Jag har börjat använda mig av termen systraskap mycket mer på senaste tiden, men att tala om systraskap är inte oproblematiskt. Systraskap är något som antas finnas bland feminister, att en stöttar varandra i kampen och så vidare, men tyvärr är det inte alltid en realitet. Även bland feminister finns det såklart gott om förtryckande strukturer, dels patriarkala men också rasistiska, cissexistiska, ableistiska, klassförtryckande och så vidare. Det är såklart ingenting konstigt med det, så ser det ut i samhället i stort och feminismen är på intet sätt en skyddad sfär. Däremot blir det problematiskt när en hyllar en sagd gemenskap som inte är en realitet för alla, exkluderingen blir ofta ännu värre när den sker i ett sammanhang som säger sig vara så otroligt inkluderande.
Ofta uppfattar jag att det är känsligt att påtala förtryckande strukturer inom rörelser som kämpar emot förtryck. Människor som är engagerade i dessa rörelser ser i regel sig själva som mycket öppna och toleranta, och när en påpekar att så faktiskt inte alltid är fallet så kan det uppfattas som ett hårt angrepp på självbilden. När en är engagerad i en rörelse som är så hårt ansatt för kritik som feminismen är så har en ofta taggarna utåt, och det är lätt att reagera på helt rimlig kritik på samma sätt som en reagerar på den ”kritik” som egentligen ”bara” är patriarkalt motstånd. Jag har själv gått i denna fälla flera gånger men jobbar mycket på att försöka se skillnad på detta.
Ibland kan de låta lite såhär: ”men vi måste faktiskt få fokusera på den feministiska kampen och då kan vi inte alltid hålla på med det här”. Jag menar att det är att fokusera på den feministiska kampen att också se och bekämpa sitt eget förtryck. Det feministiska kampen måste vara kampen för alla kvinnors rättigheter, inte bara de som passar in i ens egna trånga ramar. Det är alltså inte bara en fråga om att vara ”snäll” och ”inkluderande” utan det ligger i alla kvinnors intresse att feminismen fokuserar på just alla kvinnor. Så länge vi ser inkluderandet som något slags välgörenhetsprojekt och inte något som egentligen rör oss så kommer det bli svårt att skapa en verkligt inkluderande feminism.
Däremot tycker jag att det är viktigt att prata om systraskap, både som en realitet och som en utopi. Det finns reellt existerande systraskap, det uppstår när kvinnor solidariserar sig med varandra utifrån kampen emot det förtryck vi drabbas av. Jag upplever ofta systraskap i mitt liv, när andra kvinnor peppar mig i det jag gör. Det är betydelsefullt för mig och det är en stor del av skälet till att jag orkar vara feminist. Sedan är det såklart så att systraskapet inte alltid fungerar så, och det är inte så konstigt. Den solidaritet som finns är ändå viktig att lyfta fram. Sedan ska en såklart också sträva efter mer systraskap, för givetvis är det inte perfekt och jämlikt inom feministiska rörelser. Men det som finns är fortfarande värdefullt och värt att lyfta fram som ideal för att bygga systraskapet starkare. Vi måste börja diskutera vad som är bra och värdefullt med systraskapet och hur vi ska kunna inkludera alla kvinnor i det.
Jag upplever att många tänker att systraskap är att vara bästa vänner och alltid hålla med varandra, och det är en djupt problematisk syn. Systraskap för mig är att acceptera varandra och ta hänsyn till varandras historia. Ett systraskap där det inte får existera öppna konflikter kommer per definition att vara förtryckande, eftersom konflikter alltid skapas när förtryckta vill resa sig upp emot ojämlik behandling. Att täcka över dessa konflikter kommer att leda till att dessa personer förtrycks i än högre grad, och det kommer också att leda till splittring eftersom ingen pallar vara med i en rörelse där en förtrycks. Feminister måste börja ta detta på allvar för att kunna skapa en starkare rörelse. Annars kommer det bara att bli samma exkluderande skit som manssamhället har varit, bara det att du personligen kanske kommer att inkluderas den här gången. Det är ärligt talat ingen vidare utopi.