Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Styrka är inte att stå ut med sexism.

Ibland uppmanas en till att ha ”skinn på näsan” och stå ut med olika uttryck för sexism i ens liv. Att ”stå ut” med sexism är i dessa sammanhang synonymt med att vara stark, att käfta emot sexismen är att vara en gnällig kärring som inte tål någonting.

Jag kan berätta att det kräver otroligt mycket skinn på näsan att palla stå upp mot sexism. Det sociala straffet för att inte acceptera sexism är mycket högt och det är betydligt enklare att fnissa undflyende och fortsätta som om ingenting hänt än att ta avstånd från personer som agerar sexistiskt. Det är inget en sysslar med för att det på något vis är en enkel eller bekväm grej att göra, vilket borde vara uppenbart för var och en som någongång försvarat sig själv eller något annan emot strukturellt förtryck. Eller alla som för den delen reagerat på sexism eller rasism men ändå struntat i att säga något för att… ja varför egentligen? Kanske för att det knyter sig lite i magen vid tanken på att säga ifrån. Kanske för att det är lite enklare att bara låtsas som ingenting. Helt okomplicerat är det uppenbarligen inte.

Jag mår dåligt av sexism. Jag ser inget egenvärde i att lära mig tåla något som jag mår kasst av. Om det gör ont att bli slagen, varför ska du lära dig att ignorera smärtan? För mig är styrka att kunna skydda mig själv och stå upp för mig själv, inte att stå ut med en massa skit. Det skulle bara bryta ner mig i längden. Jag har tränat upp min självrespekt och är stark nog att ta de sociala smällar det tyvärr innebär att försvara den. Det är jobbigt i stunden men jag vet att det i slutänden är något jag vinner på.

Om jag istället hade ”stått ut” (vilket hade varit fullt görbart) så hade jag sluppit anstränga mig för stunden och valt det lättaste men minnet skulle ha gnagt kvar i mig. Jag vet med mig att alla gånger jag inte stått upp för mig själv så har jag känt mig svagare efteråt, dränerad på energi. På samma sätt har jag känt mig starkare varje gång jag tagit mod till mig och gjort det (vilket sker oftare och oftare nuförtiden).

För mig är styrka också att våga stå i kontakt med mina känslor inför sexismen. Att inte försöka tränga bort det och tänka att det är okej. För mig är styrka att våga stå upp för mig själv och mina värderingar i alla sammanhang, även när det känns pissjobbigt och en vet att en har alla emot sig. Det känns verkligen alltid bättre efteråt, för en vet att en kanske kan ha sått något litet tankefrö hos någon, gett någon som går i samma tankar som en själv men inte vågat säga något lite extra mod eller åtminstone varit sann mot sig själv och stått upp för vad en tror på.

Den här idén om att styrka är detsamma som att stå ut med skit utan att säga ifrån gynnar bara förtryckarna. Det gynnar endast en världsordning där förtryck får fortsätta pågå samtidigt som vi uppmanas till att skaffa ”skinn på näsan” och ”stå ut”. Det är människor som blir utsatta som uppmuntras till att vara starka och härda ut, inte förtryckare som uppmuntras till att ändra sitt beteende.

Det finns inget värde i att svälja skit bara för att någon kommer tycka att du är svag eller mesig annars. Jag förstår att det kan vara läskigt att säga ifrån men tro mig, det känns verkligen alltid så sjukt mycket bättre efteråt. En känner sig bra och modig och framförallt så otroligt jävla stark. Stark som vågar stå upp för sig själv och säga ifrån, stark som vågar dra en gräns för vad en tål och inte tål och markera den, konfrontera den som passerar den och så vidare. Att våga inse att en inte pallar vilken behandling som helst och faktiskt göra något åt det är så mycket mer värt än någon dum idé om att en ska visa sig tålig. Det enda det leder till är att människor kan fortsätta trycka ner dig.

24 kommentarer till Styrka är inte att stå ut med sexism.

  • Angelica skriver:

    Jag har aldrig känt mig så svag som när jag var yngre och tog all skit folk gav mig utan att någonsin försvara mig. Alla gånger någon sa något elakt och jag bara log och låtsades att jag inte brydde mig fast jag egentligen blev både ledsen och arg. Alla gånger jag låtsades hålla med om något bara för att det var enklare än att vara den enda som protesterade. Det var först på gymnasiet som jag vågade börja stå för mina åsikter, även i situationer då folk inte höll med mig. Det är nog den mest livsomvälvande förändring jag genomgått i mitt liv. Det gjorde mirakel för självförtroendet! Så hur i hela världen kan det anses starkt att inte säga ifrån när någon säger någonting som skaver mot själen? Jag håller med dig så mycket i det här. Det starka är självklart att stå för sina åsikter.

  • Jag har aldrig upplevt den attityden rörande sexism, men däremot med mycket annat. Jag uppmanas inte sällan bara strunta i rasistiska uttalanden eftersom man inte skall sänka sig till nivån att bemöta så fjantiga argument, t.ex., och detta gäller ganska mycket. Att man blir starkare än en person om man ignorerar personens elaka eller dumma påståenden. Jag hörde en person härom dagen som sade att om hens eventuella barn blir mobbade så skulle hen bara uppmuntra barnen till att ignorera mobbarna eftersom man inte kan vinna genom att sänka sig till deras nivå, och egentligen var det mobbarna det var mest synd om eftersom de hade så dåligt självförtroende att de måste mobba, osv. En fullkomligt grotesk attityd. Mobbing, speciellt som resultat av rasism och sexism, är problem som inte kan tigas ihjäl, och att försöka göra det är att svika alla som blir offer för sådana strukturer.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Den inställningen är ju sjukt vanlig tyvärr. Det är ju ofta den mobbade som uppmuntras till att vara den starkare parten.

  • Åh vad bra skrivet! Det där med att fnissa, vara lite cool, inte bry sig så mycket är verkligen den enkla utvägen. Men på det sättet kommer aldrig något att förändras. Jag tror att du skrivit om det tidigare, det här med att ses som en ”skön typ”. Det har nog alltid varit min akilleshäl, att jag gärna vill ses så. Men jag har släppt det mer och mer, för det har blivit tydligare att det är ren bekvämlighet. De som inte ser mig som en skön typ om jag står upp mot sexism är inte värda det helt enkelt.

  • Ingrid skriver:

    Så satans viktigt inlägg!! Fan vad man slits mellan att leva upp till den ljuva kvinnan på piedestal, och den ”sköna tjejen” med något slags överjordisk tolerans mot förtryck, jag orkar inte! Som icke-man (och övriga icke-normer) lever man liksom i en subvärld där det alltid förväntas något mer än bara en själv och allt man är som person.

    <3 dig, Fanny.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det är ofta ett svårt val. Försöker att umgås mycket med folk som inte tvingar mig att välja utan respekterar mina gränser.

  • Hanna skriver:

    Även om sexism är tråkigt så är det inget som någon bör försöka lagstifta bort.
    Det ingår i det sociala samspelet och har alltid gjort och kommer alltid att göra.
    Vi kvinnor är dessutom minst lika sexistiska som män vilket gör dina texter väldigt skeva.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Vänligen berätta hur jag menat att sexism ska lagstiftas bort? Hemskt nyfiken på hur du läser in det.

    • Lo skriver:

      Byt ut sexism mot rasism och se hur din kommentar låter.

      Vet du ens vad sexism betyder? Könsnedvärderande kommentarer ”ingår i det sociala samspelet och har alltid gjort och kommer alltid att göra” Eh, förhoppningsvis inte. Sexism är ju det man som feminist kämpat för att få bort.

  • Ellen skriver:

    Verkligen beundrasvärt av dig att våga agera tycker jag. Själv tycker jag det är så svårt ibland att ta den ”fighten”…

    Jag har erfarenheter som du, att när jag inte reagerar på sexistiska uttalanden eller annat kränkande och inte säger något så känner jag mig matt och dålig efteråt, fast det inte var jag som orsakade kränkningen. Får det här Martin Luther King citatet i huvudet om att det är inte de onda människornas handlingar utan de goda människornas tystnad som är det farliga och sen känner jag mig jättedålig och feg och får dåligt samvete för att jag inte sa eller gjorde något.

    MEN sen är det ju det här med att i vissa situationer, exempelvis på jobb när en är i en viss position där det är meningen att man inte ska ha ”sin egen röst och tycka till” så är det väldigt svårt att ta sig det där handlingsutrymmet och visa sina reaktioner mot gubbiga eller sexistiska uttalanden. Exempelvis har jag varit stöd för elever under lektioner på trafikutbildningar och i jobbet bland annat tagit anteckningar under lektionstid där trafikläraren varit extremt gubbig och sagt både sexistiska skämt och elaka kommentarer om eleverna etc och jag har verkligen känt att jag borde säga något även om eleverna själva skrattade med och skämtade tillbaka.. Hade jag varit elev hade det känts enklare att säga något till läraren, men i positionen där jag arbetade i klassrummet men inte hade något att göra med undervisningen, så kändes det inte som jag kunde eller hade makt att säga något. Så himla svårt! Jag vill kunna vara stark och reagera direkt oavsett situation eller position, men det är jättesvårt om det är ett jobbsammanhang det handlar om där en får för sig att en inte har rätt till en röst i det sammanhanget. Desamma gäller om det är en arbetskollega eller chef som säger något sexistiskt och alla spelar med och verkar inte reagera alls. Då kan jag undra om det inte är så att det är jag som överreagerar fast jag nånstans vet att jag har rätt till att känna som jag gör.

    Nu verkar jag kanske som världens största konflikträddaste person som aldrig tar en diskussion, men så är det inte, utan det är just i situationer som de jag beskrev som är så svåra för mig. Tar gärna emot tips hur en ska förhålla sig till dessa situationer!

    Glad påsk på er!

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det är såklart mycket svårare i en jobbsituation, jag vet inte heller om jag skulle tagit fighten då. Det ska ju sägas att jag utgår från sammanhang där jag inte har så mycket att förlora.

  • Clara- 20år skriver:

    jag har jobbat som mer eller mindre ensam tjej med 20 gubbar i två år nu. Och jag har flera gånger hört att man som kvinna måste ha skin på näsan, att man måste va lite tuff och inte ta saker på allvar och att företagets jargong är som den är. Och jag har tagit in det, och om någon sagt något(vilket händer ofta) så har jag inte tagit det till mig, jag skulle vilja se det som starkt, att jag har kunnat ha den distansen till vad dom tror/tycker/säger om/till mig och vad som är sant, vem jag egentligen är, vad jag känner och faktiskt vet mycket bättre än någon annan.

    Det jag menar är att jag inte tagit med mig skiten hem, och jag har inte låtit det påverka min person och bild av mig själv. Jag är en fantastisk person.
    Men det har ABSOLUT INTE varit bra för hur jag känt mig på jobbet. Har varit spänd och inte kunnat vara mig själv. Jag har inte trivts

    Men bara för att jag inte tar åt mig så har det inte varit trevligt, kul eller positivt alls. Det finns inget som rättfärdigar deras beteende. Det är inte OK. så jag gjorde en anmälan ang. kränkning för en månad sedan till min chef. I sammanband med anmälningen så skrev jag ett argt meddelande på en gubbes fb och sa ifrån på en av hans kommentarer. och han bad om ursäkt.
    Det var väldigt jobbigt, man blir lätt utstött och klassad som gnällkärring och det var jag rädd för. Tänk om det blir värre? tänkte jag. Men gud vad skönt det känns nu i efterhand och jag har min chef som backar up som stöd.

    För mig så var det inte just vad dom sa som störde mig, det var att de tyckte att de hade rätten att säga något överhuvudtaget som var jobbigt.

    Liknelse: Det var inte slagen som gjorde ont. Det var att de tyckte sig ha rätten att slå.

    • Lo skriver:

      ”Det var inte slagen som gjorde ont. Det var att de tyckte sig ha rätten att slå.”

      Känner helt och hållet igen det. Det är väl ungefär så jag känner när folk uttalar sig sexistiskt också. Fast jag tycker att det finns andra delar som spelar in också, som när jag sitter med min pojkväns killkompisar och vi tar en öl och har trevligt och plötsligt säger någon något sexistiskt, eller det är inte bara sexistiskt utan dessutom riktat som en negativ kommentar OM mig, utifrån mitt kön och så går vi från att ha haft en trevlig pratstund med alla som jämlikar till att någon känt behovet att dra ett streck mellan mig och dem, visa att jag inte är där på samma villkor eller är riktigt lika mycket värd, men om jag protesterar så är det givetvis bara på skämt, inget att brusa upp sig för..

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Ja, att vissa tar sig sådana friheter kan verkligen vara jobbigt i sig, även om själva grejerna de gör/säger inte alltid är jobbiga som sådana. Det känns integritetskränkande att veta att det är mycket möjligt att de går över gränsen-

  • Lo skriver:

    Verkligen bra och rätt! Känns skönt att någon skriver det här då allt man får höra överallt är att man inte ska visa sig upprörd då ”vinner” de eller liknande.

    Har du några tips på vad man ska säga/göra då någon uttalar sig sexistiskt? Speciellt då folk säger saker ”på skämt”. Ska man säga att ”Det du sa nu var sexistiskt” och vad svarar man om de frågar ”Kan du inte ta ett skämt!?” eller liknande. Skulle vara kul att läsa om vad du brukar säga i sådana situationer och vad dina bästa tips för att bemöta sexism är.

    • Kicki skriver:

      Jag brukar köra klassikern ” Nej men oj…valfritt årtionde/,hundrade… ringde och vill ha tillbaka sin…syn på valfritt område” med hög och förvånad röst.
      Eller högt och ironiskt säga något i stil med ”Och där gick priset för dagens unknaste skämt till…Göran!! Stort grattis”.
      Eller bara ”Hur tänkte du nu?” för att följa upp med ”Så du menar att…” och sedan bara säga tex.”Jaha, ja själv tror jag ju på alla människors lika värde men det är ju bara jag det…nähä nu måste jag arbeta lite tror jag visst” och går därifrån så får hen sitta kvar i lite dålig stämning.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Kan skriva längre om det någon gång, men mitt bästa tips är väl att visa sitt ogillande. En behöver inte alltid ta en debatt, utan det kan räcka med att bara markera vad en tycker. Det kan ju göras på många olika sätt, eftersom de flesta vet att jag är feminist så kan det ibland räcka med kroppsspråk för att folk ska fatta att jag tyckte det var sexistiskt (ofta vet de ju själva egentligen men testar gränser typ).

    • Vanda skriver:

      På kommentaren ”Kan du inte ta ett skämt?” Tycker jag att ”Kan du inte ta kritik?” är ett bra svar. Samma nivå liksom.

      Annars när någon drar ett sexistiskt skämt kan man testa att spela dum och säga typ ”Vänta, jag fattar inte” och be att någon förklarar skämtet. Blir lätt den som drog skämtet som får känna sig dum när den blir tvungen att erkänna att det bara blir roligt pga uppfattningen att tjejer är korkade/ytliga etc.

  • Sara skriver:

    Så himla bra. Tack för att du sår frön och lyfter så viktiga frågor! Ja blir alldeles rörd när jag läser detta för att du lyckas sätta fingret på exakt den frustration jag känner. Jag ska aldrig mer ”tåla” sexism, det gör som du säger mer ont i längden än att våga stå upp för sig!

  • Evelin skriver:

    Caitlin Moran föreslår i How to be a woman att bemöta sexism med att strunta i att försöka förklara att det var sexisistiskt, för att män generellt värjer sig emot det och försöker bevisa varför de inte alls är sexister, om man istället bara säger Det där var otrevligt (rude var ordet hon använde mest) kan de inte säga emot och då kan man få dem att tänka till och acceptera att det var fel. Vad tror du/ni om det?

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Tror nog på att påpeka att det är sexism. Även om folk värjer sig till en början så kanske de tänker efter lite. Men om en inte orkar argumentera så funkar nog Morans teknik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv