycket. Det är ju liksom inte bara skolan det handlar om utan en ska extrajobba, bygga sitt personliga varumärke, fila på sina ”förmågor”, upptäcka sin kompetens, träna och hålla sig mentalt ”frisk” så att en klarar av stress och motgångar och gud vet allt. Det är så mycket som ska göras för att få en bra karriär, eller få ett jobb över huvud taget.

Och grejen är ju att den här bilden till viss del stämmer, arbetsmarknaden ser verkligen tuff ut och så vidare. Det tragiska är hur det ständigt pratas om hur vi ska anpassa oss till den istället för att prata om hur samhället ska anpassa sig så att typ människor kan leva i det. Jag är så trött på det ständigt tjatet om hur jag ska boosta min karriär, få ihop livspusslet och gud vet allt. Det snacket legitimerar ju liksom att samhället ser ut såhär, sprider bilden av att samhället är rimligt och det är människorna i det som måste anpassa sig. Det måste ju finnas ett samhälle bortom detta jävla slit, bortom arbetslinjen? Det är ju dit vi vill, och då kan vi ju liksom inte uppmana alla till att kämpa hårdare.

För grejen är att även om en fixar detta, även om en presterar på topp och får ett bra jobb och så vidare så har en ändå förlorat. Det är liksom inte så att en kan maxa och sedan komma in och vara trygg där, utan konkurrensen fortgår och kräver mer och mer av vår energi och tid, mer av vårt liv helt enkelt. Oavsett om du personligen ”vinner” eller ”förlorar” inom systemet så förlorar alla på ett arbetsliv som kräver mer och mer av en och en alltmer repressiv inställning till arbetslösa. De som har arbete måste kämpa mer för att behålla det, göra karriär och liknande, och de som inte har det får det allt sämre och blir belagda med mer skuld och skam. De enda som vinner på detta är kapitalister, som kan pressa ut mer av sin arbetskraft.

Den som är intresserad av dessa tankegångar borde förresten läsa mitt reportage om saken.

Det finns faktiskt andra problem i detta samhälle än att människor inte har jobb.

image

Nu fick jag tyvärr med just det jag ville skriva om i artikeln ganska dåligt, men jag läste i alla fall om problemet i att många unga hoppar av gymnasiet i Unt för några dagar sedan. Förutom det uppenbara att detta såklart är ett stort misslyckande för alliansens skolpolitik så ville jag även skriva om vinkeln på problemet: att unga hoppar av gymnasiet är ett problem främst för att de får svårare att skaffa arbete.

Nå, det är klart att jag begriper att detta utgör ett stort individuellt problem för den personen som inte klarat av gymnasiet, men jag frågar mig om det hade varit acceptabelt att gymnasieskolan försämrades även om ungdomar utan gymnasiekompetens fick arbete i hög utsträckning. Jag ser det som viktigt att människor går gymnasiet av andra skäl än att de ska bli eftertraktade på arbetsmarknaden, till exempel för att skaffa sig rudimentär kunskap om hur vårt samhälle fungerar, för att kunna vidareutbilda sig om de vill och så vidare. Det är en fråga om vilka möjligheter man har i resten av livet, både rent praktiskt som i vilka högskoleutbildningar man kan läsa men också i fråga om kunskap om hur samhället fungerar, vilka rättigheter man har och så vidare.

Jag blir så trött på att allting ständigt ska värderas utifrån arbetslinjen. Det finns faktiskt andra problem i detta samhälle än att människor inte har jobb.

Är detta bortskämdhet?

Det talas mycket om bortskämda ungdomar som inte vill ta de jobb som erbjuds, för det ”finns ju jobb”. Det är sant att det finns jobb som är lätta att få för ungdomar, främst inom telemarketingbranschen. Jag har själv fått ett flertal sådana jobb utan större ansträngning. Sant är också att dessa arbetsköpare ofta endast betalar provisionslön, alternativt en väldigt låg grundlön och resten provision, har en extremt hög personalomsättning, dålig personalpolitik och så vidare. Det är klart att det är enkelt att få jobb om arbetsköparen inte behöver offra något för att anställa en, om man slutar automatiskt om man inte håller tillräckligt högt, ofta nästan omänskligt, tempo.

