Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

hanna

Konsumtionsleendet.

Apropå konsumtion så hittade jag en här bilden på Hanna från vår Amsterdamresa. Hon hade hittat ett par himla snygga med fruktansvärt dyra skor i en affär och ansåg inte att jag var en tillräckligt duktig konsumentrådgivare, så hon ringde en gemensam vän i Bryssel.

Jag ba: Hanna, du vet ju att hon kommer säga åt dig att köpa skorna och Hanna ba: neee, det är inte alls säkert, jag måste ha rådgivning! (givetvis extremt medveten o att jag hade helt rätt).

Mycket riktigt sade vännen åt henne att köpa skorna och jag lyckades fånga Hannas min i precis det ögonblicket hon sa det. Ser ni det nöjda leendet eller? Helt fantastiskt!

Ensamhet.

Hanna har skrivit om ensamhet, om att hon knappt har några vänner sedan hon flyttade tillbaka till Borlänge. Ensamhet är något som är väldigt skambelagt i vår kultur även fast många vuxna har just det problemet; att man har svårt att hitta nya vänner och binda kontakter när man blir gammal.

Jag tror att detta i mångt och mycket har att göra med kärnfamiljsnormen. Det förväntas av oss att vi ska organisera våra liv utefter familjer eller i alla fall en stadig partner. Att det ska vara vår främsta trygghet och sociala umgänge. Men för de flesta är ju inte det tillräckligt, speciellt inte när relationen inte fungerar som den ska. Detta märks ju framförallt på medelålders personer som blivit singlar igen efter en lång relation: deras sociala liv blir i regel otroligt fattigt.

Kanske tycker någon att jag politiserar detta för mycket nu, men jag menar inte att alla ska leva i ett enda stort kollektiv. Däremot tror jag att alla skulle tjäna på att börja knyta starka kontakter även utanför sin parrelation och familjen, även om den går först i många fall. Framförallt tror jag att det är viktigt att man slutar se kompisskapandet som något man sysslar med endast när man är ung, som jag tror många gör idag. Många människor skapar liksom inte vänner efter att de gått ut skolan.

Oavsett så tror jag att ensamhet är ett av de tabun som sitter djupast och som färst personer vågar tala om, helt enkelt för att det är väldigt väldigt svårt att ”komma ut” som ensam. Jag tror att det är en av de sakerna som smärtar mest att erkänna, att man inte har någon att umgås med, eftersom det i mångas ögon är detsamma som att vara oönskad. Därför tycker jag att det är viktigt att personer som Hanna berättar om sin ensamhet, det får det att framstå som mer mänskligt.

Lästips och tankar.

Det var tydligen Hanna som på sätt och vis ”drog igång” detta skrivande om smalprivilegium och det tycker jag att hon förtjänar cred för! Läs hennes inlägg om saken här.

Blev över facebook tipsad om denna text om främlingsfientlighet på Dagens konflikt som jag tycker rinner ut i en del mycket rimliga slutsatser. Även detta inlägg om ”svenskfientlighet” är läsvärt.

Inlägg jag har i huvudet: ett om intelligens och ödmjukhet, ett om fördomar mot män, ett om språk och ett om 94 %-retoriken. Svårt att komma till skott med att skriva dock, när man inte vet vad man ska välja. Jag kan nämligen inte skriva fyra stycken skitmastiga inlägg på en dag, det blir för mycket både för mig och för er.

Annars ägnar jag min tid åt att plugga franska verb.

Hanna.

Hoppas Hanna inte blir sur för att jag lägger upp den här bilden, jag tycker att den är häftig.

Varför kan inte vanliga tjejer få vara sexiga?

Veckorevyns nya tilltag size-hero som jag innan skrivit om här har fått många reaktioner, bland andra Daniel Nordströms helt efterblivna. I tidningen viker redaktionsmedlemmarna ut sig, omslaget pryds av en överretuscherad Molly Sandén och ett löfte om att få reda på hur hon fått sin drömkropp.

Den konstigaste reaktionen måste vara Alex Schulmans, som klagar på att Veckorevyn minsann inte alls vill göra något åt problemet utan bara vill tjäna pengar genom att utannonsera den nya ”bli smal”- metoden LYS* på omslaget tillsammans med text som utlovar tips om hur Molly fick sin perfekta kropp. Som jag förstått det så är LYS*-metoden i själva verket retuschering om omslagets syfte är att få läsaren att tänka till över sina ideal, när de blir besvikna för att ingen verklig supermetod presenteras. Jag tycker det är skitsmart! Ärligt talat, jag hade lätt tänkt till om jag köpt tidningen på grund av de rubrikerna.

Att veckorevyn vill tjäna pengar är knappast en hemlighet, men det förhindrar inte att de kan göra ett bra jobb och att de har ett visst engagemang i det. Ungefär som om allt kommersiellt per praxis skulle vara dåligt på något vis. Som om jag skulle säga: ”Paradise hotel eller Skynda att älska är inte bra, Alex Schulman vill ju bara tjäna pengar!”. Det är en självklarhet, men det kan vara bra underhållning för det!

Pyttis skriver också om det och tycker att det är fel att de har satt en retuscherad tjej på omslaget, hon tror att effekten hade blivit större om det inte gjort det. Jag håller inte med, jag tycker att kampanjen är smart just eftersom vi tvingas reflektera över vad som säljer och varför. Ändamålen helgar medlen. Deras budskap är ju att ingen människa, inte ens heta tjejer, ser ut sådär i verkligheten. Men att alla kan vara snygga ändå, på sitt sätt.

Av Linus Fremin lyfts bloggen kroppsbilder, där vem som helst kan lägga ut en bild på sig själva, fram som ett bättre alternativ. Kroppsbilder är förvisso ett mycket bra och hedervärt initiativ som jag gillar, men jag tycker inte att de fyller samma funktion. Kroppsbilder handlar om att se kroppar för vad dem är i vardagen, veckorevyns kampanj handla rom att vara stolt över och vilja visa upp sin kropp trots att den inte är perfekt. Hanna skrev i ett inlägg angående detta om att vanliga kroppar alltid framställs på ett tråkigt sätt, de får inte vara sexiga eller utmanande utan bara vanliga. Det är sant! Alltid när det skrivs om vanliga kroppar så framställs de på ett tråkigt sätt. Det man tänker då blir ju snarare: jaha, sådär boring ser man ut om man har en normal kropp, kul för mig!

Det är kanske trist med det är sant: folk i regel vill vara åtråvärda och sexiga, kanske speciellt veckorevyns målgrupp. Därför är det skitbra att visa att även dem med helt normala kroppar kan vara det också. Sen jag började fota självporträtt så har jag själv reflekterat över det. Det är skönt att veta att även om man för det mesta inte är det, så kan man faktiskt vara jävligt snygg om man lägger manken till. När jag har mina värsta sunkdagar kollar jag på bilder där jag ser bra ut, och tänker att jag inte går omkring och är skitful dagarna i ända. Inte för att skönhet är mitt enda mål här i livet, verkligen inte, men alla påverkas vi av hur vi ser ut och det är skönt att veta att man kan vara snygg om man fixar till sig lite.

Olika målgrupper kräver olika strategier och alla som bryr sig bör göra vad de kan för att hjälpa till istället för att klaga. För mig funkar kroppsbilder skitbra, men för andra så är nog veckorevyns kampanj toppen! Om jag hade läst veckorevyn hade jag troligen blivit påverkad av den.

Ge mig pengar!
Kommentarer.
Arkiv