Ta ett steg åt sidan och stå ut med att du inte är universums centrum.

KimonIbland blir en så trött. Ett sådant tillfälle än när män inte kan stå ut med att saker för en gångs skull inte har dem som huvudpersonen eller visar upp deras perspektiv på hur världen ser ut. Ett klockrent exempel på detta är när Lundberg kände sig nödgad att uppmana folk till att ”inte glömma” att alla män inte hatar/våldtar angående gårkvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

De flesta är såklart medvetna om att alla män inte är skyldiga till detta. Jag har faktiskt aldrig sett någon hävda att alla män hatar eller våldtar. Däremot har jag sett folk göra den helt korrekta observationen att de som hatar och våldtar framförallt är män.

Att peka på att ett problem är könat, vilket i det här fallet betyder att offren generellt är kvinnor och att förövarna generellt är män, är inte samma sak som att säga att alla kvinnor är offer eller alla män är förövare. Ingen har hävdat detta, tvärtemot vad Lundberg verkar ha fått för sig.

Det Lundberg gör här är inte oskyldigt. Hen gör två olika saker. Dels så bidrar hen till en syn på feminismen som om den utmålade alla män som onda, vilket inte stämmer generellt och absolut inte i det specifika fallet. Dels så ser hen det som mer relevant att hävda sin oskuld och ickeinblandning än att faktiskt göra något åt det enorma problem som kvinnohatet utgör. Hen tar tillfället i akt att sprida sin egen agenda, agendan att vi faktiskt måste prata om de snälla männen. Hen tar fokus från kvinnoförtrycket och riktar om det till sin egen ”utsatthet” som kommer sig av att ingen aktivt sa att det faktiskt finns snälla män (ingen sa motsatsen heller). Det är att stjäla showen, och dessutom på helt felaktiga premisser! Det är att sno åt sig uppmärksamhet från ett jävligt fett problem, nämligen kvinnohat, och istället bara gnälla om att en minsann är snäll.

Vad är det egentligen som krävs för att få ta upp en diskussion om det strukturella förtrycket mot kvinnor? Ska vi innan varje program, inslag, text och tweet skriva någon slags avbön i stil med ”alla män våldtar/hatar inte, det finns en massa snälla män”, bara för att inte trampa Lundberg och liknande ”snälla killar” på tårna. Eller skulle det inte vara något rimligare om vissa personer bara undvek att bli så satans förnärmade så fort ingen säger att de faktiskt är snälla? Jag röstar på det senare!

Varför kan vissa inte stå ut med att de ibland inte står i centrum? Varför är behovet av att alltid ha sitt perspektiv representerat så stort att en är villig att trampa på de kvinnor som fått utstå direkt hot och våldtäkter? Det är så fruktansvärt egocentrerat och respektlöst att jag vet inte vad. Herregud, bara ta ett jävla steg åt sidan och stå ut med att de inte är universums centrum.

56 reaktioner till “Ta ett steg åt sidan och stå ut med att du inte är universums centrum.”

  1. Jag håller med, och mansfokus i stort börjar störa mig enormt. Visst tycker jag att det är t.ex. viktigt att framhålla att även män kan bli våldtagna eftersom jag faktiskt anser att de glöms bort lite eller att kulturen med män som ständigt kåta är sned, men på det stora hela är jag väldigt trött på snacket om män som offer. Stackars män som får så dåligt rykte bara för att de flesta våldtäktsmän är just män. Vem fan glömmer bort män som inte våldtar?

    För bara några dagar sedan hade jag en diskussion med en kränkt man som visserligen var för jämställdhet och ställde sig bakom mycket av det jag stod för, men vägrade kalla sig feminist eftersom det är orättvist att använda ett könat ord eftersom män faktiskt också lider.

    1. Men mansfokus behöver ju faktiskt inte ta bort kvinnofokus. Det är ju bara när folk försöker vinkla om kvinnofrågor till mansfrågor, så att fokus flyttas från hur det drabbar kvinnor, som det blir fel tycker jag.

      Skulle behövas mycket mer insatser för män i jämställdhetens namn. Fler kill-jourer/mansjourer etc. Och nej, jag tycker heller inte att feminism är tillräckligt för att täcka upp alla orättvisor vi borde kämpa mot. Det är en viktig del ofc.

      Tycker snacket om män som offer är jävligt bra. För då börjar vi komma bort från tänket att männen är norm, och inget bör förändras för dom för dom är det normala.

      1. Frågan som jag ställer mig här är; vad gör männen själva? Inom den jämställdhet som kvinnosidan fått kämpa för har ingenting givits oss av pur godhet, vi har fått TA oss det vi velat ha.
        Vi till och med erbjuder vissa saker som skulle GYNNA männen i jämställdhetsfrågan, men de är ju inte så snara på att nappa på detta. Exempelvis att de får större del av barnledigheten. Trots att hela samhället uppmuntrar till mer delad föräldraledighet så är det fortfarande kvinnan som tar ut mest.

        Männen tycker att kvinnorna inte släpper in dem på föräldrabiten och kvinnorna tycker inte att männen tar den del de borde ta.

        Jag tycker självklart att det ska finnas stöd och support för män med, men det ÄR inte lika utsatta som kvinnor är. Kvinnojourer finns för kvinnor som lever med misshandlande män och ja, det finns män som lever med misshandlande kvinnor också, men den andelen är så otroligt mycket mindre. Att unga män idag mår sämre än de gjort tidigare är ett faktum och detta borde ses över, men där handlar det mer om en större insats till BUP snarare än en ren tjej/kill-jour.

        1. Frågan jag ställer mig här är: vad gör de flesta kvinnor själva? Ingenting. För strukturen gynnar i första hand dom som fogar sig, lever upp till könsrollerna. På samma sätt blir det såklart svårt för män att förstå hur dom drabbas av ojämställdheten (så drabbas dom ju inte lika gravt så är väl därför också såklart).

          Men så är jag ju mer bekämpa könsroller med nya generationen än vad jag är fight the patriarchy amongst all of us (inte för att jag tycker det ena är viktigare än det andra utan mest för mitt personliga intresse), så därav vill jag lyfta fram begränsningar för killar också.

          Men inte fan går jag runt och skränar om hur män minsann också far illa varje gång nån snackar om kvinnohat eller mäns våld mot kvinnor. Det gäller att ta debatten i lämpligt läge, inte flytta fokus utan bara bredda fokus.

          1. Instämmer (så gott som) till 100% Moralfjant! Det är ett allvarligt problem att vi inte pratar mer om den problematiska mansrollen och hur många unga män (OCH kvinnor) som råkar illa ut på grund av den. De lär sig att de ska ta större risker, inte visa svaghet, inte söka hjälp utan klara sig själva. VARFÖR vill ingen erkänna och prata om det faktum att mer än dubbelt så många män som kvinnor dör i ung ålder (16-24 år), genom olyckor, missbruk och självmord? Varför får bara kvinnor uppmålas som utsatta? Att mannen aldrig är den svaga är bara ytterligare ett allvarligt symtom av patriarkatet.

            Ett ganska sorgligt dilemma är ju att dagens mansaktivister och ”jämstäldister” säger sig kämpa mot mansförtryck, men totalt bortser från att det största mansförtycket ligger i själva mansrollen, INTE i feminismen. Att bli ”anklagad” för att tillhöra en grupp som råkar vara överrepresenterad i ett stort samhällsproblem är inte förtyck, det är löjeväckande lättkränkthet och retorik som motarbetar en konstruktiv debatt om strukturerna.
            Som sagt betyder inte feminism att inte erkänna att även män kan missgynnas, och att kämpa för det ena utesluter inte det andra. Tvärtom hänger allt könsförtryck ihop och kan sammanfattas med könsroller. Kvinno- och manskampen måste gå hand i hand.
            (Och transkampen!)

            Ville bara flika in och ha detta sagt. On topic, fantastiskt skrivet Fanny!
            //Mio

    2. Då har en ju missuppfattat vad ordet står för. Ingen feminist har sagt att män aldrig lider eller blir utsatta för förtryck, bara att de inte står underst i könsmaktsordningen. Så störig missuppfattning.

  2. Så bra!
    Att inte aktivt sprida kvinnohat innebär inte att en automatiskt är en ”snäll man”, vilket blir tydligt i Lundbergs tweet och hela diskussionen som följde. Lundberg förminskar kvinnohatet och tycks vara blind inför sin egna position som ”män”niska framför kön. Det finns inget ”snällt” i det!

  3. Ah! De där killarna är fan lika jävla obegripliga som de som häver ur sig hat och hot. Ständigt detta jävla överläge, oavsett utgångspunkt. Jag blir hela jävla vansinnig! Här publiceras äntligen ett öppet brev till detta vidriga fenomen, och som belyser någonting extremt viktigt, och så kommer lipande mancentrister och ska hävda sin ickeroll i det hela, som att det vore högst beaktningsvärt i sammanhanget. Jag är i och för sig inte förvånad då detta är standard så fort en diskussion uppstår om mäns våld mot kvinnor eller liknande. Alltid dessa skygglappsliknande uttryck och alltid detta instinktiva behov att försvara just sig och sina snälla kompisar. Det här med gränsöverskridade förståelse och engagemang, är det förbehållet kvinnor eller vad fan är det fråga om.

  4. Jag våldtar inte, jag slår inte, jag näthatar inte. Betyder det att jag inte är en del av problemet? Nej, självklart inte. Strukturen som möjliggör de vidrigaste formerna av förtryck upprätthålls även av oss som ”bara” gör småfel varje dag och hela tiden.

    Skall vi hata oss som ”gör så gott vi kan”? Nej, det tycker jag inte, men någon djävlar medalj förtjänar man inte för att man bara är lite dålig, eller ens när man är helt OK.

    Utan att mena det, så bidrar vi som vill ha beröm för att vi inte är de värsta förrövarna faktiskt till samma kultur som i sin extrema (men dessvärre inte helt ovanliga) form leder till hat och våld.

    Så, vad göra?

    Att fortsätta lära och fortsätta försöka. Att självkritiskt orka inse att man inte är framme, och kanske (antagligen) aldrig kommer att komma ända fram. Att resa sig de gånger man faller till föga och börjar beklagar sig över hur jobbig det är att vara medelålders vit högavlönad man i Sverige.

    Att aktivt vara med och fortsätta nöta på könsmaktsordningen (och rasismen, och klassamhället, och…). Påpeka tokerier när man stöter på dem. Hjälpa andra privilegierade att se sina privilegier. Försöka stå tillbaka någon gång då och då för att inte utnyttja de strukturella fördelar man har som vit man.

    Men någon medalj blir det inte, hur tråkigt det än kan vara att inse.

      1. Önskar bara att det vore lika lätt att leva klokt som att skriva klokt… Men, lära mer och bli bättre. Finns inget annat sätt.

  5. Jag tycker att hans inlägg var väldigt klantigt uttryckt, och det kan definitivt användas som illustration av problemet med folk som obstruerar viktiga diskussioner genom att ta upp för mycket plats; folk som
    a) uttrycker sig som att diskussion av en fråga som främst berör kvinnor utesluter all omtanke för män med liknande problem,
    b) uttrycker sig som att påståendet ”näthat riktat från män till kvinnor är ett allvarligt problem” är likställt med att anklaga alla män för att vara misogyna,
    c) ”åtgärdar” detta genom att klanka ner på den pågående diskussionen och stjäla fokus, utan att egentligen själva tillföra någonting konstruktivt,
    d) antyder att anekdoter som inte bidrar till en tendens motbevisar tendensen**,
    och/eller
    e) hej-vilt anklagar feminister för att göra detta till en kamp mellan kvinnor och män.

    Tittar man på kommentarerna på Uppdrag Granskning’s hemsida – både de som lagts upp före och efter programmet sändes – så gör sig väl någonstans omkring hälften av inläggen skyldiga till någon av ovanstående punkter, och det är en rejäl stoppkloss.
    [Erkännerligen är kanske inte UG:s kommentarfält den bästa platsen att ta diskussionen till att börja med, men om man antar att den i alla fall i viss mån avspeglar hur allmänheten ser på saker så innebär det att många hellre skjuter diskussionen i dess linda än ser vart den tar vägen.]

    Med det sagt så tycker jag att man i diskussionen om Cimon’s inlägg också bör ta med det han skrev direkt efter det:

    ————————————————-

    ”Jag förstår inte varför vi inte kan göra det här tillsammans? Varför kan inte kvinnor och män kämpa ihop? Alltid kön mot kön.”
    https://twitter.com/cimonlundberg/status/299446647014977537

    ————————————————-

    Här känns det i alla fall som att grundtanken är god: Det handlar inte om att dela ut medaljer till icke-våldtäktsmän, utan om att problemet, även om det främst drabbar kvinnor, bör ses som ett gemensamt problem för hela samhället.
    Sedan kan man fortfarande fråga sig vilka det egentligen är inlägget riktar sig till, och om det egentligen är samma personer som polariserar diskussionen. Min känsla är att de två kommentarerna, när de betraktas tillsammans, nog fortfarande begår överträdelse e), och det är nog även ett exempel på ”fokusstöld” (som jag för övrigt tycker att du skrivit mycket väl om). Hur som helst känns det dock som att den andra kommentaren ger ganska viktig kontext till den första, så jag tänkte att jag i alla fall skulle ta upp den här.

    ———————————————————————-

    **Jag har själv inte sett Uppdrag Granskning-inslaget än, utan tänkte göra det ikväll (och därefter även lyssna på radiodiskussionen som Cimon Lundberg och Cissi Wallin har just nu: http://www.radio1.se/cissi-wallin/n%C3%A4-och-mobbing-med-cimon-lundberg-och-cissi-wallin ), men min förståelse är att de faktiskt uttrycker explicit att det finns män som utsätts för näthat, och även kvinnor som gör sig skyldiga till det, men att deras undersökning påvisade betydligt fler fall av män som kränker kvinnor än något annat.
    Detta nämns även flera gånger i chattdiskussionen direkt efter programmet:
    http://www.svt.se/ug/ikvall-chatta-om-nathatet
    Där nämner de även att näthatet mot kvinnor har en säregen natur (exempelvis: fler grova sexuella påhopp), vilket i sig kan vara väldigt relevant, även om det skulle vara så att den totala mängden näthat var ungefär densamma i alla riktningar.

    ————————-

    P.S. Jag ber om ursäkt om jag uttrycker mig oupplyst; jag är ganska obevandrad i det här ämnet, så verkar jag som en total idiot så är det antagligen utav okunskap, snarare än illvilja. D.S.

      1. Det är betryggande att läsa; var rädd att jag trampat riktigt djupt i klaveret 🙂

        Har förresten lyssnat på Radio1-inslaget, nu; första femton minuterna ungefär handlar om Cimon’s inlägg (#cimongate?), och det kommer upp några till gånger under programmet’s gång, så det kan vara värt att lyssna på om man är intresserad av just den frågan. Han får en chans att förklara sig, men han går inte helt oemotsagd.
        Tyvärr går de dock inte in så mycket på skälen till att inlägget ansågs så upprörande (skuldläggnng, fokusförflyttning, etc.).
        Se’n är även resten av programmet intressant, men det är rätt långt och såsom ofta är fallet med radiopratprogram skiftar det lite mellan briljant och … ”Du ser ut som en morot.”.
        Länk för den som är intresserad: http://play.radio1.se/catchup/7381

        Se’n har jag även sett UG-inslaget, och måste säga att jag har svårt att se var alla dessa påståenden om att det demoniserar män kommer ifrån, med tanke på att de trots allt nämner att det sker hat/hot åt bägge hållen (om än av olika natur och i olika mängder), och även med tanke på att det finns en mycket sympatisk man med i bild under en rätt stor del av programmet.
        Jag tycker verkligen inte om att säga till folk vad de borde och inte borde bli upprörda av, men tror definitivt att det vore bättre om fler lärde sig att – som du säger – ta ett steg åt sidan, för är det här nivån vid vilken man känner att manshatet har gått för långt så finns det nog inte mycket utrymme för någon diskussion alls.

        1. Jag tycker också att det är konstigt att det anses demonisera män. Det är väl titeln, får en anta, men inte heller den uttalar sig ju om alla män.

  6. Jättebra skrivet Fanny! Det här så tråkigt återkommande ”Ja men alla män är/gör ju inte”. Och? Härligt, nu har jag hittat styrka att mota dessa argument- samt någonstans att länka om det skulle gå trögt för mig 🙂

  7. Nej, hur skulle man kunna glömma männen? HUR? När man aldrig får ha ett samtal utan att en ska komma och berätta ’hur det ligger till’. Det vore en ynnest att få glömma männen.

      1. Men ibland använder du faktiskt ”han”. Ska det vara könsneutralt språk borde det ju vara det överallt i texten. 😛 I övrigt håller jag med om allt du skriver!

      2. Jag förstår och uppskattar din strävan efter ett könsneutralt språk, men varför när vi vet vem det rör sig om, då är ju könet rätt uppenbart. Jag uppskattar verkligen att du slopat det generiska ”man” till fördel för ”en” men kan du förklara varför du gör detta även när könet är känt? 🙂 (OBS. Jag anklagar inte, jag frågar i ren nyfikenhet.)

        1. Dels så är det roligt att det provocerar alla henhatare, men det handlar också om att jag tycker om kontinuitet. Innan när jag växlade mellan han/hon och hen så hamnade jag ofta i situationer där jag inte visste hur jag skulle göra, t.ex. då jag visste könet men det inte var lika känt för alla. Jag valde därför att alltid använda hen. Det ser kanske fånigt ut ibland, men jag tycker ändå att det är värt det för att ha ett könsneutralt språk.

          1. Tack för den förklaringen. Har inte tänkt på det sättet, även om jag har ändrat mitt skrivande själv att i största mån använda en istället för man, just för att könsneutralisera det hela, hen använder jag bara när könet är
            1) okänt
            eller
            2.) oviktigt
            Nu kan en ju tycka att könet alltid är oviktigt, men jag har funderat på om det inte är så att en på sätt och vis avpersonifierar en skrift om en refererar till någon som en hen istället för det kön den personen har.
            Jag menar givetvis inte att könet är det som gör människan, långt ifrån, men kan det inte bli så? Genusvetaren och språkfantasten i mig här har lite av en inre strid.

            1. Jag förstår vad du menar, och tänker att det nog upplevs så just eftersom vi tenderar att se kön som en väldigt viktig egenskap hos personen. Jag tänker mig att jag genom att alltid använda hen vänjer folk vid detta, och hoppas att det ska leda till mindre fixering vid kön. Av samma skäl så efternamnar jag nästan alltid.

              1. Det är ganska intressant. Jag har själv funderat väldigt mycket på just den frågeställningen kring mig själv just i nuläget: Hur stor är min könsidentitet De flesta ställer sig nog aldrig frågan skulle jag tro. För mig är det en process som har vuxit fram. Jag har kommit fram till för mig, att könet är inte speciellt viktigt för mig, men jag är ändå väldigt nyfiken, hur det här med en hen skulle tas i samhället.

                Jag är jättenyfiken på vad som skulle hända med en person som antog ett könsneutralt namn och klädde sig könsneutralt (samt hade en kroppsform som var androgyn). Exempelvis, det som jag är mest nyfiken på, hur skulle det gå för en sådan person vid en eventuell anställningsintervju. (ja nu kan en läsa ut på ett personnummer vad det är för kön på personen) men du förstår poängen hoppas jag.

                Vad tror du? (hm, förlåt att jag sidospårar det här kommentarsfältet)

                1. Jag tänker att min könsidentitet är en stor del av min identitet, främst för att jag växt upp som socialt kodad kvinnan i samhället och därmed behandlats och formats därefter. Mitt feministiska engagemang ser jag till exempel som en konsekvens av detta.

                  1. Jag blev väldigt genusmedvetet uppfostrad och kände starkare vad mamma och pappa matade mig än vad samhället formade mig till, därför har min tillhörighet alltid känts mer människa än kvinna/man. Jag började inte reflektera över kön förrän för bara ett par år sedan (eller ja, tio år sen kanske är längre än ett par år :)) hur som, för mig var det insikten i att andra INTE fått den genustanken i uppfostran som jag fått, som väckte min feminism för att jag ofta kände att jag reagerade annorlunda mot många kvinnor omkring mig i olika frågor, exempelvis på jobb.

  8. Jag håller med. Det är verkligen inte oproblematiskt att skrika ”Men vi då!?” så fort det inte pratas om en. Dessutom är det väl ingen som påstått att det inte finns vettiga män.
    Riktigt tragiskt vore det ju om det fanns någon kvinna i detta sammanhang som inte hade en icke-hatande, icke-våldtäktsman som referenspunkt, men jag tror inte att det är vanligt. De män jag känner som faller inom den kategorin känner inget behov av att bli dunkade i ryggen bara för att de beter sig vettigt.

  9. Tycker att reaktionen mot allt hat innehåller för mycket hat för min smak. Har inte sett UGs program, utan kommenterar med grund av vad jag ser och läser här.

    Jag tror inte Simon är ute efter att stjäla utrymme, jag tror att han som alla andra, blir stött av att klungas ihop i samma skara som en grupp människor, som troligen även han skyr som pesten. Jag tycker diskussionerna kring så här heta ämnen alltid spårar ur i precis samma sak som man försöker motverka. Nämligen hat och ”vi-och-dom-mentalitet”. Jag förstår Simons kommentar, på samma sätt som jag förstår kvinnors, invandrares, ungdomars och andra gruppers reaktioner på såna här heta och ofta hatfyllda och arga diskussioner. Man hör att ”män” gör saker, man hör att ”invandrare” gör saker och man hör att ”kvinnor” beter sig på ett visst vis. Som ”medlem” i någon av dessa grupper blir man direkt förnärmad och känner sig anklagad, det spelar ingen roll om man är ung, gammal, man eller kvinna, man tänker ”vad fan har JAG gjort!? Och varför ställer du MIG i samma grupp som dem som jag OCKSÅ avskyr? Jag är på DIN sida, så låt mig VARA på din sida!”.

    Och det här är inget manligt problem som bottnar i något egobehov. Tror man det, så har man drunknat i sin egen ilska och ser ej klart p g a diskussionsämnets känsliga karaktär. Kvinnor reagerar likadant i diskussioner där de känner att de generaliseras in i en grupp, där de känner att de verkligen inte hör hemma. Invandrare blir skitförbannade när de klumpas ihop med den kategori invandrare som begår brott. Och när det gäller just invandrare, så är det väldigt viktigt att just DE inte generaliseras. Det anses ofta VÄLDIGT viktigt att ta upp. Och det pratas ofta om att man ska prata om DE invandrare som begår brott, inte INVANDRARE som begår brott. Man ska allså skilja på individer. Så varför skulle det vara fel att känna sig kränkt i detta fall? Jag tror inte Simon vill ta utrymme från debatten, jag tror att Simon, precis som alla andra män som skyr dessa män, vill få möjligheten att faktiskt stå på kvinnornas sida, utan att känna sig som ett svart får som är där på nåder och ska skämmas över nåt de inte gjort. Han vill inte ”stå åt sidan”, han vill stå VID er sida. Detta är som nämnt i en av kommentarerna, allas kamp, inte en grupp mot en annan.

    Och det är lätt att prata om att ta ansvar för våldet som man och bla bla bla. Det är vackert prat och ser jättebra ut i teorin. Men hur mycket ansvar du än tar, så kommer psykopatolof inte slå sin fru mindre bakom stängda dörrar för det. Risken är nästan att manifestationer mot våldet mot kvinnor tyvärr kan få motsatt effekt. För det ger hatande män, mer anledning att hata. De funkar tyvärr ofta så eftersom de är väldigt vrickade i huvudet. Nu säger jag inte att vi inte ska ha dessa manifestationer och öppet via debatter, aktiviteter och tv, visa vårt förakt mot detta våld. Tvärtom, så är det enormt viktigt! Kanske kan det ge mod till någon i psykopatolofs närhet att ingripa och stoppa honom eller på något sätt sätta ner foten. Jag säger bara att i ett hem med en förtryckt kvinna, så stänger hon nog väldigt gärna av TVn om dessa program kommer upp i rutan, innan en reaktion från mannen kommer. Allt har ju tyvärr en baksida.

    Det ansvar vi rent praktiskt kan, bör och måste ta, är att aktivt motverka våldet i vår närhet. Påverka vänner och bekanta i vår omgivning och starkt reagera på att någon uppför sig illa mot en kvinna ELLER en man. Det är där vi aktivt kan göra skillnad. Manifestationer och dokumentärer kan lyfta det till ytan och skapa en handlingsvilja och ett förakt mot dessa individer, men för att det ska få någon effekt så måste vi också agera. Men vi måste också tänka på att den direkta effekten på ett debattprogram i TV eller en manifestation, direkt kommer göra dessa psykopater arga och kan leda till misshandel i en väldigt nära framtid. Förhoppningsvis, så kommer de att i längden minska våldet. Men enbart om vi reagerar på det vi ser och agerar. Att sitta stilla och bli upprörda räcker inte. Och det gäller ALLA, kvinnor som män.

    1. Fast grejen är att Lundberg inte har klumpats ihop med dessa män. Ingen har sagt att alla män är skyldiga. Det är en halmgubbe.

      1. Som sagt. Jag skriver endast med anledning av det jag ser här. Exakt hur man i det här fallet har pratat om det vet du mycket bättre än mig, eftersom du sett hela debatten. Men jag säger att av förstår att folk ibland reagerar. Sen finns det de som ALLTID reagerar hur du än preciserar vilka du pratar om. Men man ska inte glömma att det också är känslor. Känslor som vittnar om en avsky mot det de känner sig förknippade med och ett avståndstagande från det. Jag har svårt att se det som ett försök att stjäla fokus. Även om inlägg och kommentarer,kanske utan att det är menat så, tar mer plats än de borde.

        Se dem som bundsförvanter och allierade istället. För uppenbarligen har de reagerat så starkt mot det och känt sån avsky att de i skrift måste tala om att de minsann inte gör sådana vidriga saker. Klappa dem på axeln istället och säg åt dem lugnt och stilla att varva ner och att ingen har anklagat just dem. Peka sedan ut riktningen åt dem snällt, fint och tydligt, samt tala om för dem vart de kan rikta sitt nyfunna engagemang och energi 🙂

        Själv ser jag faktiskt Simons kommentar som ytterligare ett ett sätt att peka ut de män som brukar våld mot kvinnor. Det kan tolkas lite som att ”hej, vi är män och vi slår faktiskt inte kvinnor. Vi skulle vilja stå på er sida här och lämna de där jävla idioterna ensamma därborta och ytterligare ta avstånd från dem”. Se det som en klunga människor, då de ”oskyldiga” kliver undan för att bara lämna de skyldiga kvar. Ensamma och synliga för alla att se….

  10. Min iPad vägrade lägga in mer text, så jag fortsätter här….

    Jag tycker också att det är fel att säga att män ska ta ansvar för män som misshandlar, som det ofta sägs. Vad psykopatolof gör, är INTE på mitt ansvar. Jag reagerar och agerar gärna. Men hans handlingar ligger på hans ansvar, inte mitt. Jag har aldrig slagit en kvinna, aldrig brukat våld mot en kvinna. Däremot har jag hållt fast en kvinnas armar för att värna mig och jag har höjt rösten några gånger. Däremot har jag själv i två förhållanden blivit slagen, biten, sparkad och skriken åt, utan annan anledning än att nåt annat var irriterande och det var praktiskt att slå ur sig frustration och ilska på mig. Trots att jag inget hade att göra med det som var irriterande. Troligen var jag praktisk att slå på, för att jag var harmlös, har en stark ogenomtränglig spärr mot att bruka våld mot en kvinna och det var säkert att jag inte skulle ”kunna” ge igen. Det var ”safe” helt enkelt. Troligtvis känner de män som slår kvinnor nåt liknande, att de kan slå ur sig ilska och frustration utan att vara rädda för att kunna ”få tillbaka”. Jag har ljugit för vänner, chefer och arbetskollegor om att jag ramlat och gått in i saker och hittat på de allra sjukaste orsakerna till att ursäkta mina misstänksamt konstiga märken på kroppen. Och jag kan tänka mig att situationen är liknande för kvinnor i samma sits. Men jag kräver inte att KVINNOR tar ansvar för det våld jag utsattes för. Andra kvinnor har inte gjort ett dugg och förtjänar inte att lastas med det. Det var två våldsamma individer som inte hade alla saker på rätt plats, det samma gäller de män som agerar liknande. Så dra inte alla över en kam och be inte att någon ska ta ansvar för någon annan bara för att de delar hudfärg, är av samma kön eller tillhör samma religion.

    När det kommer till varför män ofta reagerar och om generaliseringarna som jag nämnde innan, så är det väldigt lätt att åtgärda. Det handlar om hur man pratar och skriver helt enkelt. Man preciserar vilka man pratar om för att andra inte ska ta illa upp. Det är inget konstigt, utan det är en självklarhet oavsett diskussionsämne. T ex

    ”Män slår kvinnor” – riktar sig till ALLA män och kommer få en reaktion direkt för att man känner sig oskyldigt anklagad till något man finner avskyvärt. Reaktionen blir att ”JAG har inte gjort nåt! Varför inkluderar du MIG?”

    ”De män som slår kvinnor” – riktar sig till DE män som faktiskt slår kvinnor. Den meningen ställer direkt de oskyldiga männen på samma sida som de misshandlade kvinnorna. Reaktionen blir istället ”De där jävlarna! Vi måste göra något åt de asen!”

    Om ni inte köper detta, så låt mig utföra ett experiment på er kvinnor som läser det här:

    Kvinnor är korkade horor! – meningen riktar sig till ALLA kvinnor och är enormt förnedrande och ej heller sann i långt ifrån alla fall. Denna mening kan jämställas någorlunda med den upprördhet som vi män känner över de män som slår kvinnor. Vi tycker också det är VIDRIGT! Och vi vill inte paras ihop med såna idioter. Troligtvis tio ggr mindre än en kvinna vill kallas för hora. Ordet hora kan man iaf för det mesta skaka av sig, p g a att avsändaren an meningen troligtvis är en idiot man inte behöver bry sig om. Om inte detta sker i TV så klart. I en panel, där alla i debattgruppen nickar instämmande på huvudet…..

    Vissa kvinnor som är horor är också korkade – meningen är fortfarande upprörande om man uppfattar den som riktad mot kvinnor i allmänhet. Men rent objektivt så riktar den sig mot en prostituerad kvinna som förutom att vara hora, också ligger under normalintelligens.

    Om någon blev upprörd av meningen, så var det bra. För då kanske det kan kasta lite ljus över varför vissa reagerar ibland.
    Vi som inte slår, vill inte bli klassade i samma kategori som dem som slår. Vi vill kämpa MOT dem, UTAN att skämmas. Så låt oss göra detta. Snälla?

    OBS! Om inte det var tydligt i texten så är det här bara ETT exempel på en generalisering som upprör. Det finns tusentals andra. Om kvinnor, om män, om barn, om invandrare och hundratals andra människokategorier. Så sluta generalisera! Det är OCKSÅ en typ av förtryck.

    1. Som sagt. Det är ju ingen som klumpat ihop alla män. Granskningen heter ”Män som näthatar kvinnor”, inte ”alla män näthatar alla kvinnor”, eller män näthatar kvinnor”. Att det till största delen är kvinnor som får ta emot hot och hat från till största delen män, är kanske något vi får stå ut med att det pratas om, om vi är mer intresserade av att göra något åt problemet än att få våra egon bekräftade.

    2. Men det är skillnad på att klumpa ihop gruppen invandrare och gruppen män. Varför? Jo, för att gruppen män ligger högt i hierarkin, tvärtom för invandrare.

      Se det så här: Inte fan blir jag provocerad när folk talar om att vita exploaterar u-länder och utnyttjar icke-vita. Jag vet att det är en generalisering (en riktig sådan) som inte rör just mej som individ. Det jag då bör göra om jag tydligt vill visa mitt avståndstagande för att vara delaktig i denna generalisering är inte att börja gorma om hur just JAG är snäll och att faktiskt inte alla vita utnyttjar.

      Istället kan jag ju hålla med i kritiken och skriva ”ja det är för jävligt, hur får vi stopp på skiten?”

  11. Fast, Stefan, när man talar om att INVANDRARE begår brott, så betyder/läses/implicerar det att de begår brott just därför att de är invandrade till det här landet, och det är det många vänder sig emot. När man pratar om MÄNS näthat så ligger det i alla fall för mig en väldigt stor förklaringsfaktor i att de just är män, att de är del av en patriarkal kultur, att de är fostrade att tänka och reagera på vissa sätt, och också har inlärda reaktionsmönster när deras manlighet upplevs som kränkt. (Vilket den uppenbarligen görs när kvinnor framträder i det offentliga rummet och har åsikter)

    Sen kan jag personligen känna att jag blir tröttare än tröttast för att jag som kvinna inte bara måste leva med näthatet och stå upp mot
    det, jag måste dessutom tänka mig för extra länge och fråga extra snällt om jag vill att män också ska säga ifrån. En grupp treåringar tar åt sig och skriker ”men det var inte jag som sa så!” när någon säger till dem är det fullt förståligt, att vuxna människor måste bli klappade på huvudet och bli försäkrade om att vi inte menade dem när vi talade om en grupp är bara löjligt. Jag vet att det inte är mig de talar om när de talar om gruppen KVINNOR eller INVANDRARE som gör vissa saker och jag har inget behov av att ställa mig upp och påpeka det för min omvärld eftersom jag är vuxen.

  12. En liten fråga bara? Varför använder du ordet hen när du skriver om Cimon, som iaf vad jag förstår inte är transsexuell på nåt vis plus att det är en känd individ du skriver om?
    Jag menar inte detta som kritik alls utan undrar bara, mest så att jag själv också förstår användandet av just hen.

    Grymt bra inlägg förövrigt! =)

    1. Jag strävar efter helt könsneutralt språk. Av samma anledning förnamnar jag inte.

  13. Jag fattar verkligen inte grejen med att prata om att alla män faktiskt inte gör [dålig sak]. Idén är väl att lösa problemet och det görs såklart mer effektivt genom att fokusera på just den grupp som utgör problemet, snarare än någon annan. Om någon har föreslagit någon form av kollektiv bestraffning gentemot alla män så har jag i vart fall missat det och så länge dylika saker inte inträffar så känns det jävligt meningslöst att lägga fokus på de män som inte utgör något problem.

  14. jag tror det kan vara att man håller med att det är fel och att det är ett problem, men inte vet vad man ska göra åt det..

  15. Jag tycker inte att det finns e n rätt strategi i det här, faktiskt. Det är komplicerat som livet överhuvudtaget. Det finns fördelar och nackdelar med att generalisera i just den här frågan. Fördelen är helt klart att en mobbingstrategi mot kvinnor i allmänhet blir synlig som finns i olika grader överallt. Nackdelen är att alla kvinnor dyker upp i ett sammanhang där de talas om som offer och männen som förövare. Jag tycker att det är obehagligt som kvinna faktiskt. Därför skrev jag det här: http://snabbmakaroner.wordpress.com/2013/02/08/nathatare-pilutta/
    Sen tycker jag absolut att mansbilden är ett stort problem i samhället, inte minst för kvinnorna, och då är det kontraproduktivt att inte nyansera. Och jag tycker inte att det räcker att säga att alla väl v e t att inte alla män avses.
    MEN sen måste jag säga att jag själv har sett så äckliga exempel på hur ”mansfrågan” får ta över debatten att jag måste hålla med dig om att det är tröttsamt och smaklöst. Den stora borgerliga tyska veckotidningen Die Zeit som aldrig brytt sig om feminismen började plötsligt med en serie om de ”stackars pojkarna” som ligger i lä överallt. Sämre utbildning, blabla… Och detta må vara sant men jag hade varit mer benägen att lyssna om de hade varit intresserade av kvinnornas situation i rimlig utsträckning, nämligen i en stor. Och sen påminner det mig dessutom lite om hur folk reagerar när jag säger att jag är vegetarian: folk går alltid i försvarsattityd, antagligen för att de har dåligt samvete. Och efteråt kommer de och påstår att vegetarianerna är militanta. Förresten: kolla hur vegetarianer hatas på nätet: det är ganska intressant faktiskt.
    Men för att vara på den säkra sidan tycker jag att vi pratar om kvinnornas utsatthet den här gången.

Lämna ett svar till Frida Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *