Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Svar på kommenterar veckan 46.

Svar på kommentarer och ask.fm-frågor.

Jag tycker att det här är jättesvårt, framförallt för att jag har svårt att avgöra vad som är mitt genuina intresse för att pyssla med utseende, och vad som är det som samhället/patriarkatet får mig tro är viktigt. Alltså kläder, smink osv är ett av mina stora intressen, då bli det så otroligt svårt att avgöra vad man gör för att det är kul, och vad man känner sig tvungen att göra.

Jag kan inte ”välja bort” att exponera mig som du gör för då känns det som att patriarkatet tvingar mig att välja bort ett stort intresse, bara för att jag ska slippa samhällets utseendefixering.

Vissa saker är det mycket lättare med, som att måla naglarna, pyssla med nail art. Det är så uppenbart mitt intresse.

Men jag gillar tex att vaxa benen (javet det låter helt sjukt) men har slutat göra det för att även om jag gillar både att göra det och att ha släta ben så är just släta (”kvinno-”) ben en så tydlig del av samhällsnormen.

Det finns många bottnar i den här brunnen alltså.

Jag tror att det är lönlöst att försöka ta reda på vilka intressen som är ”genuina” och inte. Alla intressen vi har är formade av patriarkatet, eftersom det är det samhälle vi lever i. Jag ser det snarare som en fråga om vad som ger och tar energi, och det är lättare att märka. Till exempel att kvinnor oftare intresserar sig för utseenderelaterade saker än män behöver inte innebär att allt utseenderelaterat är destruktivt.

Att försöka skilja vissa saker från det faktum att en är kvinna i ett patriarkat tror jag helt enkelt är ett meningslöst projekt. Vad spelar det ens för roll om du skulle varit intresserad av typ nail art annars eller inte? Det är ju något du uppskattar att göra nu, och om det känns som att det ger dig något är det väl bara att fortsätta med det.

Typiskt ”kvinnliga” intressen behöver inte heller nödvändigtvis vara något dåligt. Fanny Ambjörnsson skriver en del om detta i Rosa – den farliga färgen. Hon tar upp hur rosa dels är något som anses höra kvinnor till och som utgör en grund för att bli nedvärderad och så vidare. Samtidigt kan rosa vara en del i att skapa ett separatistiskt rum, där män för det mesta inte försöker få tillträde eftersom det är kvinnligt. Jag tänker att många kvinnliga intressen kan förstås på detta sätt, att engagera sig i aktiviteter där män helt enkelt inte försöker ta någon plats ger en större frihet. Detta är i sig värdefullt.

Det antas ofta inom feminismen att det kvinnliga skulle vara något negativt, och att det är ett problem att göra saker för att en är kvinna. Jag tänker att jag göra väldigt många saker, både bra och dåliga, för att jag är kvinna. Jag är till exempel feminist för att jag är kvinna och lever i ett patriarkat, om det inte vore för dessa omständigheter vore etiketten meninglös, men det gör inte att det är mindre sant. Ofta görs i sammanhanget misstaget att förstå det manliga som neutralt, typ att mäns intressen inte främst skulle ha något med att de är män att göra fast det ofta uppenbarligen är så, vilket är patriarkalt då det förutsätter mannen som norm och kvinnan som undantaget.

Finns en problematik med det här inlägget. Det är skrivet i ett feministiskt sammanhang till en rätt kunnig publik som ofta har igenkänningsfaktor. Så funkar det väldigt bra.
Men att kvinnor och flickor ”ångrar” sex och falskanmäler är en våldtäktsmyt som lever starkt kvar i ett patriarkalt samhälle och används t o m av polis/utredare mot brottsoffer. Det ligger som en grund i alla våldtäktsanmälningar och när det kommer till uttryck är det så gott som alltid mot de allra svagaste dvs mot de kvinnor/flickor som inte är ett dugg feministiskt kunniga eller som reflekterar över den situation de har hamnat i.
Är det inte viktigt att klargöra mer vad ”ångrar” betyder här? Annars riskerar tyvärr detta inlägg att komma att missbrukas.

Du behöver givetvis inte publicera detta utan det är en reaktion utifrån erfarenheter av att rättsväsendet just anser att det är utbrett problem att kvinnor ångrar sig tex för att inte en pojkvän ska bli arg eller att de anser att ”var dåligt sex”.Det är mycket problematiskt.

Jag kan absolut se poängen. Jag menar inte att det är på den här typen av ångersex leder till våldtäktsanmälningar, de gånger jag har varit med om det har jag i princip bara skuldbelagt mig själv och det stämmer även väl överens med min bild av hur kvinnor generellt reagerar på den här typen av grejer. Min poäng är att hela pratet om ”samtycke” och ”frivillighet” är märkligt givet hur sex fungerar i patriarkatet.

Jag tror att detta ångrande ofta handlar om något annat, typ att en inte fick någon chans att säga vad en ville, att en inte blev respektfullt behandlad och så vidare. Jag har ofta känt mig ”överkörd” i sexuella sammanhang, alltså att personen ifråga inte lyssnat in mig. I den typen av situationer så har jag sällan uppfattat det som ett övergrepp direkt under själva ”sexet”, men däremot i efterhand när jag funderat och insett hur lite jag fick rum att delta.

Det är klart att män ofta uppfattar liknande situationer som att någon ”ångrat sig” när det i själva verket handlar om att en helt enkelt har fått känna efter, eller kanske att motstånd gjordes men mannen inte ”märkte” något eller rationaliserade bort det. Jag har varit med om flera gånger att jag sagt nej under sex och att det inte respekterats, jag tror inte att dessa män uppfattar det som skedde som ett övergrepp.

Ofta när sex och samtycke diskuteras så pratas det som om en ska vara så himla säker på vad en vill som kvinna, som om det vore den enklaste saken i världen. Jag känner att det är viktigt att prata om ambivalens som ett fenomen också. Denna ambivalens uppstår ofta i ett patriarkat eftersom vi inte lär oss att göra saker för vår egen skull, utan som ett led i att få någonting annat. Att acceptera att en kan ha motstridiga känslor inför något ser jag som ett bra första steg i att reda ut någon slags ”sanning” i ens begär. Sedan jag började acceptera mina motstridiga känslor har jag fått mycket enklare att fundera på vad jag egentligen mår bra av att göra.

Ang vara hetero och hata män. Är öppen för tanken att vara med en icke-man det känns inte helt rätt, främst sexuellt (har provat). Jag har typ tappat hoppet att hitta en värdig man. Samtidigt vill jag verkligen ha en partner. Är väldigt sexuell och dålig på ONS/ragga.

Det som funkat för mig ang ickemän och sex är att först och främst dekonstruera min syn på ”sex” som fenomen. Under en period så tänkte jag att jag inte ville ha sex, utan mer närhet/intimitet. Det var utifrån denna vinkel jag började närma mig ickemän sexuellt, och det gjorde saker så oerhört mycket lugnare med allting. Detta bygger ju såklart också på att detta respekteras, och jag har haft turen att träffa personer som varit bra på att göra det.

Jag har väldigt svårt att relatera till att vara ”sexuell”, så därför blir det svårt att svara på frågan. Sex med män för mig har alltid varit en fråga om att bli bekräftad, inte om att jag begär någon sexuellt. Det var insikten om detta som gjorde att jag kunde börja begära något annat, men det va tvunget att gå via ett generellt sexmotstånd.

Jag skulle inte vilja ligga med en ickeman på samma sätt som jag legat med män, utan jag vill ha intimitet, närhet, kärlek, meningsfull samvaro där ”sex” kan vara en del, men inte behöver vara det.

Undrar hur du ser på queerteorin och att ”kön endast är en social konstruktion”? Tycker du att detta stämmer? Tänker att kön som social konstruktion och könsidentitet krockar något. Eller är det liksom föreställningar om könen som är konstruktionen?

Att något är en social konstruktion gör det inte mindre verkligt. Kön, eller i alla fall betydelsen av det, är en social konstruktion som i allra högsta grad påverkar människors materiella verklighet. Alla är tvungna att förhålla sig till ”kön” som koncept, dels för att vara begripliga för sig själva om andra och dels för att få en plats i samhället. Det går inte för en enskild individ att ignorera detta faktum, det går bara att förhålla sig till det på olika sätt.

Begreppet ”könsidentitet” är problematiskt eftersom det bygger på synen att det finns ett ”riktigt” (fysiskt) kön och en ”identitet”. Detta är en idé som kritiserats av Judith Butler (säkert en massa andra som jag inte läst också), som menar på att även kroppen konstrueras socialt, att det inte finns något ”kön innan genus”. Att prata om ”könsidentitet” som något som läggs ovanpå ens kropp gör automatiskt att det tidigare ses som mindre relevant, vilket blir problematiskt då det gör att transpersoners kön inte ses som lika verkliga som cispersoners. Därför talar jag (eller försöker i alla fall) enbart om människors kön, inte om deras ”identitet”.

5 kommentarer till Svar på kommenterar veckan 46.

  • s skriver:

    Apropå det där med ”genuina” intressen så har ju kvinnor påfallande ofta som intresse att göra saker som ändå måste göras, tex heminredning, trädgårdsskötsel eller matlagning. Även andra saker som man som kvinna förväntas sköta i vilket fall är vanliga kvinnliga intressen, tex shoppa kläder och sköta sitt utseende. Mäns intressen är oftare just bara good for nothing intressen, grejer de gillar att göra men som inte behöver göras. Tänker att man som kvinna ”internaliserar” saker man förväntas göra och gör dem till intressen för att kunna stå ut med att göra dem.

  • helena skriver:

    Som s skriver så är jag säker på att en internaliserar intressen. Jag har själv tänkt många gånger när jag anpassat kroppen efter rådande ideal att det är ju inte konstigt att kvinnor vill hålla kvar vid det heller, det blir ju en sorts legitimerad egentid. ”Jaja hon sminkar sig i flera timmar, men kvinnor ÄR ju så!” Jatack, skönt att få en sorts… paus från vardagen, känna sig finare, glammigare, whatever. Det är då fan roligare än att städa (även om kvinnor stressas att göra både hushållssysslor, förvärvsarbete och sedan, på fritiden, anpassa kroppen efter idealen = typ all ens tid).
    Tycker det hänger ihop lite med diskussionen hos Lady Dahmer häromdagen om ifall kvinnor bestämmer i hemmet. I kommentarerna skrev en att det inte är makt, utan ansvar, som kvinnor tar för hemmet, och skulle de inte göra det så ”straffas” de. Drar paralleller till utseendepysslandet – gör en det inte så har (män) samhället ”rätt” att straffa kvinnor för det genom förlöjligande, ifrågasättande och dylikt. Alltså är det inte bara ett nöje utan ett undvikande av straff som gör att en fortsätter med ”kvinnosysslor”.

  • Anna skriver:

    Alltså för att förtydliga så ser jag inte ”kvinnliga” intressen som något negativt, överhuvudtaget som jag borde lägga av med. Och jag har aldrig kännt mig ovälkommen i feminismen pga min piffighet. Tvärtom många feminister är damn piffiga. Om ett intresse är bättre eller sämre än något annat undviker jag att avgöra. Jag kan tycka att det verkar så mycket mer menlöst att måla warhammer gubbar än att måla naglarna, men folk gör var de gör liksom. Och det är problematiskt att alla intressen med kvinnlig stämpel klassas som sämre.
    Poängen med min kommentar var framför allt att JAG inte kan tillgodogöra mig dina metoder för att slippa utseendefixeringen, för att jag är intresserad av utseende. Det är inget jag gör för att jag måste utan för att jag tycker att det är kul. Men vissa saker, som att man inte kan se en kvinna i media, eller knappt ens på badhuset längre, med håriga ben. Det blir så supertydligt vad det beror på så jag har bara slutat vaxa, även om jag tycker att det är kul att göra det. För vi ska inte hålla på och vara utseendefixerade heller, utan bara vakna på morgonen och vara superfräscha med gulligt rufsigt hår, rosiga kinder, släta ben och fylliga ögonfransar.

  • Anna skriver:

    Måste föresten tillägga ang. att internalisera intressen. Jag tänker vända på det och påstå att då kvinnliga intressen (eller egentligen allt som inte är manligt; även egenskaper som att vara känslosam, omhändertagande osv) är klassade som sämre så måste man fråga sig varför. Jag upplever företeelsen att kvinnliga intressen är sämre som internaliserad sexism snarare än själva intressena.

  • Anna G skriver:

    Tack för ditt svar. Jag håller helt med dig vad avser hur en kan se på en sexuell samvaro efteråt och reflektera över det.
    Men jag känner att jag måste klargöra en sak. Det var _inte_ om en kvinna anmäler om hon ångrat en sexuell samvaro eller inte som jag menade. Det var de attityder som en kvinna som _anmält_ ett övergrepp kan bli bemött med. Det finns hos alldeles för många utredande poliser en föreställning om att kvinnor anmäler övergrepp att de ”ångrar” sig.
    Vi pratar alltså om olika saker men de hänger ihop eftersom det är lätt missuppfatta den här distinktionen för de som inte är kunniga eller för som_vill: missuppfatta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv