Intressant skrivet av Hanna Fridén om diskrimineringen av människor med Aspergers syndrom.
Jag har i perioder i mitt liv funderat kring att gå och göra en utredning kring mitt psyke. Inte så att jag har jättestora problem i vardagen, men jag har vissa beteenden som jag tror kan vara kopplat till något slags syndrom. Jag tror inte att jag skulle behöva få någon slags medicinering eller terapi, men det vore skönt att veta. Men sen, när jag funderat vidare på saken, så har jag kommit fram till nej. För när man väl sitter där med en diagnos så är det liksom något som man har en slags skyldighet att berätta om även om det inte tar sig uttryck i någon helt oväntad överraskning för människor jag interagerar med.
Jag säger inte att jag definitivt har något, men en utredning skulle också kunna hjälpa mig på andra sätt. Bland annat genom att ge mig förståelse för vilka av mina beteenden som hänger ihop med varandra, hur man kan hantera dem och så vidare. Även om det inte utmynnar i någon diagnos så är det ett steg till självkännedom. En person som upplevde större problem i vardagen än jag gör skulle troligen göra en utredning, men själv känner jag att detta inte är tillräckligt problematiskt för att jag ska vilja riskera det sociala stigmat det skulle kunna innebära.
Det finns säkert åtskilligt fler som själva har en såpass fördomsfull bild av vad diagnoser kan innebära att de reflexmässigt stöter bort alla sådana tankar om sig själva.
Det viktiga är ju att människor med olika psykiska besvär får hjälp med att förstå sig själva och hantera sina bekymmer. Jag tror inte att det blir lättare av att folk som får diagnoser stigmatiseras och diskrimineras.
Jag har själv alltid haft en stor acceptans för människors psykiska besvär eller avvikelser. Att människor bli deprimerade, har olika diagnoser eller sjukdomar är något som jag uppfattar som naturligt. Visst händer det att jag kläcker ur mig fördomsfulla saker och har felaktiga schablonbilder, men jag är inte rädd för människor med diagnoser och vill gärna lära mig med. Vuxna i min omgivning har alltid kunnat förklara för mig hur sånt här fungerar. Därför kom det lite som en chock för mig första gången jag insåg hur okunniga och ofta fördomsfulla människor kan vara.
Det är tråkigt att denna rädsla hindrar mig från att nå större självkännedom och kanske många andra från att kunna hantera verkligt stora svårigheter i sina liv. På den positiva sidan ligger att jag tycker mig se en förändring angående detta. Visserligen så psykologiseras det något enormt i rättsfall, vilket säkert kan verka stigmatiserande, men samtidigt så pratar allt fler människor om olika typer av psykisk ohälsa och avvikelser.