Jag tycker ändå att det är fascinerande när Blondinbella som fullkomligt stressar söder sig över sitt jobb ses som något slags gott föredöme för kvinnlig frigörelse och typ allt som man vill uppnå som kvinna. Jag menar, detta är ju knappast första gången hon får problem på grund av stressen och måste vidta åtgärder. Jag antar att det är värt det om man prioriterar som Blondinbella gör men jag tycker att det är tråkigt att det får står som arketyp för den kvinnliga frigörelsen.
Få saker lockar mig så lite som att bli en sådan där entreprenörstjej. Jag är verkligen inte intresserad av att leva för jobbet och tjäna en massa pengar men stressa ihjäl mig på köpet. Ändå är det i dagens feministiska debatt i princip det främsta och enda alternativ som erbjuds utan någon slags diskussion om vad man offrar på vägen.
Får mig att tänka lite på denna Zeldaserie:
Jeg synes, at Isabella er et fantastisk forbillede på den måde, at hon perfekt illustrerer for unge kvinder, at man KAN ikke alt. Jeg ville heller ikke bytte liv med hende, men det hænger sammen med, at jeg kan se den pris hun betaler – og den er åbenlyst sindssygt høj. Så på den måde bliver jeg faktisk mindre stresset. Men i øvrigt er jeg enig i det du skriver.