Ibland kritiseras människor som tar upp det faktum att mycket av feminismen idag är väldigt exkluderande för ickevita kvinnor och kvinnor med sämre ekonomiska förutsättningar för att splittra rörelsen. Det menas ofta att de istället för att kritisera ska visa ”systraskap” och ena sig i kampen. Samma kritik riktas ganska ofta mot feminismen inom klasskampen, eftersom vissa tycker att kampen mot kapitalismen ska prioriteras och kvinnor helt enkelt få stå ut med att vara underordnade. Resonemanget brukar gå något i stil med att vi ska ta tag i det förtrycket sedan, när vi löst det här eftersom det är viktigare.
Idén om att det skulle gå att ta tag i olika kamper, lägga all energi på dem, lösa dem och sedan gå över till nästa, en i taget, är för det första ganska naiv. Det kommer helt enkelt inte gå att få alla att engagera sig i feminismen med löfte om att få hjälp i kampen mot rasismen sedan. Vidare så går det inte att särskilja olika former av förtryck från varandra, utan de går in i varandra. Våra upplevelser av förtryck baserar sig på såväl ras, könstillhörighet, klass och så vidare, och alla dessa bildar en helhetsupplevelse. Det går inte att särskilja upplever av att vara ett visst kön från upplevelser av att vara en viss ras, som geniet bakom bloggen Falskheten skriver i sin krönika på genusfolket.
I sådana här sammanhang blir det så tydligt; en polemik som gör att jag tvingas välja; kvinna, eller icke-vit. Det här kravet på ställningstagande, avslöjar sig självt; om inte min upplevelse av att vara kvinna ryms i den, är det för att den inte utgår ifrån en sådan. När jag tvingas välja bort delar av den, blir det tydligt vilken typ av kvinnlighet som räknas; men inte bara prioriteras; den tas för given, den iklär sig formen av neutrum.
Vithet misstas oftast som det. Det är däri dess kraft ligger. Att uppta rollen som osynlig så duktigt, så bra att vi själva går på det.
Men det här är inte färglära. Min upplevelse är lika färgad av hudfärg , lika specifik och oallmängiltig som den vita är.
Ändå är det bara min kropp som kräver asterisk. Min upplevelse som måste understrykas, påpekas, för att ens kommas ihåg alls, för att ens få delta.
Att vissa ska vänta med att ta sin strid innan vi klarat av en annan, viktigare sådan, innebär även att vi ska rangordna vilka förtryck som är viktigast. Detta säger ju en del om hur dessa människor ser på saker. Hur kan det vara viktigare att kämpa emot ett förtryck än ett annat? Lustigt nog är det alltid till exempel vita feminister som tycker att rasismen är mindre viktig än patriarkatet. Undrar hur det kan komma sig…
Det hela handlar ju egentligen om att de som är privilegierade inom en grupp inte har någon lust att kämpa emot sin egen överordning, men gärna vill ha hjälp från underordnade i sin egen kamp. Det är bara att inse att de vita feminister som tycker att ickevita feminister ska lägga antirasismen på hyllan för en stund inte kommer vara intresserade av att ta tag i kampen sedan, när de bekämpat sin egen underordning.
Hela idén om att vissa människor ska ”stå ut” för att uppnå någon slags enighet i kampen är fascistisk. Det handlar om att vissa människors intressen ska offras för något slags högre mål, om att slå ner olikheter i intressen för att gynna kampen för någon slags utopi. Jag förstår inte hur en kan tycka att någon slags framgångsrik kamp emot förtryck kan drivas på dessa premisser.
Det kanske kan vara taktiskt att gräva ner stridsyxan ibland, men det en förlorar i ideologi är så mycket större. Vi kan inte bygga kampen mot samhällets förtryck på förtryck, och så får vi ibland stå ut med att det går långsamt, att vi alla inte kan enas.
För att ”enas” handlar alltid om att den förtryckta ska backa i sina krav, bortse från sina intressen. När du ber människor att gräva ned stridsyxan för att enas så ber du dem också att ignorera en del av sig själv, en del av det förtryck de blir utsatta för och en del av sin frigörelse. Du ber dem att uppoffra sig för att du ska kunna bekämpa din underordning, med deras hjälp, utan att behöva ifrågasätta din egen överordnade position gentemot dem.
Det bästa sättet att enas inom en rörelse är att de privilegierade slutar förtrycka, inte att de diskriminerade slutar kämpa emot det förtryck som drabbar dem.