Alla gånger jag har fått telemarketingjobb har jag antingen tackat nej eller slutat ganska omgående. Anledningarna har varit dels att företag ljugit om lönemodellen i sina platsannonser (sagt att det är grundlön när det enbart är provision), vilket jag tycker är jävligt oseriöst och inte riktigt har lust att jobba på ett företag som gör. Det tycker jag är ett rimligt krav att ställa som arbetssökande, att det företag man ska jobba på inte ska slösa två-tre timmar av ens liv på att få en att söka ett jobb man inte skulle ha sökt annars genom att ljuga. Jag jobbade även en dag på ett ”seriöst” företag som ägnade sig åt att sälja importerat vin genom att utnyttja ett kryphål i alkohollagstiftningen, men det var så mördande tråkigt att jag slutade. Jag fick inte heller lönen för det arbete jag utfört fast det var sagt att jag skulle få den, så så seriöst var företaget kanske inte.

Utöver det har jag jobbat som lärarvikarie, som diskplockare och som ”piccolo” på sjukhus. Dessa arbeten har kanske inte varit de roligaste, men jag har utfört dem. Lärarvikariejobbet var mitt senaste och även det jag hade längst. Jag var anställd på en vikarieförmedling och visste i princip aldrig hur arbetsveckan skulle komma att se ut. Jag sov fruktansvärt oroligt varje natt eftersom jag alltid gör det när jag ska göra något nytt dagen innan, det är sån jag är. Jag var trött precis hela tiden, men samtidigt otroligt uppstressad. Det här jobbet är, trots att jag bara jobbade 15-20 timmar i veckan, något av det mest slitsamma jag gjort i hela mitt liv. Att aldrig veta, att alltid passa på telefonen, att alltid åka till nya platser och så vidare är helt enkelt extremt slitsamt.

En gång sa de på förmedlingen att de skulle strunta i att betala ut min lön om jag inte han få någon underskrift på mitt papper innan receptionen på skolan stängde. Hela deras system byggde på dessa underskrifter, som man skulle få på en liten lapp. Ändå ansåg de sig inte ansvariga för att det skulle fungera utan tyckte att jag, på min lediga tid, skulle åka tillbaka till skolan och fixa underskrift. En skola som inte alltför sällan låg i alla fall en timmes resväg bort. Jag trodde knappt mina öron när jag hörde orden ”såklart, jag förstår” komma ur min mun när tjejen på andra sidan telefonlinjen sa detta. Seriöst, hur kan man acceptera att någon inte ger en lön för det arbete man utfört för dem? Det frågar jag mig såhär i efterhand. Men det är väl sådan man blir av rädslan för att minsta krävande av ens rättigheter ska leda till uppsägning. Och allt detta för en lön på 100 kronor i timmen.

Är jag bortskämd för att jag inte har någon lust att ägna mig åt detta? Jag har inga problem med att utföra ett tråkigt jobb för en relativt låg lön, men jag vill bli behandlad med respekt. Jag vill inte att någon ska ljuga i sin platsannons, jag vill inte att någon ska strunta i att betala ut min lön, jag vill inte gå omkring i ett tillstånd av ständig osäkerhet inför när, var och hur jag ska arbeta nästa gång, jag vill inte jobba på en arbetsplats som har så dålig personalpolitik att de sliter ut sina anställda efter 2 månader, jag vill inte jobba för enbart provisionslön eftersom det inte är en säker inkomst. När det kommer till det rena arbetet är det i princip bara telemarketing jag inte har någon lust att utföra, utöver det har jag fan inte problem med en enda arbetsuppgift (förutsatt att det inte leder till en massa skador snabbt på grund av för hög arbetsbelastning). Jag kommer inte skutta till jobbet, men jag kommer utföra det. Detta är enligt min uppfattningen inställningen hos de flesta i min generation. Jag tror till och med att en del blir glada och tacksamma för att få chansen att sälja saker till folk över telefon för provisionslön. Är det bortskämdhet?

Rösträtt för barn och ungdomar.

Detta med rösträtt för barn har upprört mången person som tycker att förslaget är absurt, demokratividrigt och så vidare. Många gånger har jag läst argumentet att barn faktiskt inte kan bestämma själva och att de ”faktiskt” saknar rösträtt av en ”anledning”. Ja, den anledningen är väl gammal nedärvd tradition, precis som en massa andra saker som också förändrats under tidens lopp. Att barn inte är ”färdigutvecklade” är ett puckat argument, det finns en massa personer som är riktigt dumma i huvudet som får rösta ändå och det är även så det bör vara.

Vidare så menar människor att föräldrarna kommer att påverka barnens beslut. För det första så påverkas alla alltid av sin omgivning, det kan vi inte komma ifrån, det viktiga är att det inte föreligger något direkt tvång för någon vilket kan säkerställas av valobservatörer. Vidare så ser jag inte problemet med att vissa barnfamiljer kanske skulle komma att i princip får extraröster. Det är väl rimligt att hushåll med fler medlemmar har en högre representation i politiken, oavsett om medlemmarna är barn eller inte.

Många menar även att det är konstigt att personer som inte anses kapabla att ta beslut kring sina egna liv ska ta beslut kring Sveriges styre. För det första är det så redan i dag, med tanke på att man inte får köpa på systemet förrän efter man har fått rätten att rösta. För det andra så är det knappast så att barnen bestämmer själva över Sveriges styre, utan det görs tillsammans med en massa andra personer.

Det finns ett värde av att barn och ungdomars åsikter och intressen tillvaratas i politiken de också. Idag finns det knappt någon diskussion om vad barn och ungdomar har för åsikter och intressen, utan allting handlar om vad vuxna tycker att barn och ungdomar borde göra, tycka och känna.

Barn och ungdomar kan också ha intressanta tankar, insikter och så vidare. Barn och ungdomar kan också vara kapabla att ta beslut kring sina egna liv, vad som är bäst för dom. Om inte annat så är det en jävligt god träning att få släppas in i det politiska livet tidigare, känna att det är något som angår en själv också och ta ansvar för samhället.

Jag säger inte att jag står helt bakom förslaget. Jag tänker mig till exempel att man istället för avskaffad rösträttsålder skulle kunna sänka den ganska rejält. Man kan även tänka sig system där unga har rösträtt, men en röst som väger mindre tungt. Men jag tycker att det är tragiskt att hela saken avvisas som ett sanslöst förslag bara för att man inte kan ta in detta att barn och ungdomar faktiskt inte är hjärndöda zombies utan förmåga att forma egna uppfattningar kring saker och ting.

Kanske kan en vuxen person tycka att hen var dum i huvudet som liten och därför vara benägen att vägra andra barn och ungdomar rösträtt, baserat på sin egen i efterhand uppfattade dumhet och omognad. Jag tycker till exempel att mitt 16-åriga jag hade helt sanslöst idiotiska åsikter. Men troligen kommer jag att ändra vad jag tycker flera gånger i mitt liv, och bara för att jag har ändrat åsikt nu betyder inte det att min åsikt då var illegitim eller menlös att ta hänsyn till. Att det väcker så otroligt mycket upprörda känslor när man talar om barns möjlighet till inflytande ser jag som symptomatiskt i ett samhälle där barn inte anses kapabla till något över huvud taget.

Kombinationen av skräckscenarion som gnuggas in i våra ansikten och porträtten av människor som är så mycket bättre än oss leder till ångest.

Anna har skrivit om varför så många ungdomar mår så dåligt och tar upp några olika faktorer, bland annat att vi får väldigt mycket stimulans från olika håll vilket gör att vi sällan reflekterar. Jag skulle vilja foga mitt perspektiv till det hela, jag är ju faktiskt expert eftersom jag är ungdom.

Jag skrev innan om det här med oro. Om hur även jag, som ändå har en hel del fördelar som gör mig anställningsbar och troligheten för att jag kommer kunna leva ett bra liv hög, oroar mig väldigt mycket över min framtid. Och jag tror inte detta gäller enbart för mig, jag tror det är något som mer eller mindre all unga idag känner. Vi har blivit uppväxta med en ökande ojämlikhet, ekonomiska kriser, klimatkriser och eskalerande ungdomsarbetslöshet. Många av oss nödgas att plugga för att det inte finns några jobb, många bor hemma tills att de fyllt 25 för att det inte finns några lägenheter, åtskilligt fler har otrygga anställningar där de blir inringda en timme innan de börjar, måste skrubba toaletten med tandborste och så vidare.

Samtidigt blir vi matade med ”klara dig själv”-idealet precis hela tiden och överallt. Våra förebilder är inte artister, konstnärer eller politiker utan entreprenörer. Vi ska se upp till och inspireras av människor som byggt sin egen lycka, startat företag och så vidare. Personer som ”byggt sin egen lycka”. Samhället och skolan blir mer och mer elitistiskt, det skapas specialklasser, strukturella problem löses med uppmaningar till individuella ansträngningar och så vidare.

Detta tär fruktansvärt mycket på en människa som redan tar hand om livsfrågor för fullt. När man är mellan 15-25 så funderar man ju mycket på sånt, på vem man är, vad man vill bli, hur man vill leva sitt liv. Det är en jobbig process för de flesta och den blir knappast enklare när man så gott som dagligen får höra att arbetslösheten är skyhög och att man verkligen verkligen måste tänka efter på vilken utbidlning man väljer så man kan försörja sig i framtiden. Som i KDU:s ”skaffa dig ett liv”-kampanj som i princip gick ut på att du själv är ansvarig för om du får jobb efter studierna, att även om politiker kan hjälpa till så vilar det yttersta ansvaret alltid på dig.

Men samtidigt som dessa yttranden och kampanjer radar upp sig så ökar ojämlikheten i samhället, ungdomsarbetslösheten ökar, universiteten blir sämre, det krävs mer utbildning för att få jobb och den faktiska möjligheten för ungdomar att ”skaffa sig ett liv” blir sämre och sämre. Jag tror att detta samhällsklimat leder till extremt mycket oro och olycka, denna kombination av eviga skräckscenarion som gnuggas in i våra ansikten och porträtten av människor som är så mycket bättre än oss. Och den här vetskapen om att även om vi fixar till våra egna liv så är klimatet på upphällningen och ekonomin på ständig nedgång.

Bristen på meningsfull fritid.

Denna artikel om hur bråkiga ungdomarna är på McDonalds vid Slussen är så jävla tragisk. Tydligen så hänger de på ”restaurangen” som om det vore en fritidsgård, kastar mat omkring sig och så vidare. Jag ser det som ett tecken på samhällsförfall att ungdomar har så lite meningsfulla saker att syssla med på fritiden att de nödgas använda McDonalds som fritidsgård.

Det är väldigt viktigt att ungdomar har meningsfulla saker att ägna sig åt på fritiden. Om man inte har ett passande hem att hänga i så måste det finnas andra platser man kan vara på, saker man kan göra, som inte kostar. Idag är utbudet av sådant näst intill minimalt; fritidsgårdar stänger ner en efter en. Finns det ens några i innerstaden?

Jag hade alltid ett hem att komma till dit jag kunde ta med mina vänner, ändå minns jag mina tonårsår som präglade av tristess, sysslolöshet och känslan av att inte ha någonstans att gå. Många av personerna jag hängde med hade inte heller ett hem att vara i vilket ofta ledde till att de knöt kontakter med äldre personer som visserligen hade egen lägenhet och så vidare men som kanske inte var det bästa inflytandet. Människor som langade både alkohol och droger till människor som kanske inte var äldre än 14-15 och som mådde otroligt dåligt.

Att risken för att tidigt börja med droger och alkohol är större när man inte har någonstans att vara ser jag som ganska given. Jag tror inte att de flesta 14-åringar vill dricka hellre än att göra annat, i alla fall inte så ofta, jag tror att man gör det för att man inte har några andra alternativ på meningsfull sysselsättning och då är det bättre att åtminstone vara full.

Faser.

När folk tycker att ungdomar går igenom ”faser” blir jag ledsen. Jag kommer ihåg när jag var en debattglad nyliberal och vuxna i min omgivning tyckte att det var en fas, både mina åsikter och mitt engagemang. I det första fallet hade de förvisso alldeles rätt men helt fel i det andra; mitt politiska engagemang har bara växt sig större med tiden (något som förvisso kan komma att avta, men jag tror inte det). Oavsett så tycker jag att det är så respektlöst att svara på ungdomars olika känslo- och åsiktsyttringar med att det ”bara” är en fas. Vuxna går väl för helvete också igenom faser?

Lika lite som jag skulle säga till en vuxen person att ”det går över” eller att det är en ”fas” när hen yttrar ett intresse eller en känsla så skulle jag säga det till en ungdom.

Det är tröttsamt att ungdomars intressen och val ständigt nedvärderas i samhällsdebatten. Extra illa är det när ungdomsfrågor blir nedvärderade politiskt eftersom ungdomars protester viftas bort som ”faser”.

Det händer ofta att jag tänker att en person tycker på ett visst sätt för att hen helt enkelt är för ung för att ha insett vissa saker, men jag skulle aldrig säga det till en person. Som äldre och klokare anstår det sig inte att ägna sig åt den typen av omogna härskartekniker.

När börjar själva groomingen.

Tydligen så har brottet grooming instiftats i sexualbrottslagstiftningen.

Sedan två år finns ett nytt brott som kallas grooming. Grooming innebär att någon förbereder för övergrepp. I de flesta fall handlar det om män eller kvinnor som söker kontakt med unga flickor eller pojkar. Kontakten etableras på chatforum eller via kontaktannonser på Internet. När relationen har utvecklats föreslås en träff i sexuellt syfte.

Jag skulle hemskt gärna vilja veta när själva brottet begås. Är det när man tar kontakt, när man chattat ett tag, när man styr in samtalen på sex eller när man stämmer träff.

För inte kan det väl vara förbjudet för vuxna att sexchatta med ungdomar? Det vore faktiskt bara konstigt. Jag tycker egentligen inte heller att det ska vara lagligt att stämma träff, men det är mer förståeligt.

Förberedelse för brott är väl dessutom alltid olagligt, så det täcks ju redan upp.

Såhär är det: många många ungdomar utforskar sin sexualitet innan de fyllt femton. Detta görs inte bara genom sexuellt umgänge med jämnåriga utan också, till stor del, över internet. Ungdomar sexchattar, har kontakt med äldre personer med klara sexuella preferenser och lär sig vad de gillar. Detta är inget konstigt eller farligt alls.

Jag tror att det i många fall är bättre att ha kontakt med någon betydligt äldre på säkert avstånd och anonymt, än att ha en sexuell relation med någon som bara är två år äldre som är fysisk. I en chatt kan man alltid stänga av, men ändå lära känna sina preferenser. Det är ett otroligt säkert sätt att utforska sin sexualitet på och jag tror att många av er som läser har gjort det själva.

Vissa av dessa kontakter slutar illa, det är sant. Men hur många är det egentligen? I de flesta fall så drar sig någon av parterna ur, eller så var det inte tanken att träffas ens från början. Det finns säkert många vuxna som tänder på tanken att ligga med tonåringar men inte vill realisera det också, för sådana är fantasier.

Jag tycker inte att man ska förbjuda eller problematisera sexchattandet. Jag vågar hävda att sexchattande i 99 fall av 100 inte leder till något möte alls, och att det i många fall är en positiv upplevelse. Att ungdomar lär sig sina gränser och preferenser på ett absolut riskfritt sätt.