Bloggkommentatorerna tipsade om en bloggare som lider av borderline och skriver om det. Genast uppstår diskussion i kommentarsfältet. Om att man inte borde blogga om sånt som är jobbigt eftersom det kan dra ner en själv och andra. Åh, hur många gånger har vi inte hört detta om alla möjliga olika bloggare?
Visserligen kan jag väl förstå att vissa människor ”peppar” sig själva att dra fram de dåliga tankarna om de skriver en välläst blogg om dem. Men det kan lika jävla gärna fungera åt andra hållet. Man får kontakt med andra i samma situation och man kan få tips och stöd. Detta måste vara bloggarens eget ansvar och val, för annat går faktiskt inte. Och ärligt talat så tror jag inte att någon som lider av psykisk sjukdom påverkas så mycket till eller från av om människor uppskattar ens deppiga inlägg, problemet sitter liksom inte där.
När det gäller människorna runt omkring så tror jag ärligt talat inte att en enda jävla människa blir lockad till något slags dåligmående av att läsa den typen av bloggar. Kanske gör man det om man är 14 och läser Vingklippt ängel, Berny Påhlssons extremt romantiserande bok om psykisk sjukdom. Men då skär man sig kanske lite i armarna och sen är det bra. Man blir fan inte psykiskt sjuk med vilje för att man läst en bok. Folk som tror det har en extremt banal bild av psykisk sjukdom. Jag kan ju säga att de bloggar jag följt som skrivits av människor som mått dåligt alltid har varit som mest inaktiva under deras sämre perioder. Helt enkelt för att de flesta skiter i kommentarsfältet när man inte orkar gå upp ur sängen på morgonen för att koka kaffe.
Man måste kunna skriva och berätta om saker som gör ont. Inte bara för sin egen skull utan för hela jävla samhället. Ett samhälle där all information som finns handlar om hur puttegullsnuttigt och vackert livet är, det är bara inte ett sunt samhälle (om det inte skulle vara så att det speglade verkligheten, men dream on).
Och även om någon av alla dessa bloggare blir peppad av att folk läser om hur dåligt man mår så är det ändå bra, på längre sikt. För om folk vågar prata om att de mår dåligt så kommer vi kunna få en mer levande debatt om psykiatrin och psykisk sjukdom. Det finns nämligen få saker som är så stigmatiserade i vårt samhälle idag som psykisk sjukdom. Och det finns få områden som är så illa skötta som psykiatrin. Så låt bloggosfären svämma över av ångest och misär, av psykisk sjukdom, depressioner och tragiska livsöden, av berättelser om saker som är fel, i huvudet och i samhället. Jag tycker helt enkelt att vi ska #prataomdet.
Bra ”sagt”. man ska kunna skriva av sig utan att få gnällkärringar i nack-skinnet för att man inte är positiv nog… och nu dör jag lite av skratt, Berny haha… Jag orkar inte tänka längre.
Word på alltihop. (Vilket töntigt uttryck det är egentligen. Vad ska man säga istället som är lika kort och koncist?) Du formulerade iaf tankarna jag tänkte när jag läste inlägget hos BK.
Fan vad jag är trött på det där gnället om att man inte ska blogga om negativa saker. Herre gud, har de som säger sådant någon aning om hur befriande det kan vara att få skriva av sig i en dagbok som andra faktiskt läser? Att inte behöva hålla sitt mående hemligt & censurera sig själv hela tiden? Att få råd & tips & att samtidigt kunna hjälpa andra? Eller är det kanske lite som min pojkvän sade: ”Det är väl för jobbigt för de här människorna att ’tvingas’ känna empati.”…?
Fick en kommentar från en tjej en gång som upprördes över att jag skrev om så deppiga saker. Folk ville läsa om roliga saker, hävdade hon. Jaha, men bloggosfären svämmar redan över av bloggar om roliga saker, så vill man läsa sådana behöver man sannerligen inte lida någon nöd. Jag tvingar ingen att läsa. Jag förstår iofs att folk fascineras av det de inte förstår sig på, så att begära att de ska sluta läsa vore rätt så löjligt, MEN: de har fortfarande ett eget val. Kan de inte kontrollera sitt behov av att läsa min ”deppiga skit” så är det snarare deras problem än mitt. De får ogilla min blogg hur mycket de vill, men det är löjligt att vissa kräver att jag ska sluta blogga om vissa saker. Det är min blogg. Jag skriver om hur deppiga saker jag vill & när jag vill.
Berny har jag förresten blivit jämförd med ett stort antal gånger, eller inte riktigt jämförd, men mera: ”Du vill vara som Berny!” Bah, va?! För det första har jag sjukt dålig koll på Berny. Jag vet att hon skrivit en bok, men jag har aldrig läst den. Jag vet inte hur hon ser ut. Jag vet bara att alla tjatar om henne hela tiden. Men jag vet ingenting om henne. Jag vet inte vilken diagnos det är hon har ens en gång, jag trodde mig veta att hon hade schizofreni för att jag hört det någon gång, men tydligen har hon inte ens schizofreni. Har jag nu fått höra, istället. Så när folk tror att jag vill vara som någon jag aldrig läst ett ord av eller sett på bild, blir allting smått skrattretande.
Att tro att alla psykiskt sjuka vill vara som Berny är liksom helt verklighetsfrånvänt. Visst finns det nog en & annan som ser upp till henne, & visst är det säkert vanligare ju yngre man är, men man får väl ändå utgå från att de flesta som är psykiskt sjuka faktiskt mår riktigt dåligt, p.g.a. av djupare liggande saker än att de läst nån halvdeppig jävla bok. Jag känner liksom ganska många människor som mår dåligt, och ingen av dem tycks heller ha någon aning om vem Berny är. Alltså faller hela ”teorin” om att alla psychos bara vill va som Bernyyyyh.
Berny var megakändis när jag var ung, hon hade en dagbok på Skunk (det var före bloggarnas tid). Jag minns henne. Hon var destruktivitetens drottning på den tiden och alla små borderline brudar dyrkade henne för att hon var så extrem och glamouriserade det här med att vara sjuk. Tänk er Sandra Beijer men istället för att alla vill ha Hermes-armband och regnbågar ville de bli tvångsinlagda och skära sönder sig.
Jag har svårt att se likheterna mellan dig och Berny om jag ska vara ärlig (och det är något bra), skulle du lägga upp bilder på dina senaste skärsår och prata om hur jävla underbart det är att göra illa sig och att vara du skulle jag nog haja, särskilt om du hade 20.000 läsare varje dag och merparten av dem var unga tjejer som härmar allting du gör och vill vara precis som dig.
Man kan inte hindra småtjejer från att köpa barnmat och Kissie-banta lika lite som man kan hindra dem från att läsa Vingklippt ängel och skära sig, men jag skulle heller inte uppmuntra någon att ha dem som förebilder. Jag vet att många stör sig på Elsa Billgren och Sandra Beijer och deras bloggar som mest liknar My Little Pony-avdelningen på Toys R Us men jag tror faktiskt att jag skulle föredra om min dotter drömde om vipp-kjolar än att hon får sin första LPT för att visa sin vänner att hon minsann också kan.
Ja, helt klart hoppas man väl, i regel, på att ens barn ska drömma om vippiga kjolar framför en LPT. Frågan är ju dock hur vanligt det är att faktiskt drömma om en LPT bara för att man hört någon annan bli utsatt för det. Det är en ganska traumatisk grej att uppleva för många så om man är s.k. normalt funtad lär man inte drömma om det.
Tyvärr så blir det ibland så att ungdomar som mår lite halvdåligt har en destruktiv förebild och tycker att är häftiga när de gör samma saker som idolen. LPT är inte roligt och många skrämdes nog riktigt ordentligt men de som hade en lite Berny-älskande grupp pushade varandra att vara värre och värre och den som skär djupaste är coolast. Grupptryck är inte att leka med. (Självklart mår tjejer som söker den formen av förebild inte bra men vad de behöver är någon som lär dem hantera hur de mår, inte någon som glamouriserar psykisk sjukdom.)
Berny Påhlsson hade verkligen en mycket obehaglig kult omkring sig. Däremot tror jag inte att någon blev psykiskt sjuk på grund av henne, däremot började vissa ägna sig åt självskadebeteenden för att det romantiserades i hennes bok, de skärde sig kanske i armarna med det är ju, honestly, inte värsta grejen om man göra det några gånger. Ingen skär nog upp hela jävla armen för att berny gjorde det. Jag tror att de som såg upp till henne var för friska för att kunna fatta hur det är att vara så sjuk som hon var. Och sen fanns det väl dem som var sjuka också, och som såg henne som ngn slags ikon och dessa inspirerades säkert stilmässigt och i sina destruktiva uttryck. Men jag tror inte att ngn drevs till psykisk sjukdom pga Berny.
klart man ska få skriva av sig om man mår dåligt!
Alla människor…ALLA människor mår mycket sämre än vad man visar utåt. Ingen människa går omkring och låtsas vara deppigare, mer misslyckad, fattigare och tråkigare än vad de egentligen är…utan man vill verka vara lyckligare, mer framgångsrik, rikare och roligare. I de bloggar som orimligt mycket folk läser är det ännu viktigare att ge ett falskt sken av perfektion, så om det är någonting som behövs är det bloggar som handlar om att inte passa in, inte vara lycklig…inte vara rätt, för de allra flesta av oss är helt fel.
Och om det slutar bloggas om den större del av människor som är ”fel” så kommer bubblan om falsk lycka bara bli större och göra att fler människor känner sig värdelösa. Så helt klart #prataomdet, ärlighet kan aldrig vara skadligt…