Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Syns det inte så finns det inte.

Denna underbara kommentar hittade jag under BKs inlägg där de skriver om den här bloggen som handlar om en tjej som lider av borderline.

Jag tycker att det är konstigt att du följer Linas blogg samtidigt som du skrev för några dagar sedan att det är hemskt att bidra till att ”hemska bloggar” får många läsare. Jag vet att du skrev att du ju bara menar väl och bryr dej osv, men när personen mår bra igen så kommer du förmodligen sluta läsa, precis som många andra, och vad händer då? Är personen i fråga inte tillräckligt stark kan h*n sakna uppmärksamheten och må dåligt igen, av ”fel” anledningar (om det nu finns en rätt anledning). Det är destruktivt och alla som läser bidrar till det. Oavsett hur väl man menar…

Jag har så otroligt svårt för denna ”se inget ont”-mentaliteten som är så otroligt vanlig på internet. Jag tror inte att någon mår dåligt på det sätt som Lina gör för att få uppmärksamhet, jag tror att det sitter djupare än så.

Typ när det gäller Kissie så kan jag tänka mig att bloggen har en del med hennes välbefinnande att göra, men hon har för helvete Sveriges största jävla blogg. Det är inte jämförbart. Om hon dessutom började skriva om hur hon mår mer seriöst så tror jag att hon skulle kunna må bättre av det och framförallt få ett stort stöd.

Jag undrar vad någon skulle tjäna på att sopa detta under mattan. Människor mår dåligt och det är viktigt och folk vet det och tar hänsyn till det och inte fördömer det. Ofta tar Berny Påhlssons bok vingklippt ängel upp som exempel på hur psykisk sjukdom har förskönats men jag tror inte att Berny mådde dåligt för sina fans skull. Däremot tror jag att boken har haft en stor positiv effekt i det att den har gjort psykisk sjukdom till något betydligt mer greppbart för en hel generation.

Dessutom är väl en viss försköning bättre än ett osynliggörande. Dels för att ingen människa mår dåligt för att det är ”coolt” att göra det, utan på sin höjd tar till sig vissa attribut som betecknar psykisk sjukdom. Men att vägra se det som är ont för att det kan vara ”uppmuntrande” blir bara så fel. Ska vi istället ignorera det?

Psykisk sjukdom är precis vad det heter: sjukdom. Att tycka att man inte ska skriva eller läsa om det är som att tycka att man inte ska skriva eller läsa om cancer. Alla cancerbloggar får ju också mindre uppmärksamhet när de blir friska av naturliga skäl, ska man då undvika att läsa dem för att inte uppmuntra dem att få cancer igen? Jag vet att det inte är en klockren liknelse, men jag tycker att det är trist att psykiskt sjuka måste ytterliggare stigmatiseras, enligt många för ”deras eget bästa”.

3 kommentarer till Syns det inte så finns det inte.

  • Marielle skriver:

    Bra skrivet.

    Själv kan jag tycka att det är fascinerande att besökarna sägs minska då personen börjar må bra. Jag undrar vad det beror på. Om människor har varit så nyfikna på det sjuka att dom har läst & sedan tröttnat..? Själv har jag alltid haft svårt att läsa renodlade sjukdomsbloggar. Det fanns ingenting där för mig då jag var sjuk & det finns ingenting där för mig då jag är frisk. Men en del kanske vill ha den känslan av ”Jag är inte ensam”?

  • Klara skriver:

    Har märkt väldigt tydligt att så fort man nämner psykisk sjukdom anklagas man för att uppmuntra till någon form av självskadebeteende och/eller navelskådning. Enligt dem verkar psykisk sjukdom vara en inställning.

    Det verkar även finnas en ganska stor grupp människor som ska förklara för en hur man mår bra. Främst killar/män är min erfarenhet. ”Vi lät min bror bara va som han va och nu mår han jättebra” (gällande ADD som jag skriver och har). Det är ju dock inte universallösningen, har man ett handikapp/funktionsnedsättning/whatever handlar det om att få redskap (eller bara gehör) för att hantera det, till exempel med hjälp av tips. Det har jag delvis fått genom bloggen faktiskt. Det är guld värt!

  • Klara skriver:

    Jag kan heller inte riktigt förstå varför Linas blogg är så fruktansvärd, hon skriver hur hon mår, det gör ju även författare. Om hon får uppmärksamhet är väl det jättebra, så länge det är ”snällt”, alla vill heller inte självcensurera sig, varken i bloggvärlden eller livet. Enligt mig bättre än alla ”jag mår så bra, tralalaa-bloggar”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Ge mig pengar!
Arkiv