förtryckare – Fanny Åström

Att förvänta sig frigörelse av sin förtryckare.

Twittrade såhär igår:

Trött på ”kvinnor har inte ansvar för förtrycket”. Asså serri är den någon som tror att patriarkatet kommer avskaffa sig själv eller?? Hade ju varit gött och så vidare men det kommer inte hända. Fett privvat att ba ”nä jag tänker inte kämpa eftersom det inte är mitt fel faktiskt”. Folk dör på grund av denna skit.
Kamp är nödvändig för förändring. Feministiska män kommer inte ta kampen åt dig. Ja det suger men det är inte desto mindre sant. Kan fan inte ta det här tramset på allvar. Alla önskar vi att någon annan tar kampen åt oss. Men det är bara vi själva som kan befria oss. Varför är detta en grej inom just feminism?? Antar att det är på grund av att kvinnor alltid har förklarats kraftlösa.
Tror i alla fall det är relevant att se att vi, som kollektiv, har kraft och makt och att denna kan brukas. Skulle så jävla gärna vilja se förslag på vad fan vi ska göra om inte att ta kampen själva. Så jävla trött på all jävla feminism som mest går ut på att förklara sig själv vara ett värnlöst offer. Va det då, jag kommer ej klandra dig men tycker inte det är relevant i kontexten metoder för frigörelse.
Nä asså förväntar mig ej att alla kvinnor ska va feminister, men förväntar mig att den som är feminist ska intressera sig för kamp.

Att ha moralisk skuld för något är en sak, och det faller sig ganska klart att män har moralisk skuld för patriarkatet. Att påpeka detta är dock inte särskilt konstruktivt, eftersom de ändå aldrig kommer göra något åt det. Män tjänar ju på patriarkatet. Att förvänta oss att vi ska bli frigjorda av våra förtryckare är inte rimligt.

Jag tänker att det här sättet att se på saker är extra vanligt inom feminism eftersom kvinnor ofta hänger upp sitt välmående på enskilda män som de också har haft starka emotionella band till. Samma fenomen finns inte i till exempel arbetarklassen, visserligen kan en ha ett emotionellt band till sin chef, men det är inte lika markant eller genomgående. Utifrån en sådan position blir det rimligt att tänka sig att frigörelsen ska komma från ovan.

Jag tänker lite på det här citatet av Kate Millet:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Ofta ser jag feminister som ger sig in i ett hopplöst krig med män, som avkräver dem saker såsom att de ska kalla sig feminister eller att de ska ta hänsyn till det ena och det andra. Jag tycker väl inte att detta är direkt fel, men jag tänker att det påminner en del om det tröstlösa tjat en utsätter en man en har en relation med men som saknar intresse för förändring för. Det är en rimlig reaktion, men den ställer en i ett konstant underläge där det enda en kan göra i slutänden är att vara besvärlig och ställa krav som en hoppas ska hörsammas.

Jag tänker också att det har att göra med att det är svårt att acceptera patriarkatet eftersom det är svårt att acceptera den oerhörda tragiken i det faktum att män aldrig kommer kunna ge tillbaks det dem tagit ifrån en. Att män aldrig kommer kunna befria en från det förtryck de utsatt en för. Detta är onekligen en mycket sorglig tanke, men jag tänker att det är viktigt att acceptera detta som feminist.

Patriarkatet handlar om att vi blir exploaterade på vårt arbete och vår omsorg, våra känslor, vår kärlek. Männen TJÄNAR på denna ordning. ALLA män tjänar på denna ordning. Vi blir exploaterade precis som arbetarklassen blir exploaterade. Detta betyder två saker:

Män har absolut inget intresse i att förändra dessa förhållanden. De är inget misstag, det är helt enkelt så systemet fungerar.
Vi har något att sätta emot, ett förhandlingsutrymme. Vi har en jävla massa kraft och styrka som kollektiv, och vi kan använda denna.

Patriarkatet vill såklart få oss att tro att vi är svaga, att vi behöver mannens beskydd. Detta kan vara sant i enskilda fall, men för kategorin kvinnor i stort är det inte det. Det är en lögn att kvinnor generellt åtnjuter något slags manligt beskydd.

Men den kvinna som är akut beroende av välviljan från männen i sin omgivning, den kvinna som blir slagen av sin manliga partner eller som saknar egen inkomst för att det fallit på hennes lott att ta hand om de gemensamma barnen, hon kan såklart ha svårt att se att hon ingår i ett kollektiv med makt.

