Läser ett inlägg på Ajour om att Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare som tar uppe ett mycket sorgligt fenomen, nämligen att det finns en massa kvinnor som själva är aktiva i att sprida misogyn humor och heja på människor som gör det.
Vad jag däremot vänder mig starkt emot är idén om att kvinnor skulle vara de enda som ägnade sig åt detta. Hur ofta hör man till exempel inom om homosexuella som är ”sköna” i och med att de kan ”driva med sig själva” eller människor som accepterar och till och med uppmuntrar kränkande tillmälen som är riktade mot deras egen etnicitet. Även bland personer som är utsatta för mobbing kan man se den här tendensen att ursäkta och ibland rentav understödja sin egen utsatthet. Liksom vara klassens clown, hävda att det är ”lugnt” när någon vuxen frågar och så vidare. Kanske förekommer det inte i just de facebookgrupper där skribenten för sig ”research”, men det förekommer garanterat. Jag har sett det flera gånger med mina egna ögon.
Detta är ett beteenden som finns hos praktiskt taget alla utsatta grupper! Det är egentligen inte så jävla konstigt, för alla vill ju vinna mark hos de som har makten och statusen, vilket så gott som alltid är förtryckarna. Ett lätt sätt att göra detta på är att ta förtryckarnas parti och därmed bli rankad högre inom den egna gruppen (givetvis på villkoret att en är med och legitimerar förtrycket). Vilken antifeminist vill inte ha en kvinna som kan intyga att hon minsann inte känner sig förtryck aaalls? Var och en som varit i en debatt kring strukturellt förtryck borde veta att det ständiga esset i rockärmen är att ”jag träffade minsann en kvinna som tyckte att det var jättebra med slampskämt/horstigma/mer ansvar för hemmet/osv osv”. Det är ett säkert sätt att få status, att bli erkänd och räknad med.
I slutet av Ajourinlägget står denna fräscha antydning av att kvinnor själva är ansvariga för att kvinnoförtrycker kvarstår:
Av de grupper som utsätts för förnedrande skämt på den här sortens Facebooksidor är det bara kvinnorna som känner att de måste heja på sina förtryckare. Vissa delar av samhället har uppenbarligen en väldigt lång väg kvar innan de kommer till någonting som ens liknar jämställdhet.
Är det kvinnornas fel att det finns en könsmaktsordning? Är det de påhejande kvinnornas fel att förtrycket finns från första början, eller att det kvarstår? Troligen inte!
Givetvis så kan alla, både män och kvinnor, bidra till upprätthållandet av patriarkala strukturer. Men det är inte konstigt att en som förtryckt väljer att alliera sig med förtryckarna om det är ett av sätten en kan vinna status på. Det är en del i hur könsmaktsordningen fungerar. Genom att göras till norm för samhället så utgör manlighet och mäns intressen måttstocken för hur en vinner status, mäns idéer om vad som är ”roligt” dominerar och som kvinna gör en bäst i att hålla käft eller, ännu bättre, spela med i det hela. Det är ju så kul med ”sköna” kvinnor som klarar av att ha lite ”distans”.
Problemet blir när dessa kvinnor utmålas som feminismens fiender. Feminismens fiende har aldrig varit, och kommer heller aldrig att bli, andra kvinnor. När andra kvinnor bidrar till könsmaktsordningen är det aldrig en orsak, utan på sig höjd ett symptom. Ett symptom på ett djupt orättvist system där män utgör måttstocken för vad som är roligt, acceptabelt och eftersträvansvärt.
Genom att skriva den här typen av texter om hur kvinnor upprätthåller patriarkatet, utan att på något sätt analysera varför det ser ut såhär, så gör en kvinnor ansvariga för sitt eget förtryck. Det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Vad som hade varit mer konstruktivt och vettigt är att försöka gräva djupare i varför det är såhär, vad det är för mekanismer som gör att personer bidrar till sin egen underordning. Då hade det kunnat vara till hjälp för den som vill bryta sig loss, och inte bara samma gamla skuldbeläggande av offret.