Etikett: analys

Jag tänker inte tugga analysen åt dig.

Ibland hör en snyfthistorier om män (ja, det är alltid män) som minsann vill förstå feminism men inte kan för det är så himla himla komplicerat. Det finns så många anledningar till att det kan vara knepigt. Kanske blir det svårt för dem för att ”feminist” är ett så laddat ord, eller för att feminismen ofta blir missförstådd, eller kanske för att en feminist en gång sa något taskigt om män.

Såhär tänker jag: om män lade mindre energi på att hitta på skäl till att de inte förstår feminism och mer energi på att typ försöka släppa sina fördomar och begripa så skulle kanske det här problemet lösa sig automatiskt.

Men nej, istället vill de, likt en fågelunge, ha sin feministiska analys rensad på alla obehagliga ben och färdigtuggad, sedan uppspottad på ett fat så att de sedan kan slicka i sig utan ansträngning. De vill att en ska rensa bort alla ”svåra ord”, att en ska skriva någon jävla punktlista för hur de ska vara jämställda så att de slipper tänka på saken sedan, att en ska ta bort allting som i deras känsliga små huvuden kan verka anklagande mot dem personligen.

Jag är så trött på hur mäns oförmåga att begripa feminism alltid förklaras med att feminister gör si och så, använder fel ord och så vidare. Kan det inte också ha liiite att göra med att en ganska stor del män aktivt sitter och motarbetar när någon försöker förklara genom att typ missuppfatta saker med flit, flytta fokus från saken till vad en feminist sa en gång, använda härskartekniker eller helt enkelt strunta i att ta något till sig. Alltså, det har hänt mig så många gånger att samma person ba ”men män kan också ha det dåligt/kvinnor kan också vara taskiga” när en har förklarat typ 100 gånger att strukturellt förtryck av kvinnor inte betyder att alla män har det bra och att kvinnor aldrig någonsin kan vara förtryckare.

Sedan bidrar det såklart att ganska många män är rätt duktiga på att sprida allt detta, alltså aktivt trashar feminism. Jag köper tyvärr inte att skälet till detta skulle vara att det är svårt att begripa vad feminism handlar om, för det finns fan ingen ödmjukhet eller vilja att förstå hos dessa personer. De har bara gjort sin tolkning och sedan vägrar de släppa den fast en gång på gång förklarar att det inte är så det ligger till.

Såhär: om du inte är villig att anstränga dig för att förstå feminism så bidrar du till förtrycket av kvinnor. Ja, så är det faktiskt. Det gör dig helt enkelt till en förtryckare av rang. Vill du inte vara det så är det dags att sätta din hjärna i arbete och försöka begripa. Och vet du vad, det är inte svårt. Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare som tar det hela på en väääldigt grundläggande nivå. Du kan börja där. Men nej, jag tänker inte rensa och tugga analysen åt dig.

Grund analys lägger skulden på kvinnorna.

Läser ett inlägg på Ajour om att Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare som tar uppe ett mycket sorgligt fenomen, nämligen att det finns en massa kvinnor som själva är aktiva i att sprida misogyn humor och heja på människor som gör det.

Vad jag däremot vänder mig starkt emot är idén om att kvinnor skulle vara de enda som ägnade sig åt detta. Hur ofta hör man till exempel inom om homosexuella som är ”sköna” i och med att de kan ”driva med sig själva” eller människor som accepterar och till och med uppmuntrar kränkande tillmälen som är riktade mot deras egen etnicitet. Även bland personer som är utsatta för mobbing kan man se den här tendensen att ursäkta och ibland rentav understödja sin egen utsatthet. Liksom vara klassens clown, hävda att det är ”lugnt” när någon vuxen frågar och så vidare. Kanske förekommer det inte i just de facebookgrupper där skribenten för sig ”research”, men det förekommer garanterat. Jag har sett det flera gånger med mina egna ögon.

Detta är ett beteenden som finns hos praktiskt taget alla utsatta grupper! Det är egentligen inte så jävla konstigt, för alla vill ju vinna mark hos de som har makten och statusen, vilket så gott som alltid är förtryckarna. Ett lätt sätt att göra detta på är att ta förtryckarnas parti och därmed bli rankad högre inom den egna gruppen (givetvis på villkoret att en är med och legitimerar förtrycket). Vilken antifeminist vill inte ha en kvinna som kan intyga att hon minsann inte känner sig förtryck aaalls? Var och en som varit i en debatt kring strukturellt förtryck borde veta att det ständiga esset i rockärmen är att ”jag träffade minsann en kvinna som tyckte att det var jättebra med slampskämt/horstigma/mer ansvar för hemmet/osv osv”. Det är ett säkert sätt att få status, att bli erkänd och räknad med.

I slutet av Ajourinlägget står denna fräscha antydning av att kvinnor själva är ansvariga för att kvinnoförtrycker kvarstår:

Av de grupper som utsätts för förnedrande skämt på den här sortens Facebooksidor är det bara kvinnorna som känner att de måste heja på sina förtryckare. Vissa delar av samhället har uppenbarligen en väldigt lång väg kvar innan de kommer till någonting som ens liknar jämställdhet.

Är det kvinnornas fel att det finns en könsmaktsordning? Är det de påhejande kvinnornas fel att förtrycket finns från första början, eller att det kvarstår? Troligen inte!

Givetvis så kan alla, både män och kvinnor, bidra till upprätthållandet av patriarkala strukturer. Men det är inte konstigt att en som förtryckt väljer att alliera sig med förtryckarna om det är ett av sätten en kan vinna status på. Det är en del i hur könsmaktsordningen fungerar. Genom att göras till norm för samhället så utgör manlighet och mäns intressen måttstocken för hur en vinner status, mäns idéer om vad som är ”roligt” dominerar och som kvinna gör en bäst i att hålla käft eller, ännu bättre, spela med i det hela. Det är ju så kul med ”sköna” kvinnor som klarar av att ha lite ”distans”.

Problemet blir när dessa kvinnor utmålas som feminismens fiender. Feminismens fiende har aldrig varit, och kommer heller aldrig att bli, andra kvinnor. När andra kvinnor bidrar till könsmaktsordningen är det aldrig en orsak, utan på sig höjd ett symptom. Ett symptom på ett djupt orättvist system där män utgör måttstocken för vad som är roligt, acceptabelt och eftersträvansvärt.

Genom att skriva den här typen av texter om hur kvinnor upprätthåller patriarkatet, utan att på något sätt analysera varför det ser ut såhär, så gör en kvinnor ansvariga för sitt eget förtryck. Det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Vad som hade varit mer konstruktivt och vettigt är att försöka gräva djupare i varför det är såhär, vad det är för mekanismer som gör att personer bidrar till sin egen underordning. Då hade det kunnat vara till hjälp för den som vill bryta sig loss, och inte bara samma gamla skuldbeläggande av offret.

Relationsanarki kräver analys.

Vissa frågar sig rörande relationsanarki om det inte är viktigt med gränser och överenskommelser i en relation. Jag tycker absolut att det är viktigt med gemensamma överenskommelser för hur relationen och samspelet ska utformas, men jag tänker att dessa överenskommelser inte allt behöver ha karaktären av just olika gränser för otrohet.

Viktigt för mig i alla relationer jag ingår i är ärlighet och respekt. Detta är något jag både vill ge till alla personer jag ingår relationer med, men också någonting jag kräver av alla jag ingår relationer med, och såklart både i vänskaps- och kärleksrelationer. Detta kan tyckas självklart för många men jag observerar ofta relationer där parterna verkar sakna just detta i sitt förhållningssätt till varandra men som ändå fortsätter att vara tillsammans. Många verkar acceptera en massa skit från sin partners sida, men säger samtidigt att de under inga omständigheter skulle kunna tolerera otrohet.

Såsom vi bygger kärleksrelationer i samhället i stort så är otrohet ofta det som anses vara det värsta sveket. Jag förstår såklart att det är så det fungerar eftersom de flesta har det som en uttalad eller underförstådd regel i sin relation att en inte har sex med andra, vilket gör att otrohet helt enkelt blir ett svek oavsett om en bryr sig om sin partners sexuella utsvävningar eller inte.

Jag tror att exklusivitet blir viktigare i relationer som fungerar illa på andra plan, till exempel där det finns bristande bekräftelse och respekt mellan partnerna. Jag tycker mig själv ha blivit betydligt mycket känsligare inför om min partner verkat vara intresserad av andra när jag har varit osäker i vår relation än när den har fungerat bra i övrigt.

Därför ser jag det som grundläggande när jag nu organiserar relationer att det finns ett stort samförstånd kring detta mellan mig och min partner. För att jag ska kunna stå ut med att inte vara exklusiva så är det till exempel viktigt att relationen är jämlik så att jag inte hamnar i en känslomässigt underordnad position, eller tvärtom heller för den delen.

Generellt så tror jag att om en har friare former kring sina relationer så blir det lättare att utforma dem på ett tillfredsställande sätt, däremot tror jag inte att det är bra att bara ta bort alla regler utan att göra en ordentlig analys innan och prata mycket med sin/sina partners om det. Ett sådant förfarande tror jag egentligen bara skulle leda till att maktstrukturerna i relationen förstärktes ännu mer, eftersom den som känner sig osäker i relationen skulle kunna känna sig ännu osäkrare och att detta skulle kunna avfärdas med att parterna ”ej är exklusiva”. Relationsanarki är för mig något större än att en är fri att ha flera partners, det handlar om ett frigörande från hetero- och tvåsamhetsnormen på ett djupare plan, om att inte bygga relationer kring olika former av löften istället för ömsesidig kärlek och respekt.

Jag vill bära upp min världsbild själv.

Träffade exet igår och pratade om allt möjligt, så även vår relation som avslutades för lite mer än ett år sedan. Vi pratade om allt som inte hade fungerat och varför det var så, och i det mesta var vi rörande överens i vår analys. Han berättade också om insikter han nått angående sitt eget beteende, som jag hade framfört redan då vi var ett par. Att han först nu förstod vad jag hade menat och vad jag hade grämt mig över. Att han förstod hur jobbigt det hade varit för mig att alltid jaga efter hans uppmärksamhet och tid, att han förstod hur vi hade skapat en relation där han vill skapa distans och jag vill skapa närhet, där jag alltid var tillgänglig medan han alltid hade varit långt borta.

Det kändes bra, på ett sätt, med upprättelse och ett erkännande på att mina upplevelser och tankar inte bara fanns i mitt eget huvud, utan har bredare legitimitet än så. Men på ett sätt kändes det också jobbigt. Dels finns en bitterhet över att han inte kunde inse allt detta innan, då vi var tillsammans. En bitterhet över att veta att de analyser jag gjorde redan då äger legitimitet i hans ögon, fast först nu när det är för sent. Det är bitterheten inte bara över att vår relation kanske hade kunnat vara bättre, utan också över all den osäkerhet jag burit omkring på.

Men vad som också, paradoxalt nog, blir jobbigt är hans erkännande av mina känslor i sig, även nu ett år i efterhand. Det har nämligen varit en del i min befrielse att skapa definitioner av vårt förhållande, av mig, av honom och de problem som fanns mellan oss som har varit helt och hållet mina egna. Som inte har varit beroende av hans erkännande, att han ska backa upp min definition. Och det har fungerat alldeles utmärkt. Men något händer när en får erkännande, från att ha haft en självständig definition så känns det plötsligt som om den blir beroende. Om han håller med i det mesta, men har andra åsikter om någon liten detalj, så blir jag plötsligt benägen att ändra just den detaljen för större samstämmighet.

På ett sätt hade det varit skönt om han bara hade lagt all skuld för det som hände mellan oss på mig, om han hade varit fullständigt oförmögen att se hur har var med och konstruerade vårt samspel. I så fall hade jag inte kunnat luta mina tankar mot honom, då hade jag fått bära upp dem själv. Att själv bära upp definitioner kan visserligen vara jobbigt, men det gör också att en har full makt över dem.

Jag minns när jag skrev om vår relation, som fortfarande är den mest smärtsamma och ärliga text jag någonsin skrivit. När vi talade om den så sa han att han höll med om det mesta, men inte allt. Och jag minns att jag inte frågade om vad det var då, att jag bara sa ”nej, det är klart vi inte tycker lika om allt”. Och det var så skönt, för jag visste i den stunden att det inte spelade någon roll om han inte höll med om allt, det hade inte ens spelat någon roll om han hade tyckt det var rakt igenom lögn, för det viktiga var inte vad han tyckte om den där texten utan att det i mina egna ögon var det absolut sannaste jag någonsin skrivit. Jag hade skapat min egen analys, min egen definition och sanning.

Det var skönt att han inte avkrävde en ändring från min sida, för konflikter är jobbiga. Men om han hade gjort det så hade jag ändå inte rört mig en tum, inte ändrat ett ord. För om jag tillåtit hans definitioner ta över det allra minsta minsta så hade allt varit om intet. Jag ville inte ha någon kompromiss eller något samförstånd, jag ville skapa min egen verklighet.

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över. Ibland kan det vara lättare att upprätthålla den när konfliktlinjerna är tydliga, när en inte tycker lika om något. Då kan en tänka att personen är en jävla idiot och gå vidare.

Jag menar inte att han har gjort något fel, inte alls. Jag är glad över att han har förstått och också kunnat erkänna det för mig. Men jag inser att jag har en utmaning nu, speciellt om vi ska fortsätta vara vänner. Utmaningen är att inte återigen stötta mina analyser på honom, att inte återigen söka bekräftelse på resonemang jag i mitt hjärta vet är sanna. För då kommer allt att vara förlorat igen.

Varför det är helt rätt att Luf utesluts från Pride.

Luf får inte vara med i Uppsala Pride. Stackare. De är såklart ledsna och kränkta på grund av detta. Pride ”måste” tydligen vara partipolitiskt obundet, verkar de tycka. Nåja, Uppsala Pride har en tydligen och uttalad vision som de har som övergripande riktlinje för arrangemanget, den går att läsa på deras hemsida och lyder enligt följande:

Uppsala Pride är en organisation som bygger på en socialistisk och queerfeministisk värdegrund. Uppsala Pride vill vara en plattform för möten, aktivism, gemenskap och förändring. Uppsala Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.

Luf ställer sig alldeles säkert bakom att HBT-personer ska ha samma rättigheter som heterosexuella, men uppenbarligen har man i Uppsala Pride velat ta ställning för resten av det tänkta budskapet, det vill säga för ett i allmänhet internationalistiskt och maktkritiskt perspektiv. Vad jag har förstått så har Fp och Luf alltså uttalat sig aktivt emot Uppsala Prides vision när de offentliggjorde den. Det handlar alltså inte bara om att de inte jobbar för den utan om att de motarbetar den och vill att HBT-frågan ska ses som helt frikopplad från andra frågor rörande makt. Well, inte konstigt att de blir uteslutna om de aktivt motarbetar budskapet i festivalen.

Fick invändningen mot detta med att Fp och Luf bara velat ha en ”politisk diskussion” och att jag gör fel i att kalla det för att bråka, men jag tycker inte att det är konstigt att man som arrangör av ett evenemang är intresserad av att de som deltar inte aktivt ska motarbeta ens agenda. Det är tvärtom en mycket rimlig förutsättning i sammanhanget. Sedan kan man såklart ha en diskussion om rimligheten i denna agenda, men då får man också tåla att man kan komma att bli utesluten.

Egentligen tycker jag att det vore rimligt av Uppsala Pride att även kräva att man ska ställa sig bakom agendan. Man behöver inte hålla med om varje detalj, men att ha ett i stort maktstrukturkritiskt och internationalistiskt perspektiv tycker jag verkar som en rimligt förutsättning för deltagande i ett arrangemang med den uttrycklig agendan.

Nu har Fp tydligen bestämt sig för att anordna en liberal Prideparad, eller en Prideparad för ”alla”, alltså även de personer som ser HBT-frågan som helt isolerad och helst inte vill ta ställning emot andra maktstrukturer såsom ras och klass i samma veva. Det är väl bra att även detta urvattnade perspektiv får en parad, för alla som vill säga en totalt ickekontroversiell självklarhet. Jag tycker i alla fall att det är utmärkt att Uppsala Pride som helhet går mot ett politiskt perspektiv bortom de ickekontroversiella självklarheter som andra nöjer sig med att konstatera när det kommer till Pride. På detta sätt kan Pride föra ut ett mer kontroversiellt och djupgående politiskt budskap.

Vissa verkar tycka att Pride inte ska vara politiskt (som ofta verkar innebära partipolitiskt), det vill säga ta ställning för något utöver HBT-frågor. Det behöver det givetvis inte vara, men jag tycker att det är bra att arrangörer av vissa specifika Pridefestivaler väljer att ta ställning emot förtryck och maktstrukturer utöver HBT-frågan. Inget säger att Pride måste se ut på ett visst sätt, att arrangemanget inte får ta ställning utöver HBT. Det är naturligt att ett arrangemang utvecklas med tiden, och nu när HBT-frågor blir allt mer ickekontroversiella och självklara i de flesta politiska läger så är det kanske läge att  kampen vidare. Att även inkludera andra strukturellt förtryckta gruppers rättigheter i kampen.

Luf vill att Pride ska vara så okontroversiellt som möjligt. De vill avgränsa arrangemanget till att röra sig om ”sakfrågan”, alltså HBT-personers rättigheter. Andra förtryckta gruppers rättigheter bryr de sig inte om, uppenbarligen. De vill ha ett slätstruket budskap som fungerar i den liberala ideologin, en ide om att HBT-frågan är en isolerad fråga. Det kan man såklart tycka, men alla tycker inte det och för detta vill Uppsala Pride ta ställning. För det andra perspektivet, det som bygger på en generell ide om strukturer som förtrycker. Detta är såklart jobbigt för den som inte är intresserad av att bekämpa några andra strukturer än de som rör HBT-personer, men det är icke desto mindre ett fullständigt legitimt syfte.

Den som inte ställer upp på det kan anordna sin egen Pridefestival som inte tar ställning för något mer än att HBT-personer är okej. Visserligen ett legitimt syfte det med, men en annan analys som inte går i samklang med den man har på Uppsala Pride.

Man behöver inte överdriva.

Kollade på senaste videon från feminist frequency om sexistiska julsånger. Jag måste säga att jag för det mesta tycker att Anita Sarkeesian är helt genial, men i denna video så tycker jag fan att hon överreagerar. Den första låten hon ger sig på är nämligen all I want for christmas is you som hon tycker är himla hemsk eftersom kvinnan som sjunger låten inte ger uttryck för något annat än att vilja ha en kille. Alltså, jag kritiserar jag själv tvåsamhetsnormen och hypandet av kärlek som ”det enda” men jag har verkligen svårt att se en låt som sexistisk vilket är vad hon hävdar, bara för att den handlar om en person som är himla kär i en annan.

Det intressanta är dock hur precis samma text får ett helt annat budskap när en man sjunger det.

It’s not any less creepy when a man sings it because the lyrics could be interpreted as bordering on stalker territory.

Ja, jag är insatt i hela grejen med att saker och ting tolkas annorlunda och har annorlunda konnotationer beroende på om det är män eller kvinnor som är med, man jag tycker fan att det är att dra i lite väl höga växlar att mena att det som när en kvinna sjunger det är förtryckande mot kvinnor eftersom det spär på myten om att allt kvinnor vill ha är en man plötsligt blir förtryckande mot kvinnor när en man sjunger det också eftersom det då handlar om att normalisera stalking. Räcker det inte med att hacka på tvåsamhetsromantisering som ju är ett ideal som påverkar både män och kvinnor? Jag tycker inte att det är seriöst att tolka precis samma text på två helt olika sätt beroende på vad personen som sjunger det har för kön, och att vinkla båda analyserna till att vara kvinnoförtryckande. Känns som om denna finns med bara för att hon vill ha en nummer fem.

Sedan hackar hon även på ”jag såg mamma kyssa tomten” där hon tolkar det som att en unge ser sin mor vara otrogen med tomten. Hon lägger till parentesen att tomten eventuellt kan vara ungens pappa. Ursäkta mig, men är det inte sjukt uppenbart att tomten är barnets far? Det är väl liksom det som är hela poängen med sången, att det är gulligt att barnet tror på tomten? Har verkligen otroligt svårt att se detta som sexistiskt.

The story is about someone’s mom whose cheating on her husband with Santa Claus and the poor kid has to watch the whole thing, or in the best case scenario it’s his dad dressed up as Santa Claus, but either way… bleh.

Har fan svårt att se det som att det är synd om barnet som ”måste se” när hennes mor kysser hennes far, visserligen utklädd. Tycker mer synd om de barn som aldrig får se sina föräldrar visa kärlek och ömhet inför varandra.

Resten av analyserna tycker jag hon har rätt i. Känns dock som att hon hade kunnat skippa de första två och bara kört en topp tre. Ingen tjänar på långsökta och självmotsägande feministiska analyser.

UnderbaraClara är fan bäst.

Jag älskar UnderbaraClara. Hon är himla tuff.

Jag antar att ingen här har missat att hon har fått barn. Hon vill såklart uppfostra barnet genusmedvetet, vilket inte förvånar någon. Men sättet hon gör det på är så bra! Hon struntade i att berätta barnets kön så länge det gick. Folk blev ju helt galna över detta, Alex Schulman anklagade hennes för att vara konstig. Men Clara stod på sig.

Just det här att inte veta vilket kön någon har är mycket förvirrande för de flesta. Det är inte så konstigt eftersom så mycket definieras efter kön, men ärligt talat så spelar det absolut ingen roll vilket kön ett spädbarn har. Även människor som är genusmedvetna feminister blir förvirrade av detta, vilket gör beslutet att inte tala om barnets kön väldigt provokativt. Jag tror att det Clara gjorde fick många att tänka till lite extra kring hur stor vikt vi egentligen sätter vid kön, torts att vi inte vill.

Nu har hon skrivit ett inlägg om barnkläder där hon visar upp en klänning. Helt naturligt skriver hon att hon gärna hade velat ha den själv, om hon varit mindre. Och folk blir galna: ”klänning på en pojke?”, ”tvinga inte på barnet kläder han inte vill ha” och så vidare. Men det som är så underbart med inlägget är att Clara skriver om klänningen till hennes son som om det vore det mest naturliga i världen. Inte ett ord om att ”killar också kan ha klänning”. Inte ett ord i förväg till sitt försvar, försvaret kommer sedan i kommentarsfältet. Och genom att inte på förhand gå ut och försvara sig visar hon det som alla egentligen borde signalera: att det borde ses som den mest självklara sak i världen att killar också kan ha klänning, det är inget man borde behöva lägga ut en brasklapp för.

Det är så genusfrågan borde tas: mindre analys och mer handling. Inte för att analysen är oviktig, det är den som ligger i grunden, men ibland analyserar folk nästan sönder frågan och gör onödigt stora poänger i att man uppfostrar sina barn genusmedvetet. Det är klart att en kille kan ha klänning, varför behöver man ens göra en grej av det? Det ska vara som det är i Claras blogg, otvunget och självklart, utan en massa krusiduller och förklaringar.

Den omdiskuterade klänningen.

Om att vara emot även det man inte kan förbjuda.

Det absolut jobbigaste med att ha samröre med liberaler är den eviga frågan: ”men vaddå,vill du förbjuda det eller?” när man kritiserar en företeelse.

Till exempel tycker jag att surrogatmödraskap är en fett äcklig grej. Jag fattar verkligen inte hur en människa med sitt samvete i behåll kan betala en kvinna för ett bära ett barn hon sedan förlorar all rätt till istället för att t.ex. adoptera som alla människor med normal empatisk förmåga hade gjort.

Och så säger man det. Då är det alltid nån som ba: ”men vaddå, vill du förbjuda det”. Ja, det kanske jag vill, men det är en så himla efterbliven respons. Det är klart som fan man kan kritisera en företeelse utan att för den sakens skull vilja förbjuda den. Förbud är ju knappast det enda sättet att kämpa emot något.

Men det mest skadliga är att det skjuter all form av samhällskritik i sank. Man hinner inte ens analysera ett problem innan nån måste komma och påpeka att man i alla fall inte ska förbjuda något.

Nu är ju som tur är inte alla liberaler såhär infantila. Tack och lov.

Två bloggtips och lite pepp.

Jag har två favoritbloggar just nu. Det är Flortunn som som förgyller mitt dagliga internethäng med en otroligt spännande historia om hennes kärlekskval. Jag undrar hur det ska gå, jag tycker det är så himla spännande. Och så skriver hon fint också. Och ritar.

Den andra är Jotackettnackskottvoreinteheltfel som handlar om en tjej som verkar lida av en djup depression. Hon skriver delvis jävligt starka inlägg om sin sitution och sitt mående, men är också ofta väldigt rolig.

Gemensamt för dessa tu är att de både kommit här och kommit och snackat om att de inte är smarta/att de kommer låta korkade. Jag säger bara: håll käften! Jag tycker att ni skriver skitbra och är skitsmarta. Ni skriver kanske inte om politik lika mycket som jag, men det är fan inte det enda området man kan spänna sina hjärnmuskler inom. Ni gör båda lysande analyser av den värld ni befinner er i, av er situation. Ni är skitbra!