Hanna har skrivit om ensamhet, om att hon knappt har några vänner sedan hon flyttade tillbaka till Borlänge. Ensamhet är något som är väldigt skambelagt i vår kultur även fast många vuxna har just det problemet; att man har svårt att hitta nya vänner och binda kontakter när man blir gammal.
Jag tror att detta i mångt och mycket har att göra med kärnfamiljsnormen. Det förväntas av oss att vi ska organisera våra liv utefter familjer eller i alla fall en stadig partner. Att det ska vara vår främsta trygghet och sociala umgänge. Men för de flesta är ju inte det tillräckligt, speciellt inte när relationen inte fungerar som den ska. Detta märks ju framförallt på medelålders personer som blivit singlar igen efter en lång relation: deras sociala liv blir i regel otroligt fattigt.
Kanske tycker någon att jag politiserar detta för mycket nu, men jag menar inte att alla ska leva i ett enda stort kollektiv. Däremot tror jag att alla skulle tjäna på att börja knyta starka kontakter även utanför sin parrelation och familjen, även om den går först i många fall. Framförallt tror jag att det är viktigt att man slutar se kompisskapandet som något man sysslar med endast när man är ung, som jag tror många gör idag. Många människor skapar liksom inte vänner efter att de gått ut skolan.
Oavsett så tror jag att ensamhet är ett av de tabun som sitter djupast och som färst personer vågar tala om, helt enkelt för att det är väldigt väldigt svårt att ”komma ut” som ensam. Jag tror att det är en av de sakerna som smärtar mest att erkänna, att man inte har någon att umgås med, eftersom det i mångas ögon är detsamma som att vara oönskad. Därför tycker jag att det är viktigt att personer som Hanna berättar om sin ensamhet, det får det att framstå som mer mänskligt.