Bloggkommentatorerna tipsade om en bloggare som lider av borderline och skriver om det. Genast uppstår diskussion i kommentarsfältet. Om att man inte borde blogga om sånt som är jobbigt eftersom det kan dra ner en själv och andra. Åh, hur många gånger har vi inte hört detta om alla möjliga olika bloggare?
Visserligen kan jag väl förstå att vissa människor ”peppar” sig själva att dra fram de dåliga tankarna om de skriver en välläst blogg om dem. Men det kan lika jävla gärna fungera åt andra hållet. Man får kontakt med andra i samma situation och man kan få tips och stöd. Detta måste vara bloggarens eget ansvar och val, för annat går faktiskt inte. Och ärligt talat så tror jag inte att någon som lider av psykisk sjukdom påverkas så mycket till eller från av om människor uppskattar ens deppiga inlägg, problemet sitter liksom inte där.
När det gäller människorna runt omkring så tror jag ärligt talat inte att en enda jävla människa blir lockad till något slags dåligmående av att läsa den typen av bloggar. Kanske gör man det om man är 14 och läser Vingklippt ängel, Berny Påhlssons extremt romantiserande bok om psykisk sjukdom. Men då skär man sig kanske lite i armarna och sen är det bra. Man blir fan inte psykiskt sjuk med vilje för att man läst en bok. Folk som tror det har en extremt banal bild av psykisk sjukdom. Jag kan ju säga att de bloggar jag följt som skrivits av människor som mått dåligt alltid har varit som mest inaktiva under deras sämre perioder. Helt enkelt för att de flesta skiter i kommentarsfältet när man inte orkar gå upp ur sängen på morgonen för att koka kaffe.
Man måste kunna skriva och berätta om saker som gör ont. Inte bara för sin egen skull utan för hela jävla samhället. Ett samhälle där all information som finns handlar om hur puttegullsnuttigt och vackert livet är, det är bara inte ett sunt samhälle (om det inte skulle vara så att det speglade verkligheten, men dream on).
Och även om någon av alla dessa bloggare blir peppad av att folk läser om hur dåligt man mår så är det ändå bra, på längre sikt. För om folk vågar prata om att de mår dåligt så kommer vi kunna få en mer levande debatt om psykiatrin och psykisk sjukdom. Det finns nämligen få saker som är så stigmatiserade i vårt samhälle idag som psykisk sjukdom. Och det finns få områden som är så illa skötta som psykiatrin. Så låt bloggosfären svämma över av ångest och misär, av psykisk sjukdom, depressioner och tragiska livsöden, av berättelser om saker som är fel, i huvudet och i samhället. Jag tycker helt enkelt att vi ska #prataomdet.