Intressant skrivet av Hanna Fridén om diskrimineringen av människor med Aspergers syndrom.
Jag har i perioder i mitt liv funderat kring att gå och göra en utredning kring mitt psyke. Inte så att jag har jättestora problem i vardagen, men jag har vissa beteenden som jag tror kan vara kopplat till något slags syndrom. Jag tror inte att jag skulle behöva få någon slags medicinering eller terapi, men det vore skönt att veta. Men sen, när jag funderat vidare på saken, så har jag kommit fram till nej. För när man väl sitter där med en diagnos så är det liksom något som man har en slags skyldighet att berätta om även om det inte tar sig uttryck i någon helt oväntad överraskning för människor jag interagerar med.
Jag säger inte att jag definitivt har något, men en utredning skulle också kunna hjälpa mig på andra sätt. Bland annat genom att ge mig förståelse för vilka av mina beteenden som hänger ihop med varandra, hur man kan hantera dem och så vidare. Även om det inte utmynnar i någon diagnos så är det ett steg till självkännedom. En person som upplevde större problem i vardagen än jag gör skulle troligen göra en utredning, men själv känner jag att detta inte är tillräckligt problematiskt för att jag ska vilja riskera det sociala stigmat det skulle kunna innebära.
Det finns säkert åtskilligt fler som själva har en såpass fördomsfull bild av vad diagnoser kan innebära att de reflexmässigt stöter bort alla sådana tankar om sig själva.
Det viktiga är ju att människor med olika psykiska besvär får hjälp med att förstå sig själva och hantera sina bekymmer. Jag tror inte att det blir lättare av att folk som får diagnoser stigmatiseras och diskrimineras.
Jag har själv alltid haft en stor acceptans för människors psykiska besvär eller avvikelser. Att människor bli deprimerade, har olika diagnoser eller sjukdomar är något som jag uppfattar som naturligt. Visst händer det att jag kläcker ur mig fördomsfulla saker och har felaktiga schablonbilder, men jag är inte rädd för människor med diagnoser och vill gärna lära mig med. Vuxna i min omgivning har alltid kunnat förklara för mig hur sånt här fungerar. Därför kom det lite som en chock för mig första gången jag insåg hur okunniga och ofta fördomsfulla människor kan vara.
Det är tråkigt att denna rädsla hindrar mig från att nå större självkännedom och kanske många andra från att kunna hantera verkligt stora svårigheter i sina liv. På den positiva sidan ligger att jag tycker mig se en förändring angående detta. Visserligen så psykologiseras det något enormt i rättsfall, vilket säkert kan verka stigmatiserande, men samtidigt så pratar allt fler människor om olika typer av psykisk ohälsa och avvikelser.
Självkännedom. Jag tror nog ändå att du känner dej själv bättre än de andra gör.
Fast för många beteenden finns det ju schablonmodeller och förklaringar. Sånt kan hjälpa. Jag har t.ex. lärt känns mig själv bättre av att studera psykologi.
De flesta psykiatriska diagnoser ger i sig knappast (annat än triviala) förklaringar till beteenden, eftersom de är definierade i termer av de aktuella beteendena (plus kanske uteslutande av vissa andra tillstånd), även om de kan säkert i många fall kan ha ett värde när det gäller att avgöra vad en person behöver hjälp med. Jag tycker det är något smått fånigt med diskussioner om t.ex. Einstein ”hade aspergers” eller inte, just eftersom det ger intryck att det i sig skulle ge en djupare förståelse än vad som är fallet.
Ja, det är lite löjligt när folk tror att en diagnos liksom skulle ge förklaringen till allt. Men tror det kan vara fruktsamt för att kunna förstå hur man ska hantera vissa beteenden även på egen hand.
Ja det säger jag inte emot, men då är det ju ändå du själv som gör bedömningen. Att lämna ut sig åt en expert som ska bedöma en är något helt annat.
Obs strukturen blev lite konstig. Mitt svar är till Fannys kl 0927, inget annat.
Jo, det är sant. men det görs ju med samrådan av en annan person, så det är väl det jag vill åt.
Alltså, en utredning är inget man bara får sådär, det krävs att man har stora problem i sin vardag och dessutom är väntetiden på många ställen närmare TVÅ ÅR. Har man ett normalt fungerande liv finns det ingen som helst poäng med att ta upp värdefulla resurser inom psykiatrin eller att skaffa sig en diagnos.
OBS att jag menar vuxenpsykiatrin nu, samt inte de fall där föräldrar utreds efter att deras barn fått diagnos.
Jag tror att det där kan vara väldigt olika. Jag känner i alla fall inte alls igen de bilden, snarare tvärt om. Blev för ett halvår sedan inlagd på psykiatrin efter en period av problem kopplade till ångest och panikattacker. Efter två veckor där ville läkarna utreda mig för både det ena och det andra trots att jag utöver problem med ångest och depressioner inte upplever m
Nej, det är ju såklart också ett skäl. Men allas utredningar tar väl inte så lång tid eller tar mycket resurser?
Jag hörde nyligen om en mamma som var mer eller mindre övertygad om att hennes son hade ADHD, men som hade svårt att bestämma sig för om hon skulle låta utreda sonen eller ej, eftersom hon var medveten om att i samma stund som sonen får sin diagnos så får han också en stämpel på sig.
I ett sånt fall skulle jag gjort diagnos, eftersom det kan vara enda sättet att ge honom en fullgod utbildning.
Min lillebror har aspergers och det hände ngt fruktansvärt jobbigt som ledde till att en utredning skedde och han fick sin diagnos, jag har skrivit om det här: http://hamburgskan.blogspot.de/2009/11/det-var-en-gang.html
Att min bror fick sin diagnos var det bästa som kunde hända, samhället kom in och tog ansvar. Han fick jobb, ett socialt livt och en God man som hjälper honom med sin ekonomi. Han kan nu även bo själv då han bor i ett slags gruppboende där ngn tittar till honom. Så praktiskt gjorde detta så himla mkt gott. För honom personligen vet jag itne, han är ju samma han alltid varit, med eller utan diagnos.
Det handlar ju om att kunna hantera sin vardag. Det lär väl underlätta även psykiskt om man får hjälp med det praktiska, så man slipper bli distraherad av det.
De komplicerade med just autismspektrumtillstånd och liknande diagnoser är den egna omedvetenheten av störningen/nedsättningsgraden. subjektivt upplevd ”självkännedom” i det fallet oförmåga till självkännedom. Fördomsfulla och okunniga människor låter jobbigt.
Visste inte att det ingick.