Alltså är det viktigt att som feminist jobba för att bryta dessa kvinnors maktlöshet och beroende. Agera emotionellt och materiellt stöd, till exempel via kvinnojourer eller för dina vänner. Men också att visa på det jag skrivit här; du är inte svag och maktlös till ditt väsen, du har blivit det i din situation. Du är inte beroende av honom, det är han som är beroende av dig, och som därför har känt sig tvungen att sätta dig i bojor. Han kommer inte ge dig lindring, räddning eller upprättelse, för det som gör dig svag är han.

Jag tror att denna praktik är central för feministisk frigörelse. För att vi ska kunna lyfta blicken mot ett bättre samhälle, för att vi ska kunna samla kraft för att ställa krav med faktisk bäring, så måste vi först ta oss ur vårt akuta känslomässiga beroende av män.

Lattepappor är också förtryckare.

En sak som irriterar mig i feministdebatten på senaste tiden är hur lattepappan får stå modell för den feministiska, kuvade mannen. De flesta lattepappor jag träffat sysslar också med maskulinitetsutövande, och de är fan inte ”kuvade” under något annat än sin egen tramsiga strävan efter socialt accepterade sätt att över maskulinitet på (surdegsbröd och jeansnörderi till exempel).

Det finns en populär idé om att papper som är ”närvarande” på något vis är bra och jämställda män. Det kanske ligger någon slags sanning i det, men faktum är att även närvarande pappor kan vara förtryckare. Män som tar ut halva ledigheten kan fortfarande göra sina partners och barn illa.

När det talas om lattepappor som typ den ultimata jämställda mannen så finns det dels en tydlig ådra av klassförakt i det hela; lattepappor tillhör generellt ett privilegierat skikt som har möjlighet att utöva maskulinitet på ett korrekt sätt. Detta kontrasteras mot arbetarklassmannen, vars maskulinitetsutövande inte är lika fint. Men både är, hur mycket en än vänder och vrider på saker, män som utövar maskulinitet.

Det finns också en tendens att blanda ihop mesighet med jämställdhet. Många av de så kallade ”jämställda män” jag träffat har i själva verket mest vara initiativlösa och oförmögna att ta ansvar. Detta kontrasteras emot en tänkt mansroll som är mer auktoritär. Frågan är varför män inte bara kan ta lite ansvar och ta initiativ utan att vara auktoritära. Vi får lära oss att välja mellan en traditionell auktoritär mansroll och den ”nya”, mjuka, där mannen mest agerar som en oformlig klump. Inget av dessa alternativ är jämställt.

Men det jag framförallt reagerar på är den oerhört oproblematiserade inställningen till faderskap som finns här! Många av dessa pappor kan uttrycka att de började bry sig om jämställdhet när de fick barn, framförallt om dessa barn råkar uppfattas som kvinnor. Det här anses vara ett oerhört fint utslag av faderskärlek. Men det finns något oerhört provocerande i män som plötsligt börjar bry sig om jämställdhet och genus när de blir pappor, fast de inte brytt sig ett skit innan. De bryr sig när de ha en liten människa, en dotter, som de kan skydda från patriarkalt förtryck, som givetvis utövas av andra personer (kanske förskolelärare, som ju ofta är kvinnor). Att de själva utövar förtryck mot vuxna kvinnor bryr de sig inte om.

Jag skulle säga att de flesta kvinnors första erfarenhet av patriarkalt förtryck kommer från pappan, det är i alla fall den erfarenhet jag har efter att ha pratat med kvinnor som saken. Även en pappa som sätter sina barn på genusdagis och tar ut halva ledigheten kan utöva patriarkalt förtryck, både mot sin partner och sina barn.

Att en pappa är frånvarande är verkligen inte det enda vis patriarkalt förtryck kan äga rum på, till exempel så är ju pappor som begår sexuella övergrepp på sina barn, misshandlar sina fruar inför barnen och så vidare högst närvarande, i alla fall rent fysiskt. Vidare finns det en mängd olika sätt att utöva förtryck på när en är närvarande, till exempel ta sig tolkningsföreträde, vägra erkänna sina barn, inte vara kärleksfull och så vidare.

Det finns inget egenvärde i att ha en närvarande pappa, det finns ett egenvärde i att växa upp så skonad som möjligt från patriarkalt förtryck, och inte många fall är det faktiskt bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls. Jag tycker förvisso att män ska ta sitt ansvar över de barn de har gett upphov till, men jag tycker att vi måste problematisera faderskapet mer än att tala om vikten av lika föräldraledighet. Som pappa bör en även ta ansvar för att inte förtrycka sina barn eller sin partner.

Pröva att göra något för någon annan istället.

Fick en kränkt kommentar från en man som undrade varför det är så accepterat att läsa SCUM-manifestet (1. det är det inte 2. i de kretsar det är det beror det på att det är en fet bok som har mycket att säga om hur världen är beskaffad) och undrade varför det är okej att ha en teori om att män förtrycker men inte om att judar förtrycker. Tja, varför är det ”okej” att säga att homosexuella förtrycks men inte att heterosexuella gör det, att ickevita förtrycks men inte att vita gör det, att kapitalister exploaterar arbetare men inte att arbetare exploaterar kapitalister och så vidare? Jo, för att ett av alternativen är en korrekt beskrivning av verkligheten och för att det andra endast hjälper till att återskapa fördomar och förtryck av en redan förtryckt grupp.

Den här tendensen att helt frikoppla teorin och politiken från verkligheten och istället ”jämföra” olika uttalanden med varandra och fråga sig ”hade det varit okej om vi sagt judar istället för män”, utan att tänka på att judar och män faktiskt är två olika (delvis överlappande) grupper som en inte kan säga samma saker om, helt enkelt eftersom de inte har samma villkor. Det är helt meningslöst att göra den typen av jämförelser för Det. Är. Inte. Jämförbart. Jag blir så irriterad på människor som ba ägnar sig åt den typen av trams istället för att försöka förstå världen. Istället för att ta till sig och fundera på en beskrivning av verkligheten så väljer de att hitta på en massa konstiga ursäkter för att inte ta det till sig.

Samma tendens kan jag ibland se hos män som typ känner sig förorättade för att de inte erbjuds någon ”väg ut” när jag skriver mina texter, alltså att jag anser att de förtrycker kvinnor enbart i egenskap av att de är födda till män. De tycker liksom att det är ”orättvist” av mig att inte ge dem något val. Ungefär som om jag skulle gå till en fysiker och ba ”det är så orättvist att jag påverkas av gravitationen”. Jag menar, det är ju inte som att jag kan ”välja” att inte bli förtryckt som kvinna, så jag förstå inte varför män skulle kunna ”välja” bort sin del i strukturen. Och om du nu tycker det är så jävla orättvist kan du väl typ… bekämpa patriarkatet istället? Det är ju trots allt det som tvingar in dig i den här strukturen, inte jag.

Det känns som om många tror att jag typ har uppfunnit patriarkatet. Tro mig, om jag hade makten att bestämma så skulle jag bestämma att vi inte ska ha något patriarkat, men nu är det inte jag som bestämmer utan jag beskriver en verklighet jag observerar. Om du sedan har en annan åsikt kan du väl ha det, men att motivera den med att det är ”orättvist” eftersom du inte har ”valt” något känns väl inte helt hundra.

Världen är inte rättvis. Vissa blir förtryckta, andra förtrycker. Var glad att du tillhör den senare gruppen istället för den förra, för det gör dig sjukt mycket mindre begränsad och ger dig mycket mer makt. Att gå omkring och vara kränkt över att någon konstaterar att du ingår i denna grupp är däremot inte särskilt smakfullt eller konstruktivt. Pröva att göra något för någon annan istället för att lägga all din intellektuella energi på att komma bort från skuld.

Frågor om det här med att alla män är förtryckare.

Har såklart fått massa spännande respons på mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor. Tänkte gå igenom de vanligaste invändningarna (som inte är DU ÄR GALEN DIN FITTA VARFÖR PUBLICERAR DU INTE MIN KOMMENTAR????!!?!?!?! utan håller lite högre kvalitet):

Men detta innebär ju att alla som har en privilegierad position förtrycker de som är ”under”.

Både ja och nej. Jag ser till exempel mig själv som en förtryckare i fråga om etnicitet eftersom jag är vit och upprätthåller vithetsnormen. Jag vinner direkt på förtrycket av PoC:s, och bidrar också till det samt har ofta möjlighet att bryta det på ett konkret sätt genom mitt eget agerande. Jag ser också mig själv som en förtryckare i kapitalismen, men på ett lite annorlunda sätt. Jag förtrycker till exempel personerna som syr mina kläder och tillverkar mina prylar, men jag har inte på samma sätt möjligheten att bryta denna förtryckarrelation. Jag behöver ju vissa saker och är inte i en ekonomisk position att typ välja ”bra produkter” (i den mån sådana ens finns tillgängliga). Även här kan en såklart göra bra och dåliga val, jag väljer till exempel att konsumera så lite som möjligt, men det är inte samma direkta förtryckarsituation. Förtrycket av kvinnor som män uträttar är ofta väldigt direkt, mellan personer som har nära relationer med varandra, och de som förtrycker tjänar också direkt på förtrycket genom den patriarkala utsugningen.

Men kvinnor förtrycker ju också kvinnor.

Det stämmer att kvinnor upprätthåller patriarkatet, men jag skulle inte kalla dem förtryckare på samma sätt som män. Det finns en stor skillnad eftersom kvinnor inte vinner på förtrycket av kvinnor, och såklart i att de själva är förtryckta av samma maktstruktur. Därför har de inte samma roll i det patriarkala förtrycket.

Berätta exakt hur jag förtrycker min flickvän/hur min pojkvän förtrycker mig.

Den här frågan har jag fått av mååånga, framförallt män, som sedan tycker att jag inte har något att komma med för att jag inte kan exemplifiera exakt precis hur de förtrycker. Det här kan jag tyvärr inte göra, eftersom jag inte har studerat just er relation. Jag är dock ganska säker på att jag skulle kunna peka ut en del saker om jag gjorde det. Olika par upprätthåller könsmaktsordningen på olika sätt, men generellt kan en nog säga att det finne ett manligt tolkningsföreträde (alltså att mannens tolkningar av saker och ting som sker i relationen är de som gäller tills motsatsen är bevisad) och att det finns ett ojämnt utbyte av omsorg och kärlekskraft, där kvinnan ger mer. Den som är intresserad kan läsa länkarna jag hänvisar till i detta inlägg.

Att inte göra lika mycket hushållsarbete/känslomässigt arbete/whatever är inte detsamma som förtryck.

Folk som säger såhär verkar mena att förtryck måste vara något ”stort” för att räknas på riktigt. Det är tyvärr inte så det patriarkala förtrycket fungerar, utan det är i mångt och mycket de små sakerna som gör det. Patriarkalt förtryck handlar inte bara om de ”stora” grejerna som att vissa män slår och våldtar kvinnor utan även om det systematiska skapandet av kvinnan som underordnad, den systematiska exploateringen av kraft som sker av män, från kvinnor. Är du inte villig att se den här delen av kvinnoförtrycket så kommer du dessvärre högst troligen att fortsätta utöva det. Nyckelordet här är ”många bäckar små”. Säg att kvinnan alltid gör lite mer hemma, lite mer hushållsarbete, känslomässigt arbete och så vidare. Vad tror du detta gör med hennes möjligheter att göra andra saker i sitt liv? Tänk sedan att det är detta som (i varierande utsträckning) sker för alla kvinnor på jorden, och vad det gör med kvinnor som grupp. Det är ingen småsak utan fundamentalt för kvinnoförtrycket.

Hur kan du säga att någon har ansvar för något hen är omedveten om?

Problemet med det här resonemanget är att folk alltid kan säga ”men jag visste inte” och på det viset komma undan, även om de haft tusentals tillfällen att faktiskt se. Typ Löwengrip kan fortsätta att envist hävda att hen inte ”har sett” personer med behov av ett extra omklädningsrum även fast flera sådana skrivit till hen, helt enkelt för att hen kan välja att ignorera detta. På samma sätt kan män som gång på gång blivit introducerade för feminism fortfarande säga ”jag visste inte” när de en dag själva bestämmer sig för att öppna ögonen. Nej, du kanske inte visste, men du hade möjlighet att veta och den sumpade du. Då kommer vi in på det här med ”ignorance is bliss”. Människor kan välja ignorans inför sin egen position för att det är bekvämare så, detta gör dem inte till mindre förtryckare.

En har ansvar inte bara för att göra det en redan vet, utan också för att ständigt ta reda på mer. Jag tycker att alla som har möjlighet har ansvar för att förstå sin egen position i samhället och jobba för att förbättra det. Jag tycker att jag har ansvar för mitt deltagande även i de maktstrukturer jag inte har sett, vilket gör att jag ständigt försöker lära mig mer om detta och se fler. Om du väljer att inte göra detta så är du inte bara en förtryckare, utan en förtryckare som aktivt upprätthåller ditt förtryck med hjälp av ignorans. Grattis!

Men framförallt: att vara en förtryckare gör dig liksom inte till satan själv, och det gör dig inte ensamt ansvarig för patriarkatet i sin helhet. Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom, att du var den förtryckta. Så torka tårarna, sluta känna skuld och skam och gör något åt saken istället, ta ansvar för din position. Ja, jag förstår att det kan kännas tufft att behöva göra det bara för att en fötts in i en position, men i så fall så borde du känna extra mycket sympati med de kvinnor som haft det så från dag ett i sina liv. Vi har alla fötts och fostrats in i detta orättvisa system. Det är inte läge att prata om vem fel det ”egentligen” är eller att skylla ifrån sig, det är läge att göra vad en kan för att stoppa det. Och grundbulten i detta är att ta ansvar för sin egen position.

Grund analys lägger skulden på kvinnorna.

Läser ett inlägg på Ajour om att Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare som tar uppe ett mycket sorgligt fenomen, nämligen att det finns en massa kvinnor som själva är aktiva i att sprida misogyn humor och heja på människor som gör det.

Vad jag däremot vänder mig starkt emot är idén om att kvinnor skulle vara de enda som ägnade sig åt detta. Hur ofta hör man till exempel inom om homosexuella som är ”sköna” i och med att de kan ”driva med sig själva” eller människor som accepterar och till och med uppmuntrar kränkande tillmälen som är riktade mot deras egen etnicitet. Även bland personer som är utsatta för mobbing kan man se den här tendensen att ursäkta och ibland rentav understödja sin egen utsatthet. Liksom vara klassens clown, hävda att det är ”lugnt” när någon vuxen frågar och så vidare. Kanske förekommer det inte i just de facebookgrupper där skribenten för sig ”research”, men det förekommer garanterat. Jag har sett det flera gånger med mina egna ögon.

Detta är ett beteenden som finns hos praktiskt taget alla utsatta grupper! Det är egentligen inte så jävla konstigt, för alla vill ju vinna mark hos de som har makten och statusen, vilket så gott som alltid är förtryckarna. Ett lätt sätt att göra detta på är att ta förtryckarnas parti och därmed bli rankad högre inom den egna gruppen (givetvis på villkoret att en är med och legitimerar förtrycket). Vilken antifeminist vill inte ha en kvinna som kan intyga att hon minsann inte känner sig förtryck aaalls? Var och en som varit i en debatt kring strukturellt förtryck borde veta att det ständiga esset i rockärmen är att ”jag träffade minsann en kvinna som tyckte att det var jättebra med slampskämt/horstigma/mer ansvar för hemmet/osv osv”. Det är ett säkert sätt att få status, att bli erkänd och räknad med.

I slutet av Ajourinlägget står denna fräscha antydning av att kvinnor själva är ansvariga för att kvinnoförtrycker kvarstår:

Av de grupper som utsätts för förnedrande skämt på den här sortens Facebooksidor är det bara kvinnorna som känner att de måste heja på sina förtryckare. Vissa delar av samhället har uppenbarligen en väldigt lång väg kvar innan de kommer till någonting som ens liknar jämställdhet.

Är det kvinnornas fel att det finns en könsmaktsordning? Är det de påhejande kvinnornas fel att förtrycket finns från första början, eller att det kvarstår? Troligen inte!

Givetvis så kan alla, både män och kvinnor, bidra till upprätthållandet av patriarkala strukturer. Men det är inte konstigt att en som förtryckt väljer att alliera sig med förtryckarna om det är ett av sätten en kan vinna status på. Det är en del i hur könsmaktsordningen fungerar. Genom att göras till norm för samhället så utgör manlighet och mäns intressen måttstocken för hur en vinner status, mäns idéer om vad som är ”roligt” dominerar och som kvinna gör en bäst i att hålla käft eller, ännu bättre, spela med i det hela. Det är ju så kul med ”sköna” kvinnor som klarar av att ha lite ”distans”.

Problemet blir när dessa kvinnor utmålas som feminismens fiender. Feminismens fiende har aldrig varit, och kommer heller aldrig att bli, andra kvinnor. När andra kvinnor bidrar till könsmaktsordningen är det aldrig en orsak, utan på sig höjd ett symptom. Ett symptom på ett djupt orättvist system där män utgör måttstocken för vad som är roligt, acceptabelt och eftersträvansvärt.

Genom att skriva den här typen av texter om hur kvinnor upprätthåller patriarkatet, utan att på något sätt analysera varför det ser ut såhär, så gör en kvinnor ansvariga för sitt eget förtryck. Det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Vad som hade varit mer konstruktivt och vettigt är att försöka gräva djupare i varför det är såhär, vad det är för mekanismer som gör att personer bidrar till sin egen underordning. Då hade det kunnat vara till hjälp för den som vill bryta sig loss, och inte bara samma gamla skuldbeläggande av offret.