Etikett: deppig

Letar metoder.

Nu håller jag på att gå ner mig i deppighet återigen. Jag är så trött. Jag sover alldeles för många timmar, min dygnsrytm är alldeles för oregelbunden, jag är så jävla oinspirerad och jag orkar aldrig träffa folk. Jag vet att isolation inte är bra för en då, jag vet att det man sa göra är att aktivera sig. Men jag känner mig så ensam.

Fast jag har ändå en beslutsamhet. Jag måste hitta en lösning på detta. Jag orkar inte gå in i dessa svackor om och om igen, där jag går omkring som ett spöke utan orken att göra mer än exakt vad som krävs av mig. Jag måste hitta något som funkar.

Att uppskatta saker.

En sak som verkligen inte funkar för mig när jag är deppig är att fundera på de saker man har och att det hade kunnat vara värre. Jag är ganska medveten om vad jag har som andra människor saknar, både ur ett globalt perspektiv och i jämförelse med andra i min närhet. Om jag tänker på det när jag är nere så är det enda som händer att jag får fruktansvärt dåligt samvete. Jag gillar inte den här grejen med att det är ett såpass vanligt inslag i olika former av behandling att man ska känna tacksamhet över saker och ting, för mig blir det som att skämmas ur deppigheten. Att intala sig själv att man saknar rätten att vara nere och därmed också ska ta sig i kragen och rycka upp sig.

Visst kan det vara en bra grej att tänka på det fina i livet men jag orkar inte att någon ska komma och tycka att jag ska känna tacksamhet inför det eller påminna mig om att det hade kunnat vara värre. Det ger mig bara dåligt samvete och får mig att må sämre. Jag gillar inte heller att bli påmind om att livet är skört. Jag har ingen rädsla för att dö egentligen men jag är väldigt rädd för att förlora vissa förmågor, typ skrivandet. Sånt tänker jag mycket på när jag mår dåligt, alla de egenskaper hos mig själv som jag värderar och identifierar mig med som skulle kunna tas ifrån mig och det gör mig absolut inte gott att fundera mer på den saken.

Jag tror att många tänker att man ska fundera på det man är tacksam över för att man ska påminnas om att allt är förgängligt och att man därför ska uppskatta det som är nu men för mig är känsla av trygghet något grundläggande för att jag ska kunna uppskatta saker.

Vad vill ni inte höra när ni mår dåligt?

Jag har mått så jävla dåligt den här veckan. Jag vet inte varför, bara att jag är trött och seg och oinspirerad till att göra något över huvud taget. När folk frågar hur det är med mig så säger jag det, att det inte är så jävla prima. Och då kommer alltid det där: ”det blir bättre”. Jamen för guds skull, jag vet att det blir bättre. Det är inte så att jag tror att livet alltid kommer vara såhär för då hade jag troligen redan gått och tagit det. Jag har varit deppig förut och jag har börjat må bra igen förut.

Jag fattar ju att ingen menar illa med att säga såhär men för mig är det irriterande. När jag är nere behöver jag inte höra att det bli bättre, jag behöver få snacka om det och få förståelse

Alla har väl olika grejer som de vill höra och som de hatar att höra när de mår dåligt. Vilka är era hatkommentarer?

Om att aldrig någonsin kunna prata om något annat än regnbågar, blommor och hundvalpar.

Bloggkommentatorerna tipsade om en bloggare som lider av borderline och skriver om det. Genast uppstår diskussion i kommentarsfältet. Om att man inte borde blogga om sånt som är jobbigt eftersom det kan dra ner en själv och andra. Åh, hur många gånger har vi inte hört detta om alla möjliga olika bloggare?

Visserligen kan jag väl förstå att vissa människor ”peppar” sig själva att dra fram de dåliga tankarna om de skriver en välläst blogg om dem. Men det kan lika jävla gärna fungera åt andra hållet. Man får kontakt med andra i samma situation och man kan få tips och stöd. Detta måste vara bloggarens eget ansvar och val, för annat går faktiskt inte. Och ärligt talat så tror jag inte att någon som lider av psykisk sjukdom påverkas så mycket till eller från av om människor uppskattar ens deppiga inlägg, problemet sitter liksom inte där.

När det gäller människorna runt omkring så tror jag ärligt talat inte att en enda jävla människa blir lockad till något slags dåligmående av att läsa den typen av bloggar. Kanske gör man det om man är 14 och läser Vingklippt ängel, Berny Påhlssons extremt romantiserande bok om psykisk sjukdom. Men då skär man sig kanske lite i armarna och sen är det bra. Man blir fan inte psykiskt sjuk med vilje för att man läst en bok. Folk som tror det har en extremt banal bild av psykisk sjukdom. Jag kan ju säga att de bloggar jag följt som skrivits av människor som mått dåligt alltid har varit som mest inaktiva under deras sämre perioder. Helt enkelt för att de flesta skiter i kommentarsfältet när man inte orkar gå upp ur sängen på morgonen för att koka kaffe.

Man måste kunna skriva och berätta om saker som gör ont. Inte bara för sin egen skull utan för hela jävla samhället. Ett samhälle där all information som finns handlar om hur puttegullsnuttigt och vackert livet är, det är bara inte ett sunt samhälle (om det inte skulle vara så att det speglade verkligheten, men dream on).

Och även om någon av alla dessa bloggare blir peppad av att folk läser om hur dåligt man mår så är det ändå bra, på längre sikt. För om folk vågar prata om att de mår dåligt så kommer vi kunna få en mer levande debatt om psykiatrin och psykisk sjukdom. Det finns nämligen få saker som är så stigmatiserade i vårt samhälle idag som psykisk sjukdom. Och det finns få områden som är så illa skötta som psykiatrin. Så låt bloggosfären svämma över av ångest och misär, av psykisk sjukdom, depressioner och tragiska livsöden, av berättelser om saker som är fel, i huvudet och i samhället. Jag tycker helt enkelt att vi ska #prataomdet.

En sån där jävla dag.

Idag är en sån där dag: alla kläder sitter dåligt, min mage ser ut att bära på tvillingar i sjunde månaden, all mat är äcklig, jag vill inte göra något alls utom att möjligtvis hoppa framför ett tåg, dock pallar jag inte riktigt anstränga mig för att ta livet av mig. Jag är bara så jävla oglad, omotiverad, opepp och osnygg att det inte är riktigt klokt. Jag längtar bara till att klockan ska bli åtta så att jag kan lägga mig och sova utan att fucka dygnet totalt.

Jag undrar verkligen vad det är som gör att vissa dagar bara framstår som en oändlig pina som inte ens kan räddas av en stor dos choklad medan man vissa dagar är otroligt glad och pepp. Intervallerna ter sig helt ologiska för mig, jag fattar inte sambandet för fem öre. Nu ska jag gå och gräva ner mig i mina sorger.