Grund analys lägger skulden på kvinnorna.

Läser ett inlägg på Ajour om att Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare som tar uppe ett mycket sorgligt fenomen, nämligen att det finns en massa kvinnor som själva är aktiva i att sprida misogyn humor och heja på människor som gör det.

Vad jag däremot vänder mig starkt emot är idén om att kvinnor skulle vara de enda som ägnade sig åt detta. Hur ofta hör man till exempel inom om homosexuella som är ”sköna” i och med att de kan ”driva med sig själva” eller människor som accepterar och till och med uppmuntrar kränkande tillmälen som är riktade mot deras egen etnicitet. Även bland personer som är utsatta för mobbing kan man se den här tendensen att ursäkta och ibland rentav understödja sin egen utsatthet. Liksom vara klassens clown, hävda att det är ”lugnt” när någon vuxen frågar och så vidare. Kanske förekommer det inte i just de facebookgrupper där skribenten för sig ”research”, men det förekommer garanterat. Jag har sett det flera gånger med mina egna ögon.

Detta är ett beteenden som finns hos praktiskt taget alla utsatta grupper! Det är egentligen inte så jävla konstigt, för alla vill ju vinna mark hos de som har makten och statusen, vilket så gott som alltid är förtryckarna. Ett lätt sätt att göra detta på är att ta förtryckarnas parti och därmed bli rankad högre inom den egna gruppen (givetvis på villkoret att en är med och legitimerar förtrycket). Vilken antifeminist vill inte ha en kvinna som kan intyga att hon minsann inte känner sig förtryck aaalls? Var och en som varit i en debatt kring strukturellt förtryck borde veta att det ständiga esset i rockärmen är att ”jag träffade minsann en kvinna som tyckte att det var jättebra med slampskämt/horstigma/mer ansvar för hemmet/osv osv”. Det är ett säkert sätt att få status, att bli erkänd och räknad med.

I slutet av Ajourinlägget står denna fräscha antydning av att kvinnor själva är ansvariga för att kvinnoförtrycker kvarstår:

Av de grupper som utsätts för förnedrande skämt på den här sortens Facebooksidor är det bara kvinnorna som känner att de måste heja på sina förtryckare. Vissa delar av samhället har uppenbarligen en väldigt lång väg kvar innan de kommer till någonting som ens liknar jämställdhet.

Är det kvinnornas fel att det finns en könsmaktsordning? Är det de påhejande kvinnornas fel att förtrycket finns från första början, eller att det kvarstår? Troligen inte!

Givetvis så kan alla, både män och kvinnor, bidra till upprätthållandet av patriarkala strukturer. Men det är inte konstigt att en som förtryckt väljer att alliera sig med förtryckarna om det är ett av sätten en kan vinna status på. Det är en del i hur könsmaktsordningen fungerar. Genom att göras till norm för samhället så utgör manlighet och mäns intressen måttstocken för hur en vinner status, mäns idéer om vad som är ”roligt” dominerar och som kvinna gör en bäst i att hålla käft eller, ännu bättre, spela med i det hela. Det är ju så kul med ”sköna” kvinnor som klarar av att ha lite ”distans”.

Problemet blir när dessa kvinnor utmålas som feminismens fiender. Feminismens fiende har aldrig varit, och kommer heller aldrig att bli, andra kvinnor. När andra kvinnor bidrar till könsmaktsordningen är det aldrig en orsak, utan på sig höjd ett symptom. Ett symptom på ett djupt orättvist system där män utgör måttstocken för vad som är roligt, acceptabelt och eftersträvansvärt.

Genom att skriva den här typen av texter om hur kvinnor upprätthåller patriarkatet, utan att på något sätt analysera varför det ser ut såhär, så gör en kvinnor ansvariga för sitt eget förtryck. Det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Vad som hade varit mer konstruktivt och vettigt är att försöka gräva djupare i varför det är såhär, vad det är för mekanismer som gör att personer bidrar till sin egen underordning. Då hade det kunnat vara till hjälp för den som vill bryta sig loss, och inte bara samma gamla skuldbeläggande av offret.

32 reaktioner till “Grund analys lägger skulden på kvinnorna.”

  1. Simone de Beauvoir beskriver väl grunden i det här fenomenet ganska väl redan i introduktionen till ”Det andra könet”.

    I och med att vi som kvinnor har blivit lärda att identifiera oss mer med klass, etnicitet, yrkesroll osv mer än vår könsidentitet har detta spätt på patriarkatets radikala övertag. Detta i sin tur späs på i liknande scenarior som om en kvinna hamnar i en situation där hon tvingas välja mellan sin ”invanda” tillhörighet, eller att välja en kvinnas parti, är det per automatik, genom just patriarkatets norm enklare att välja just den andra vägen.

  2. Måste återigen tipsa om ”Skärp dig!” av Eva Erson. Jag TROR att den tar upp hur kvinnor använder kvinnofientlighet som strategi. Och om jag har fel finns det en massa annat bra i den ändå.

  3. Väldigt bra artikel! Fick mig att tänka till. Ska aldrig mer falla i den fällan, vare sig det gäller kvinnoskämt eller andra sociala situationer där det är ojämn maktfördelning.

  4. Helt OT men hittade den här och tänkte att du skulle vilja läsa den. En högerdebatör som beskriver sin prekära situation på arbetsmarknaden:

    http://magasinetneo.se/artiklar/10-000-f-skatt/

    ”Det kan inte vara vettig kapitalism att tillväxtföretag systematiskt driver ut lojala och kompetenta medarbetare i social och ekonomisk otrygghet. Det måste finnas en annan väg.”

  5. Vettigt inlägg som fick mig att tänka till lite. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit förbannad och frustrerad när kvinnor uppmuntrar och deltar i kvinnoförtryck och då främst riktat min ilska mot kvinnorna. Men som du säger, det är ju egentligen inte konstigt att det blir så. Jag kommer garanterat bli frustrerad i framtiden också, men då ska jag försöka rikta frustrationen åt ett annat håll.

  6. Verkligen bra poäng, tycker jag. Det enda jag undrar över är om man inte kan säga att vissa kvinnor faktiskt tjänar riktigt bra på patriarkatet. En väldigt snygg kvinna enligt samhällets normer som kan hänga med i den grabbiga jargongen, skämtar om feminismen och har byggt upp en fantastisk karriär där hon exponerar sin kropp i en grad som inte angriper hennes självförtroende fundamentalt är väl inte nödvändigtvis ett offer? Hon har ju faktiskt makt och får respekt för saker hon själv antagligen värdesätter hos sig. Jag vet att det kan låta konstigt för att man tycker att hon nånstans borde lida, men det gör hon inte nödvändigtvis. En rik snygg kvinna som har gjort karriär kan nog leva ett väldigt bra liv. Möjligtvis lider hon när hon fyller 65 men då lider ju en man av den sterotypa sorten också för att han inte längre lever upp till det manliga idealet av styrka.

    1. En kan absolut tjäna på patriarkatet som kvinna, men det är ju fortfarande ett kringskuret liv där en bara kan vara framgångsrik inom de ramar som på förhand satts upp. Vissa trivs kanske med detta, men jag vill ändå hävda att kvinnor som grupp förlorar på det. Dock ska man inte underskatta betydelsen av att vissa kvinnor anpassat sig efter patriarkatets spelregler och därför blir obekväma av förändringar, även om de kanske mått bättre av att inte ha den spelplanen från första början, om du förstår. Sådant kan till exempel gälla för hemmafruar, tänker jag mig.

  7. Ännu ett inlägg som verkligen sätter fingret på problemet!

    Det här är ett ämne som jag tror att vi hela tiden behöver påminna oss om för att inte trilla dit och börja problematisera andra kvinnor istället för grundproblemet. Det finns så många exempel som börjar redan när en är barn (tjejer är falska, tjejer kan bara leka två åt gången, killar däremot är raka,ärliga och allmänt härliga…).

    Ett aktuellt exempel som får mig att ilskna till är när kvinnors kroppar och utseende ständigt problematiseras. Det är fullständigt omöjligt att föreställa sig en debatt om huruvida pojkar/mäns kroppar är för anorektiska, porriga, hårlösa, sminkade, mulliga eller ”normala”. Fokus borde inriktas på det sjuka i att vi hela tiden reducerar kvinnor till sina kroppar men Nisse, Pelle och Görans kroppar analyseras inte alls. Tänk er följande rubrik i King eller Café ”såhär ser normala manskroppar ut efter tre barn och åtta bedrövelser” och så har vi en bunt med män med olika yrken och status som klär av sig nakna för att visa alla andra män hor normala manskroppar ser ut. Händer inte så ofta…

        1. Nej, inte alls samma sak. Vad som påpekas i kommentaren innan är ”så här ser riktiga manskroppar ut efter bla bla bla”…den här artikeln du länkar till handlar om att fortfarande sträva efter den elitistiska kroppen.

          Dessutom, du tycker inte att den är aningens gammal?

        2. Ja, fast det är inte vanligt förekommande och därför inte ett samhällsproblem.

          1. Titta på vilket tv-serie som helst idag så finner ni att attraktiva män förväntas ha muskler, lite kroppsfett: tvättbrädeidealet är totalt. Småfeta män förekommer bara som comic-relief. Ta en titt i valfri musikvideo, eller valfritt tv-spel, film osv. Samma historia där.

            Gå in i valfri högstadie/gymnasieskola och kolla. Det är en enorm press på killarna idag att uppfylla väldigt snäva utseendeideal.

            För dom som inte vet är det dessutom ett väldigt otacksamt ideal att leva upp till. Det är mycket svårare att lägga på sig massa muskler OCH ha lågt kroppsfett än för kvinnor som bara behöver ha lågt kroppsfett.

            Det är ingen dans på rosor att vara man i detta samhället.

            1. Och vilka är det som lägger dessa krav och förväntingar på män..?
              Andra män, såklart. Vem äger bolagen som producerar tv-serierna? Vem äger skivbolagen? Vem programmerar spelen och vem äger förlagen som ger ut spelen? Vem äger filmbolagen? Män, män, män, män och män.

              Det är sannerligen ingen dans på rosor att vara man i dagens samhälle, speciellt inte när andra män matar en med uppfattningar om hur en man ska se ut, vad han ska köpa och hur han ska uppföra sig.

                1. Vad har det för relevans till din tidigare kommentar? Vad vill du ha sagt? Att det är jättesynd om alla dessa stackars män som måste måla tavlor, filosofera och bygga hus samtidigt som de ska se smala och snygga ut?

                    1. Nu blockar jag dig. Du har ju inget intressant att komma med öht.

            2. Du glömmer att det finns en annan väg att gå för män som är mycket, mycket svårare för kvinnor att nå fram i på samma sätt. Makten där inte utseendet är i samma nivå.
              Bill Gates och Linus Torvalds är väl knappast kända för att vara snyggingar och de är väldigt, väldigt respekterade ändå. Män kan välja den vägen; att bli belästa och få sitt värde utifrån det.

              Ja, kvinnor KAN, men de får slåss mycket hårdare och blir hårdare kritiserade för att de väljer den vägen, att en man gör det anses som normalt

              1. Män har sällan ens möjligheten eller alternativet att slå sig fram med hjälp av utseendet utan *måste* jobba hårt för att överhuvudtaget få någon framgång.

                Det finns för och nackdelar för båda könen. Läser man bloggen får man lätt intrycket att män har alla fördelar och kvinnor är offren som får betala för männens fördelar.

                Båda har det svårt.

                1. Nej männen har inte ALLA fördelarna, men i ett patriarkalt samhälle vilket ingen KAN förneka att vi lever i (isåfall så föreslår jag verkligen att denne person läser en kvällstidning, dagstidning eller vilken samhällsmedia som helst) så har männen de flesta fördelarna, vilket således blir ett samhällsproblem.

            3. Det är alltid jobbigt att leva. Det betyder inte att en är strukturellt förtryckt pga sitt kön.

  8. Visst är det så, som överviktig har jag mer än tusen gånger skämtat med mig själv och mitt utseende, för att förekomma mina mobbare så det är tyvärr ingen ovanlig företeelse. Att okeja dett är ju därmed inte något bra och jag har tagit bort flera tjejkompisar från min FB just för att de lägger upp skitkorkade bilder. Två fel blir liksom aldrig ett rätt!

    1. Precis detta jag menar! Jag har själv gjort samma sak många gånger, främst rörande mitt kön. Tur att jag slutat trampa på mig själv.

  9. Det är svårt att vara människa. Fast det underlättar förstås om en lär sig att hitta funktionella strategier för att hantera livet. Och kunskap kommer en också ganska långt på. Och ödmjukhet inför att en inte kan förstå allt utfrån den position en befinner sig i. Att raljera, provocera, motsäga sig själv (hur var det nu med män och deras utseenden, var det på samma sätt som för kvinnor eller inte?). På allvar referera till ett debattinlägg som Peter Siepen skrev 2010 när du försöker bevisa din tes. Jag är ledsen men det fungerar inte. Det är inte en funktionell strategi.//Sandra

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *