Tack feminismen.

Jag brukar ju säga att jag aldrig blivit tafsad på, något som kanske inte var helt sant från första början men definitivt inte är det efter gårkvällen/idag. Jag har nämligen varit med om den första incidenten jag tydligt identifierade som tafs i ögonblicket. Det var så att en man gick förbi mig bakom mig när jag böjde mig ner, och då passade på att ta ett stadigt grepp kring min midja och liksom ”klämma till” två gånger. Detta var en person jag över huvud taget inte kände, så vi hade absolut ingen ”vänskaplig” relation där en gör sådant (inte för att jag skulle ha det med någon, ogillar tvångskontakt oavsett).

Först tänkte jag typ att jag skulle låta det passera. Blev ju ganska paff så hann liksom inte säga något direkt. Men sen tänkte jag att ”nej fan”, så nästa gång jag såg personen sa jag ”var det du som tog tag kring min midja?”, när hen svarade ja så sa jag ”jag skulle uppskatta om du inte gjorde det igen”. Egentligen skulle jag ha benämnt incidenten vid dess rätta namn, alltså påtalat att det hen sysslat med var tafs.

Det blev liksom ingen stor grej sådär. Personen sa typ ”ameh, okej” och så var det inget mer med det. Men det kändes så himla bra att försvara mig själv och min integritet, att inte bara låta det passera utan faktiskt göra lite motstånd. Att sätta upp gränser.

Och så tänkte jag: tack feminismen. Jag hade aldrig vågat säga ifrån utan dig.

6 reaktioner till “Tack feminismen.”

  1. Jag har blivit tafsad på ett par gånger i dagsljus/nattklubbsljus. Senast igår när jag var ute och gick så gick jag förbi två ungar i åldern 15-16. Jag pratade med min närmaste person i telefon men jag hörde ändå en av dem kläcka ur sig:
    ”Vilken rumpa”.
    Jag suckade, tog ut hörlurarna och frågade
    ”Ursäkta, vem var det?!”
    ”Öhh… det var inte jag”. Båda tittade åt alla håll utom på mig.
    Jag fräste åt dem att stanna och sen sa jag åt dem att ”aldrig säga så igen, ALDRIG!” Sen fräste jag ”skitungar!” och gick vidare.

    Och faktum är att det här är första gången jag faktiskt kunde säga till. Förut när jag fräst till någon på en klubb har de bara ”Noo… I don’t speak Swedish….” och jag har gett upp att försöka läxa upp dem på engelska.

    Jag antar att jag vågade för att de var yngre än jag och för att jag kunde höra dem ordentligt. Det var bara vi på gatan så det var ingen tvekan om att det var de som gjort det. Det känns såklart mycket bättre att ha sagt ifrån men jag undrar hur jag kommer att reagera nästa gång. Kommer jag orka eller våga? Jag hoppas det.
    Tur att jag hade min fru att avreagera mig på på en gång i telefonen.

    1. Kan tänka mig att det blir svårt när det kommer från någon helt okänd på en offentlig plats, då en inte vet vem det är också så vidare, det jag var med om var ändå i ett litet sällskap. På klubbar tycker jag att det är viktigt att folk som tafsar faktiskt blir utslängda.

  2. Jag vågar nästan aldrig säga ifrån. Jag är helt enkelt rädd för att mannen skall bli agressiv om jag säger till. Istället flyttar jag mig och ger ett argt öga för att markera att personen gjort något olämpligt, och efteråt känner jag mig usel eftersom jag inte vågat säga ifrån.

    1. Gör inte det, det är klart det är svårt. Det kommer säkert någon dag 🙂

  3. När jag var på Irland gick jag upp längs en gata med två kompisar när en äldre man med typ gubbkeps och käpp passerar oss. Precis när han går förbi känner jag en äcklig gubbhand som liksom pillar lite på röven på mig. Jag stannar tvärt, superchockad (detta har aldrig hänt mig innan, jag är den som skriker högt i vanliga fall när någon inkräktar) och vänder mig om, men då har han hunnit säkert fem meter ner redan och börjar försvinna i folkmassan. Jag är förstummad och fattar inte om det precis hände och försöker stammande förklara för mina kompisar som typ ”oj, vilket äckel” men inte direkt kan säga eller göra något mer. Jag får fortfarande obehagskänslor och blir arg när jag tänker på det och känner mig maktlös i och med att jag inte hann säga något. Jag försvarar vanligtvis min privata sfär med näbbar och klor och tycker inte ens om att bli kramad av mina vänner (även om jag accepterar det för att man ”ska” och för att jag själv inte tycker att det är logiskt att rysa av obehag när någon man gillar vill visa uppskattning). Men hur som helst, fy faan vad jag blir arg på sådan respektlöshet. Speciellt när man inte kan göra något åt det (jag blir ofta tutad på av bilar när jag har mitt blekta blonda hår utsläppt av någon anledning). Är i alla fall glad att jag inte är rädd att ryta ifrån och markera när jag inte gillar saker. Det borde alla, kämpa vidare!

  4. jag har lärt mig att snabbt greppa tag i handen eller armen på den som tafsar på mig när jag är ute på nattklubbar, då är det liksom lite svårt för personen ifråga att neka till att det var just hen som tafsade. jag blir oftast också så förbannad när någon tar sig friheten att klämma på min kropp att det inte är några problem att läxa upp personen ifråga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *