Systraskap.

Jag har börjat använda mig av termen systraskap mycket mer på senaste tiden, men att tala om systraskap är inte oproblematiskt. Systraskap är något som antas finnas bland feminister, att en stöttar varandra i kampen och så vidare, men tyvärr är det inte alltid en realitet. Även bland feminister finns det såklart gott om förtryckande strukturer, dels patriarkala men också rasistiska, cissexistiska, ableistiska, klassförtryckande och så vidare. Det är såklart ingenting konstigt med det, så ser det ut i samhället i stort och feminismen är på intet sätt en skyddad sfär. Däremot blir det problematiskt när en hyllar en sagd gemenskap som inte är en realitet för alla, exkluderingen blir ofta ännu värre när den sker i ett sammanhang som säger sig vara så otroligt inkluderande.

Ofta uppfattar jag att det är känsligt att påtala förtryckande strukturer inom rörelser som kämpar emot förtryck. Människor som är engagerade i dessa rörelser ser i regel sig själva som mycket öppna och toleranta, och när en påpekar att så faktiskt inte alltid är fallet så kan det uppfattas som ett hårt angrepp på självbilden. När en är engagerad i en rörelse som är så hårt ansatt för kritik som feminismen är så har en ofta taggarna utåt, och det är lätt att reagera på helt rimlig kritik på samma sätt som en reagerar på den ”kritik” som egentligen ”bara” är patriarkalt motstånd. Jag har själv gått i denna fälla flera gånger men jobbar mycket på att försöka se skillnad på detta.

Ibland kan de låta lite såhär: ”men vi måste faktiskt få fokusera på den feministiska kampen och då kan vi inte alltid hålla på med det här”. Jag menar att det är att fokusera på den feministiska kampen att också se och bekämpa sitt eget förtryck. Det feministiska kampen måste vara kampen för alla kvinnors rättigheter, inte bara de som passar in i ens egna trånga ramar. Det är alltså inte bara en fråga om att vara ”snäll” och ”inkluderande” utan det ligger i alla kvinnors intresse att feminismen fokuserar på just alla kvinnor. Så länge vi ser inkluderandet som något slags välgörenhetsprojekt och inte något som egentligen rör oss så kommer det bli svårt att skapa en verkligt inkluderande feminism.

Däremot tycker jag att det är viktigt att prata om systraskap, både som en realitet och som en utopi. Det finns reellt existerande systraskap, det uppstår när kvinnor solidariserar sig med varandra utifrån kampen emot det förtryck vi drabbas av. Jag upplever ofta systraskap i mitt liv, när andra kvinnor peppar mig i det jag gör. Det är betydelsefullt för mig och det är en stor del av skälet till att jag orkar vara feminist. Sedan är det såklart så att systraskapet inte alltid fungerar så, och det är inte så konstigt. Den solidaritet som finns är ändå viktig att lyfta fram. Sedan ska en såklart också sträva efter mer systraskap, för givetvis är det inte perfekt och jämlikt inom feministiska rörelser. Men det som finns är fortfarande värdefullt och värt att lyfta fram som ideal för att bygga systraskapet starkare. Vi måste börja diskutera vad som är bra och värdefullt med systraskapet och hur vi ska kunna inkludera alla kvinnor i det.

Jag upplever att många tänker att systraskap är att vara bästa vänner och alltid hålla med varandra, och det är en djupt problematisk syn. Systraskap för mig är att acceptera varandra och ta hänsyn till varandras historia. Ett systraskap där det inte får existera öppna konflikter kommer per definition att vara förtryckande, eftersom konflikter alltid skapas när förtryckta vill resa sig upp emot ojämlik behandling. Att täcka över dessa konflikter kommer att leda till att dessa personer förtrycks i än högre grad, och det kommer också att leda till splittring eftersom ingen pallar vara med i en rörelse där en förtrycks. Feminister måste börja ta detta på allvar för att kunna skapa en starkare rörelse. Annars kommer det bara att bli samma exkluderande skit som manssamhället har varit, bara det att du personligen kanske kommer att inkluderas den här gången. Det är ärligt talat ingen vidare utopi.

7 reaktioner till “Systraskap.”

  1. Jag måste medge angående detta att jag blev lite förvirrad när du någon gång (minns inte exakt) sa typ att även dom som inte identifierar sig som män är just män med alla dess privilegier. Med tanke på att många transsexuella fortfarande ses som män men inte identifierar sig som det tyckte jag det var lite konstigt, men jag kanske missuppfattade?

    1. Hej! Din kommentar är intressant och fick mig att fundera 🙂 Som jag resonerar kring saken så är det möjligt att en transperson som uppfattas som man av omgivningen utan att för den sakens skull identifiera sig som det att på vissa sätt ta del av manliga privilegier, t.ex. tas på större allvar och ses som mer kompetent och rationell. Sen kan det såklart på många sätt vara obehagligt och problematiskt för personen att kategoriseras på ett sätt som skiljer sig från hens identitet, jag ser inget hinder för att privilegium på vissa sätt och förtryck på andra kan existera simultant.

  2. Okej, har läst ikapp Twitter lite nu och tycker ett problem i det här är det där ständiga teoretiserandet och vissa personers besatthet av termen ”sparka uppåt”. Alltså det är skitbra att göra det men ibland missar alla parter mycket av detta, och det är då jag upplever ”systerskapet” som mest exkluderande. Även om jag är en vit hetero ciskvinna känner jag mig absolut inte inkluderad i twitterkompisarnas (eller whatumaycallit) så kallade systerskap. Eller är det inkluderande att få andra att tassa på tå och akta sig för att gilla fel snubbe?

  3. Själv har jag börjat undvika ordet på senare tid, känns så kravfyllt och används ofta som härskarteknik feminister emellan. Min upplevelse är att de som säger sig värna mest om systraskapet är de som är minst villiga att ta emot intern kritik utan slår istället bakut såfort man inte ställer upp på deras definition av feminism patriarkat osv. Bloggförfattaren undantaget.

  4. Det hör inte exakt ämnet till men vad skulle du ge för boktips för en ”nybliven feminist”.
    En topp fem i att ta sig ur en patriarkalisk hållning mot sig själv.

  5. Jag kan å ena sidan tycka systerskap är ett väldigt fint, starkt ord. Men å andra sidan är det för mig ett exkluderande ord, eftersom jag är en person som aldrig upplevt nån större kvinnogemenskap. Jag är inte cis och saknar många ”kvinnliga” egenskaper och beteenden. Har aldrig känt mig bekväm eller välkommen i kvinnlig gemenskap. Undviker instinktivt sammanhang med bara kvinnor eftersom jag vet att jag där kommer vara udda och utanför.
    Samtidigt som jag som biologisk kvinna upplever patriarkatet, så känner jag inte att en väg mot frihet för mig går genom systerskap och separatism. Det ökade fokuset på det i feministisk debatt får mig bara att känna mig exkluderad. Systerskap må vara fint, men det kommer aldrig i praktiken inkludera mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *