Svar på radikalfeministfrågor.

Nu var det väldigt länge sedan jag hade denna frågestund, jag har helt enkelt inte orkat knåpa ihop svaren innan.

Jag vill ofta själv kalla mig radikalfeminist, men har inte riktigt definierat innebörden för mig själv än. …frågar mig ofta: vad menar jag när jag anser mig vara radikalfeminist? Därför: Kan inte du förklara vad radikalfeminist innebär för dig? och hur du anser att det ev. skiljer sig från ”bara feminism”.

Det som är specifikt för radikalfeminismen är synen på patriarkatet som en struktur där män förtrycker kvinnor, alltså att alla män mer eller mindre utövar eller tjänar på förtrycket. Denna tanke finns även bland folk som inte kallar sig radikalfeminister, men den har så att säga sitt ursprung inom det radikalfeministiska tänkandet. Inom radikalfeminismen ligger fokus i högre grad på sexuella relationer och kärleksrelationer, familjebildning och reproduktion än inom andra feministiska grenar. Radikalfeminister menar också att män som kollektiv exploaterar kvinnor som kollektiv genom dessa institutioner.

Kan du förklara hur TERF’s är likartsfeminister när deras åsikter känns väldigt särart? Har känt mig som ett pucko de senaste veckorna för jag förstår verkligen inte och internet har inte varit så hjälpsamt.

Jag vet inte om TERF’s (transexkluderande radikalfeminist, ett begrepp som ofta används för att rikta kritik mot delar av radikalfeminismen) anses vara likartsfeminister sådär? Däremot tror jag att det kan ha något med synen på kön/könsroll att göra. Inom vissa delar av radikalfeminismen så anser en att kön är en social konstruktion men att den liksom är ett direkt resultat av hur kroppen ser ut. Alltså en anser inte att det finns något manligt/kvinnligt egentligen, men menar att i ett patriarkalt samhälle så är den som antas vara man/kvinna vid födseln på grund av genitalier också det socialt.

Den som har detta perspektiv är likartsfeminist eftersom en inte tror att könen skiljer sig åt ”på riktigt”, men i praktiken blir det väldigt ofta typ särartsfeministiskt eftersom en inte erkänner möjligheten för nu levande individer att gå emot det av samhället tillskrivna könet. Kategorin ”kvinna” definieras av att en utsatts för patriarkalt förtryck för att en blivit läst som kvinna, ett synsätt som är problematiskt dels för att det stämmer dåligt överens med verkligheten men också för att patriarkatet tillåts definiera oss. Jag tycker det här är ett helt virrigt resonemang och det är en del av radikalfeminismen jag tar avstånd från.

I det resonemang jag redogjorde för ovan så finns det inget utrymme för fler än två genus/könstillhörighet, och detta utgår i sin tur från att det bara skulle finnas två olika sorters kroppar på vilka en ”könsroll” kan hängas helt oproblematiskt, vilket jag i sig tycker är en patriarkal uppfattning eftersom den reducerar oss till enbart vår plats i någon slags reproduktion. Detta gör patriarkatet, men det innebär inte att en behöver utgå från det som feminist.

Hur ser du på kombinationen att vara radikalfeminist och transinkluderande? Ser ibland transfeminister som skriver om radikalfeminism som transexkluderande och tycker det är viktigt, men har ej greppat varifrån de transexkluderande bitarna kommer och om många radikalfeminister ser det som en viktig del av radikalfeminism? Har verkligen bilden av dig som inkluderande och är därför nyfiken på att höra hur du resonerar kring detta!

De transexkluderande bitarna är nog främst det jag nämner ovan, alltså synen på att en människa som lever i patriarkatet helt och hållet är dömd till att vara det kön som denne antas vara vid födseln. En erkänner alltså inte möjligheten att vara något annat än det samhället placerar in en i. Detta är att acceptera patriarkala definitioner rörande avgränsningen av feminismens politiska subjekt.

Jag vet inte om folk anser detta ”viktigt” men jag tror att många saknar intresse att sätta sig in i transfrågor eftersom det typ rubbar deras världsbild. Det är också tydligt att det finns en hel del feminister som bedriver aktivt transfientlig politik. Min generella uppfattning är dock att de flesta radikalfeminister mest bara vill slippa tänka på frågan eftersom de upplever att de i sådana fall skulle behöva överge en massa andra grejer. Jag tror att det finns en rädsla för att förlora i slagkraft om en inte längre kan göra samma enkla uppdelning i män/kvinnor.

Sedan är det också så att radikalfeminismen fokuserar en del på kvinnor och män som två ömsesidigt uteslutande kategorier vilket absolut är problematiskt. Jag försöker göra en åtskillnad i att fokusera på kvinnor och män såsom vi skapas som könade varelser i ett patriarkat, och att inte erkänna att det skulle kunna finnas något annat än kvinnor och män. Jag menar att vi i ett patriarkalt samhälle tvingas in i att vara kvinnor och/eller män, och jag tror att i ett postpatriarkalt samhälle så hade det funnits en massa olika könsuttryck och genus som alla var lika acceptabla, varav två kanske är kvinna eller man, men att det liksom inte är det enda eller det mest relevanta.

Finns det något i radikalfeminismens idéer du tycker är problematiskt?

Jag tycker att resonemanget kring kön/könsroll är jävligt virrigt. Jag tycker också att det kan finnas en syn på att kvinnor automatiskt skulle vara så jävla snälla mot varandra när inte män är inblandade. Det kan finnas en stor ignorans inför det faktum att ras och klass också är viktiga delar. Detta hänger ju ihop med synen på patriarkatet som den grundläggande strukturen, jag anser väl dock att patriarkatet är en grundläggande struktur men inte den grundläggande strukturen.

Tycker du att det är svårt att umgås med andra som inte är radikalfeminister?

Nej, de flest jag umgås med är inte uttalade radikalfeminister. Däremot kan jag tycka det är jobbigt att hänga med folk som inte har någon kritik av heteronormativitet, sexualitet eller kärlek, och det gör jag inte heller så ofta.

Hur ser du på att vara radikalfeminist samtidigt som en gör en intersektionell analys? Finns det ”hierarkier” mellan olika typer av förtryck, står något ut framför något annat? Hur isåfall enligt dig?

Ser det inte som någon motsättning, en kan ha en radikalfeministisk analys av patriarkatet och samtidigt erkänna andra maktstrukturer och att de påverkar patriarkatet. Jag anser att olika maktordningar är olika grundläggande MEN detta innebär inte att de är mer eller mindre förtryckande och/eller viktiga.

Hur hanterar du risken att könsmaksordningen som (främsta?) problematik samtidigt kan uppfattas som att det exkluderar transpersoner?

Ser hatet mot transpersoner som en effekt av patriarkatet eftersom vi i ett patriarkalt system tvingas in i att vara kvinnor eller män och att vi definieras primärt utifrån detta. Detta innebär dock inte att bara män skulle utöva detta förtryck, utan jag inser att cispersoner har privilegier och också utövar förtryck mot de som inte ingår i cisnormen.

Hur tycker du att begreppet (alltså bara det faktum att uttala benämningen) RADIKALfeminism bemöts? Radikal som ord kan ju ha flera betydelser. Hur reagerar mottagare, både de som anser sig vara feminister och inte?

Mig veterligen har radikal bara en betydelse och det är att gå till roten/botten med något. Däremot används det väldigt ofta slarvigt som en synonym till extrem. Det är inte så konstigt med tanke på att den som är radikal ofta uppfattas som extrem eftersom en i regel vill ändra hela samhället. Jag antar att de som tycker det är göttigt att vi lever i ett patriarkat tycker att ”radikal” låter läskigt, och det är väl inte så mycket att göra åt egentligen. Tror inte att det spelar någon roll om en kallar det något annat.

På vilka sätt kopplas radikalfeminism till parlamentarism respektive utomparlamentarism? Hur och varför är olika radikalfeminister anhängare av vad?

Det är väl som med alla radikala ideologier att det finns en viss skepsis mot att ändra saker på systemets villkor så att säga. Jag tänker mig att parlamentarismen i sig är patriarkal. Men jag tänker också att en alltid kan ta till en blandning av metoder. Jag tror dock att den främsta kampen måste bedrivas utomparlamentariskt.

Tror du patriarketet kommer krossas? Hur och när?

Jag hoppas det i alla fall. Tror att det kommer ske när vi i högre grad börjar ta makten över vår reproduktiva förmåga och vägra delta i den patriarkala reproduktionen, det jag brukar referera till som reproduktionsstrejk. Jag tror att vi måste politisera familjebildning och så vidare i betydligt högre grad.

Tror du att någon yttring av makt/förtryck kommer krossas tidigare än någon annan (typ kön, klass, etnicitet etc). Varför/varför inte?

Har inte riktigt någon åsikt om det faktiskt.

Har du kvar vänner från tidigare bekanskapskretsar (från innan du själv var aktiv feminist), vänner som inte är feminister alls (kanske)? Varför, varför inte?

Jag har inga vänner som inte är feminister. Det är inget aktivt val men feminism är en stor del av mitt liv och det blir svårt att hänga med folk som inte förstår det.

Tycker du att det ofta uppstår ”diskussioner” mellan anhängare av olika grenar inom feminismen? Isåfall i vilka forum?

Uppfattar feministisk interndebatt som väldigt livlig, men brukar sällan delta i den på det sättet. Jag försöker att diskutera mest med de inom min ”egen” gren, för jag tycker att det är mer givande.

Hur ser du som radikalfeminist på de metoder som särartsfeminismen använder? Ställer mig verkligen inte bakom den rent ideologiskt/vad den vill uppnå, men ibland kan jag känna att det definitivt är betydligt mycket viktigare för feminismen att uppvärdera det som setts som kvinnligt, än det är att kvinnor ska ”bli som den manliga könsrollen”.

Det målas ofta upp en falsk motsättning mellan liberalfeminismens ”kvinnor ska sträva efter att bli som män” och särartsfeminismens ”kvinnor ska göra det de gör men det ska värderas högre”. Jag tror inte på någon av metoderna. Jag ser att det samhälle vi har idag är präglat av patriarkala värderingar, dessa måste förändras, men inte genom att ”uppvärdera” den kvinnliga rollen som ju också är patriarkalt definierad. Ett problem med det där särartsfeministiska tugget är ju också att ”uppvärdera” inte nödvändigtvis innebär att kvinnor får någon makt. Spela roll om det är ”status” att ta hand om barn/vara hemmafru eller whatever, om en inte har kontroll över sin situation så är det ingen förbättring i praktiken. Det framstår mest som ett något hövligare sätt att utöva patriarkalt förtryck på.