Kollade på 10 things I hate about you idag och funderade lite på patriarkalt våld. Filmen handlar om Kat, som har ett rykte om sig att vara en aggressiv feminist utan intresse för män, som en man av olika anledningar ska försöka få till lite heterosexuell praktik med. Under filmen framkommer att Kats hat inför män kommer sig av dåliga erfarenheter av män, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att män har en viss tendens att bete sig mycket illa mot kvinnor.
Jag tänker på den här grejen med att olika män tar på sig att ”bevisa” för kvinnor som hatar män att det visst finns ”bra” män. Jag stöter ibland på detta, män som vill ”visa” för mig att de visst är bra på villkoret att jag ska ge det ett försök att hålla på med heterosexuell praktik tillsammans med dem.
De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men grejen är ju att den här cynismen finns där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litar på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man.
Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”.
Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre.
Det sägs i filmen att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.
Varför kan inte män bara acceptera vissa kvinnors ovilja att ingå i relationer med dem? Varför måste de ständigt bryta ner cynismen så att en ska kunna bli besviken återigen?