psykisk sjukdom – Fanny Åström

I mina öron låter det mer sjukt att försöka driva en annan människa till självmord än att vara feminist.

Jag tänker lite på det här med vad folk skriver till andra människor på internet. Jag är inte direkt så att jag tycker att typ förolämpningar ska bannlysas, däremot tänker jag på kommenterar i den här stilen:

Den här personen kommenterade mig blogg typ 20-30 gånger och använde sig av någon slags anonymiseringstjänst. Hen utgav sig för att vara någon som kände mig och mina vänner och uppmanade mig både till att ta mitt liv och att ”söka hjälp”. Detta är verkligen så oerhört obehagligt att bli utsatt för. Liksom en enskild person som lägger ner så jävla mycket jobb på att skada en.

Jag tänker också på kommenterar i stil med ”sök hjälp”, ”kontakta psykakuten” etcetera. Det finns inget som säger att jag inte sitter på psykakuten i detta nu och skriver detta, de kan inte de här personerna veta. Tro det eller ej, en kan faktiskt må psykiskt väldigt dåligt och behandla det och twittra/blogga samtidigt. När jag uppmanas till att ”söka hjälp” kan det vara så att jag desperat försöker få tag på någon som kan ge mig behandling (inte för mina feministiska åsikter dock, det klassas nämligen inte som någon sjukdom), eller att jag redan går i terapi. De flesta brukar inte vara särskilt öppna med sådant just eftersom dessa små kräk kan tänkas använda det emot en.

Samma sak med folk som skriver att jag är tjock. Jag har haft mycket problem med ätstörningar, något som jag faktiskt skrivit om ganska mycket här. Och även om jag inte hade gjort det hade risken varit väldigt stor att jag haft det, eftersom det är mycket utbrett bland kvinnor. Varför vill en riskera att kasta ner en människa i den skiten igen? Jag begriper det inte, jag tycker det är så jävla elakt.

Vad är det som driver människor till att skriva den här typen av kommenterar? Det finns liksom en stor jävla risk att den där kommentaren faktiskt skadar, att den appellerar till något som rör sig inom en. Det är det här som är det skrämmande, dessa människor som kommer igen och igen och igen och anstränger sig för att hitta rätt jävla knappar att trycka på.

Det känns som att ”du vet vem” hade tyckt det var en bra grej om jag faktiskt hade drivits till självmord, det är i alla fall så personen ifråga agerar. Och det är heller inte osannolikt att en kommentar kan påverka någon som redan går i de tankarna. Och i mina öron låter det jävligt mycket mer sjukt att försöka driva en annan människa till självmord än att vara feminist.

Stigmatiseringen av psykiska avvikelser.

Intressant skrivet av Hanna Fridén om diskrimineringen av människor med Aspergers syndrom.

Jag har i perioder i mitt liv funderat kring att gå och göra en utredning kring mitt psyke. Inte så att jag har jättestora problem i vardagen, men jag har vissa beteenden som jag tror kan vara kopplat till något slags syndrom. Jag tror inte att jag skulle behöva få någon slags medicinering eller terapi, men det vore skönt att veta. Men sen, när jag funderat vidare på saken, så har jag kommit fram till nej. För när man väl sitter där med en diagnos så är det liksom något som man har en slags skyldighet att berätta om även om det inte tar sig uttryck i någon helt oväntad överraskning för människor jag interagerar med.

Jag säger inte att jag definitivt har något, men en utredning skulle också kunna hjälpa mig på andra sätt. Bland annat genom att ge mig förståelse för vilka av mina beteenden som hänger ihop med varandra, hur man kan hantera dem och så vidare. Även om det inte utmynnar i någon diagnos så är det ett steg till självkännedom. En person som upplevde större problem i vardagen än jag gör skulle troligen göra en utredning, men själv känner jag att detta inte är tillräckligt problematiskt för att jag ska vilja riskera det sociala stigmat det skulle kunna innebära.

Det finns säkert åtskilligt fler som själva har en såpass fördomsfull bild av vad diagnoser kan innebära att de reflexmässigt stöter bort alla sådana tankar om sig själva.

Det viktiga är ju att människor med olika psykiska besvär får hjälp med att förstå sig själva och hantera sina bekymmer. Jag tror inte att det blir lättare av att folk som får diagnoser stigmatiseras och diskrimineras.

Jag har själv alltid haft en stor acceptans för människors psykiska besvär eller avvikelser. Att människor bli deprimerade, har olika diagnoser eller sjukdomar är något som jag uppfattar som naturligt. Visst händer det att jag kläcker ur mig fördomsfulla saker och har felaktiga schablonbilder, men jag är inte rädd för människor med diagnoser och vill gärna lära mig med. Vuxna i min omgivning har alltid kunnat förklara för mig hur sånt här fungerar. Därför kom det lite som en chock för mig första gången jag insåg hur okunniga och ofta fördomsfulla människor kan vara.

Det är tråkigt att denna rädsla hindrar mig från att nå större självkännedom och kanske många andra från att kunna hantera verkligt stora svårigheter i sina liv. På den positiva sidan ligger att jag tycker mig se en förändring angående detta. Visserligen så psykologiseras det något enormt i rättsfall, vilket säkert kan verka stigmatiserande, men samtidigt så pratar allt fler människor om olika typer av psykisk ohälsa och avvikelser.

Att vara psykiskt sjuk är inte att vara en vandrande diagnos.

Någon har skrivit till Lina att om hon var ett ”riktigt psykfall” så hade hon inte kunnat blogga. Termen psykfall är ju efterbliven och uttdaterad i sig, så personen är ju uppenbarligen en idiot. Men det jag stör mig mest på är den där grejen med att berätta för människor hur man borde agera i vissa situationer. Om man mår dåligt ska man bara ligga hemma och skära sig i armana, har man blivit våldtagen ska man inte ha på sig tighta jeans och så vidare.

Jag tycker att Lina svarar bra på det hela, hon skriver såhär:

Jag är inget psykfall.
Jag är en människa som brottas med existentiella svårigheter, Precis som så många andra, bara att jag inte är så skicklig som många andra.

För det är ju tyvärr det där med ”människa” som så många personer lyckas missa. När man blivit utsatt för en våldtäkt eller är psykiskt sjuk då är man plötsligt inte en människa längre. Man förpassas till att vara sin sjukdom eller till att vara ett offer.

Tänk om folk kunde se lite mer på psykiskt sjuka som människor som lever under vissa omständigheter, med vissa ”handikapp” om man så vill. Inte som en vandrande diagnos. Alla personer som lider av samma sjukdom är helt enkelt inte likadana, för det finns nämligen en person under sjukdomen. Hur mycket vissa människor än vill reducera bort det.

Man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Lady Dahmer har skrivit ett bra inlägg om att behöva försvara och förklara sin utsaga att man lider av psykiska besvär. Jag håller med om att det är otroligt jobbigt när folk ska hålla på och ifrågasätta folk som berättar att de lider av olika psykiska besvär.

Samtidigt kan jag tycka att det är otroligt störande med personer som diagnostiserar sig själva hela tiden. Problemet för mig är inte att de anser att de mår dåligt eller har psykiska besvär, utan att man genom att kalla det för en vissa sjukdom riskerar att urlaka diagnosen. Typ som att man säger att man är ”deprimerad” när man snarare är lite deppig eller ledsen, eller kanske försöker komma över en sorg. Eller att man säger att man har en ”fobi” när det egentligen bara handlar om att man är rädd eller ovan vid något. En diagnos ska definiera något abnormalt, inte bara lite allmän psykisk skröplighet som vi nog alla lider av på något plan. Det är inte som att jag skulle gå omkring och säga att jag har ADHD på grund av att jag ibland har koncentrationssvårigheter.

Jag tror att anledningen till detta är den generellt diagnosiver vi har i samhället. Så fort man har ett besvär ska det sättas namn på det, det ska placeras in i ett fack. Man kan inte längre bara ha lite allmän och odefinierad problematik utan det måste vara klart definierat för att det ska bli taget på allvar.

Det är tråkigt att folk måste säga att de har en speciell sjukdom för att få legitimitet till sina besvär, för så fort man börjar prata om sjukdom är det något som kan definieras. Då kan man mäta symptomen och jämföra dem mot en mall och sedan säga jag eller nej. Och om man då inte är sjuk, då tas man inte på allvar. Det hade varit mycket bättre om man hade kunnat få samma legitimitet till sina besvär även om det inte gick att sätta en klinisk diagnos på dem. Om det hade kunnat räcka med att vara ”ledsen” eller ”rädd” för att folk skulle vilja lyssna och ta hänsyn.

För diagnoser är klart definierade och det kan faktiskt vara så att du är sjuk eller inte är sjuk. Det handlar inte bara om hur du upplever det, det handlar om hur väl du uppfyller kraven också. Men man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Det skulle bli så otroligt mycket enklare om man kunde få vara lite deppig, lite socialt inkompetent eller lite rädd utan att det nödvändigtvis ska diagnostiseras. Om man kunde få respekt och gehör för det också. För människor är olika och har problem med olika saker i livet, det betyder inte att man är sjuk. Lika lite som man är sjuk om man har svårare att springa snabbt än andra. Och även det som är är en sjukdom kan vara en belastning, något man måste prata om eller få respekt för.

Jag vill förtydliga att jag inte misstror Lady Dahmer när hon säger att hon lider av panikångest, detta är mer mina tankar generellt kring ämnet diagnoser och psykisk besvär.

Syns det inte så finns det inte.

Denna underbara kommentar hittade jag under BKs inlägg där de skriver om den här bloggen som handlar om en tjej som lider av borderline.

Jag tycker att det är konstigt att du följer Linas blogg samtidigt som du skrev för några dagar sedan att det är hemskt att bidra till att ”hemska bloggar” får många läsare. Jag vet att du skrev att du ju bara menar väl och bryr dej osv, men när personen mår bra igen så kommer du förmodligen sluta läsa, precis som många andra, och vad händer då? Är personen i fråga inte tillräckligt stark kan h*n sakna uppmärksamheten och må dåligt igen, av ”fel” anledningar (om det nu finns en rätt anledning). Det är destruktivt och alla som läser bidrar till det. Oavsett hur väl man menar…

Jag har så otroligt svårt för denna ”se inget ont”-mentaliteten som är så otroligt vanlig på internet. Jag tror inte att någon mår dåligt på det sätt som Lina gör för att få uppmärksamhet, jag tror att det sitter djupare än så.

Typ när det gäller Kissie så kan jag tänka mig att bloggen har en del med hennes välbefinnande att göra, men hon har för helvete Sveriges största jävla blogg. Det är inte jämförbart. Om hon dessutom började skriva om hur hon mår mer seriöst så tror jag att hon skulle kunna må bättre av det och framförallt få ett stort stöd.

Jag undrar vad någon skulle tjäna på att sopa detta under mattan. Människor mår dåligt och det är viktigt och folk vet det och tar hänsyn till det och inte fördömer det. Ofta tar Berny Påhlssons bok vingklippt ängel upp som exempel på hur psykisk sjukdom har förskönats men jag tror inte att Berny mådde dåligt för sina fans skull. Däremot tror jag att boken har haft en stor positiv effekt i det att den har gjort psykisk sjukdom till något betydligt mer greppbart för en hel generation.

Dessutom är väl en viss försköning bättre än ett osynliggörande. Dels för att ingen människa mår dåligt för att det är ”coolt” att göra det, utan på sin höjd tar till sig vissa attribut som betecknar psykisk sjukdom. Men att vägra se det som är ont för att det kan vara ”uppmuntrande” blir bara så fel. Ska vi istället ignorera det?

Psykisk sjukdom är precis vad det heter: sjukdom. Att tycka att man inte ska skriva eller läsa om det är som att tycka att man inte ska skriva eller läsa om cancer. Alla cancerbloggar får ju också mindre uppmärksamhet när de blir friska av naturliga skäl, ska man då undvika att läsa dem för att inte uppmuntra dem att få cancer igen? Jag vet att det inte är en klockren liknelse, men jag tycker att det är trist att psykiskt sjuka måste ytterliggare stigmatiseras, enligt många för ”deras eget bästa”.

Bravo.

Jag trodde aldrig att jag skulle kläcka ur mig detta men förslaget som folkpartiet kommer med här är fan vettigt, och framförallt otroligt aktuellt och nödvändigt. Förutom att de som vanligt fått in lite irrelevant blaj om att det är viktigt med goda skolresultat så skriver de en debattartikel om att kraven på HVB-hem borde skärpas, alltså de ställen där unga i stort behov av psykisk vård hamnar.

Det finns tre konkreta förslag. Dels det menlösa förslaget ”högre krav” på HVB-hem (det är såklart jättebra om det genomförs men ”högre krav” är lite väl diffust för att jag ska ta det på allvar). Sedan att det ska finnas bättre undervisning på HVB-hemmen. Men det jag verkligen gillar är följande:

Ett placerat barn ska ges rätt till en egen socialsekreterare som besöker barnet minst fyra gånger varje år.

Det är ett otroligt vettigt förslag. Något som troligen är ett stort problem på HVB-hem är att miljön blir på tok för isolerad, eftersom de som finns där är personal och ”patienter”. Ofta ligger ställena dessutom väldigt isolerade rent geografiskt. Detta gör att personalen får en väldigt stor makt som ofta missbrukas och i en situation där den inlagda klagar så är dess trovärdighet kringskuren i och med att hen faktiskt är psykiskt sjuk.

Därför behövs det en person som tar den sjukes parti. Att i en situation där man mår otroligt dåligt och kanske inte har ork att ta tag i sin situation ha en person som har i uppgift att alltid värna om ens bästa vore ett stort framsteg. Dessutom skulle det funka som en slags inspektion, eftersom alla ungdomar som bodde på ett HVB-hem skulle ha sina och besöken därför skulle bli ganska frekventa.

Så genomför nu för guds skull detta och se även till att socialsekreteraren och ungdomen ifråga kommer bra överens, annars är hela förslaget verkningslöst.