Jag vill ha mer än möjligheten att anpassa mig efter patriarkatet.

En inte helt ovanlig grej en får höra när en diskuterar förtryck är folk som ska ”tipsa” om hur en ska göra för att kunna existera i samhället, nå något mål eller whatever. Typ ”den som inte är man behöver bara kämpa lite hårdare”. Jag får också ofta ta emot ”tips” från olika kvinnor som berättar för mig att de minsann hanterar män si och så och de blir minsann respekterade s därför ska inte jag klaga utan bara göra precis som de gör, trots att jag inte vill. Eller människor som menar på att om jag bara slutade ha en så extrem blogg så skulle jag slippa det ena och det andra och därför har jag ingen rätt att tycka att det är ett problem att jag till exempel blir utsatt för hot.

Grejen med detta är ju att jag redan vet. Jag har levt i patriarkatet i 23 år och har testat en mängd olika strategier för att klara av det, för att få en bra position och så vidare. Jag vet att om jag rakar min kropp, om jag sminkar mig, om jag har långt hår, om jag klär mig ”kvinnligt”, om jag lever i en heterorelation, om jag inte blir förbannad när folk beter sig illa och så vidare och så vidare så kommer jag inte att stöta på lika mycket skit som jag gör idag. Jag vet detta, men jag väljer att agera på det sätt jag gör för att jag tycker att alternativet, att internalisera all den här skiten, är så mycket värre.

Jag har inte valt att leva i patriarkatet, vad jag däremot har valt är att kämpa emot det. När jag pratar om min situation så är det inte så att jag gnäller för att jag gjort vissa val som ibland är jobbiga, utan för att jag befinner mig i en situation som ger mig dessa två valmöjligheter: kämpa emot och få extra mycket skit eller var passiv inför förtrycket. Det är själva valsituationen som är problemet, inte vad jag själv väljer att göra utifrån den. Jag vill helt enkelt leva i ett samhälle där jag varken behöver anpassa mig eller kämpa, där jag kan få existera på mina egna villkor. Det är detta feministisk kamp handlar om i mina ögon, inte att förhandla sig till en fördelaktig position inom ett patriarkalt system utan att upphäva själva systemet, själva den hierarki som gör att vissa kan vinna fördelar på andras bekostnad.

Det skulle vara enkelt för mig att vinna poäng hos män genom att alliera mig med dem och snacka skit om ickemän. Jag skulle troligen bli gullad med som bara fan om jag började ”kritisera manshat” (minns en gång när jag skrev ett kritiskt inlägg och en hel drös antifeminister ba ”Fanny e på rätt spår, detta ska firas”) eller ”nyansera bilden”. Det är inte så konstigt med tanke på att en då gör precis som antifeministerna vill att en ska göra. Detta tolkas av vissa som att de blir ”respekterade”, men i själva verket blir de använda i antifeministernas försvar av patriarkatet.

Respekt i mina ögon är inte att få en villkorad plats i en manlig gemenskap på premissen att en bidrar till deras projekt. Respekt är att få bli sedd som en hel människa, med de rättigheter det innebär. Respekt är inte att bli omtyckt för att en agerar på ”rätt” sätt, respekt är att inte behöva förhålla sig till andra människors åsikter. Respekt är att få utrymme att leva sitt liv som en önskar, ingå i de relationer en vill och driva de projekt en vill. Det som krävs för att få vara med i manliga gemenskaper som kvinna är att en spelar på deras villkor och att de har någon slags nytta av en. Antifeminister har såklart oerhört stor nytta av diverse feminister som är ”kritiska” mot ”extrema feminister”, det säger ju sig självt.

Vi uppmanas ständigt till att ingå i en byteshandel för att få en plats i patriarkatet. Vi ska göra olika saker, leva som respektabla kvinnor, ingå i heteromonogama relationer, skaffa barn och viktigast av allt; inte klaga, inte göra motstånd.  Grejen är den att jag inte vill ha en plats i patriarkatet, jag vill ha frihet att själv bestämma över mitt liv. Att behöva köpslå om allt med de som sitter inne på den verkliga makten i samhället är inte makt eller frihet, det är en förtryckt position i vilken en har vissa valmöjligheter. Jag vill inte behöva ingå i relationer med män för att anses ”respektabel”, jag vill inte behöva skaffa barn i rätt tid för att slippa tjat, jag vill inte se ut eller bete mig på ett visst sätt för att uppfattas som passande.

wpid-img_20140731_121349.jpg

Vi har möjlighet att underkasta oss på en mängd olika sätt och detta beskrivs som ”frihet”. Det anses vara frihet att kunna ”välja” att anpassa sig och få vissa fördelar eller att göra motstånd och bli bestraffad. Men medan vi är upptagna att anpassa oss efter patriarkatet för att få bästa möjliga position så missar vi den verkligt relevanta möjligheten; att göra motstånd mot systemet i sin helhet, att förflytta gränserna, att öka vår makt och vårt handlingsutrymme. Det är ju detta som är verklig förändring för kollektivet. Att lyfta fram möjligheterna som finns för enskilda att ”lyckas” genom att spela rätt på patriarkatets villkor innebär som bäst en marginell och villkorad förändring i position för just den personen.

Att offra andra för att få en bättre position i ett förtryckande system är inte feminism. En kan inte peka på resultatet och säga ”men kolla här, jag har lyckats ta mig fram trots att jag inte är man” och därifrån dra slutsatsen att en bedrivit feministisk aktivism. Om en på vägen har gjort saker som reproducerar patriarkala strukturer, till exempel snackat skit om ickemän, extrema feminister, köpt en annan ickemans arbetskraft för att frigöra tid eller vad det nu kan röra sig om, så är det inte feminism. Att lyckas i livet som ickeman är inte feminism.

Stoppa arbetslivsanpassningen av skolväsendet.

Folkpartiet vill i vanlig ordning har strängare krav på invandrare. Förutom att den formuleringen samt allt innehåll som handlar om ”hårdare krav” fyller mig med en känsla av obehag så vill jag skriva mer detaljerat om de två sista punkterna i deras åttapunktiga åtgärdsprogram.

7. Svenska med fokus på jobb. Svenska språket är en av nycklarna in i det svenska samhället. Därför vill Folkpartiet ha ett språkkrav för medborgarskap och fokusera mer på individualiserad undervisning i svenska med fokus på jobb. För att förbättra resultaten behövs en ökad anpassning av undervisningen till deltagarnas individuella förutsättningar. Det behövs också en ökad flexibilitet av SFI undervisning genom möjlighet till deltids- och kvällsstudier, samt att SFI erbjuds året om.

8. Krav på yrkespraktik ihop med SFI. Nyanlända som läser svenska på SFI ska också oftast genomföra yrkespraktik. SFI bedrivs ofta med ett mindre antal lektion i veckan, resten av tiden ska utnyttjas för att den nyanlände ska få förankring på arbetsmarknaden.

Det man kan utläsa härifrån är alltså att den svenska som man ska lära sig på SFI ska anpassas efter yrkeslivet. Den exakta innebörden framgår inte tydligt av texten. Handlar det om att man ska utgå från den kompetens man nu kanske har och lära sig fackord och liknande på svenska eller handlar det om att man bara ska kunna tillräckligt bra svenska för att kunna utföra ett enklare jobb? Jag gissar på det senare. En sådan svenska kan vara mycket begränsad, tänk dig till exempel en person som jobbar som städare eller tar emot beställningar på en pizzeria. Visst behöver man kunna lite svenska, men ytterst begränsad. Du behöver knappats kunna föra ett längre samtal.

Detta att allt ska yrkesanpassas är en obehaglig trend i samhället. Plötsligt ska grundskole- och gymansieelever få en mer yrkesanpassad undervisning i form av att de ska tränas i entreprenörskap, det kommer även ofta krav på att stödet till högskoleutbildningar ska anpassas efter vilken kompetens m företag efterfrågar och så vidare.

Visst är det viktigt att värna om att det finns efterfrågad kompetens i ett land, men i ett samhällsklimat där skolan uppgift mer och mer blir att tillfredsställa näringslivet går många av dess andra viktiga funktioner till spillo. Skolan ska lära medborgare att kunna ta sitt demokratiska ansvar om de vill, engagera sig politiskt, läsa nyheterna och inte bara förstå orden utan inse vilken påverkar det har på samhället och ens egen situation, tolka ett kontrakt eller myndighetsbrev och så vidare. Det är extremt viktiga funktioner som skolväsendet fyller i ett samhälle, men idag håller det tyvärr på att urholkas till att bli en arbetskraftsfabrik som ska spotta ur sig kompetens skräddarsydd efter näringslivets krav.

Grejen är att för en arbetsköpare kan det vara så att det inte bara är onödigt att en anställd har djupare språkkunskaper, det kan rentav vara en nackdel. Med djupare språkkunskaper kommer handlingskraft, förmåga att förstå sina rättigheter och förmedla sin situation till andra som kan hjälpa en. Men med språkkunskaper så ytliga att man klarar av ett enklare arbete, men inte så mycket mer, så blir man ett väldigt lätt offer att köra med.

Skolan ska finnas till för hela samhället. Inte bara näringsliv, utan för människorna. Man måste få verktyg inte bara för att kunna bli en duktig arbetare utan för att kunna kräva sin rätt som medborgare. Och detta gäller inte bara inom sfi-undervisningen utan även på grundskolor, gymnasieskolor och universitet.

Läs även Kajsa Ekis Ekmans text om saken.