Hanna har skrivit om ensamhet, om att hon knappt har några vänner sedan hon flyttade tillbaka till Borlänge. Ensamhet är något som är väldigt skambelagt i vår kultur även fast många vuxna har just det problemet; att man har svårt att hitta nya vänner och binda kontakter när man blir gammal.
Jag tror att detta i mångt och mycket har att göra med kärnfamiljsnormen. Det förväntas av oss att vi ska organisera våra liv utefter familjer eller i alla fall en stadig partner. Att det ska vara vår främsta trygghet och sociala umgänge. Men för de flesta är ju inte det tillräckligt, speciellt inte när relationen inte fungerar som den ska. Detta märks ju framförallt på medelålders personer som blivit singlar igen efter en lång relation: deras sociala liv blir i regel otroligt fattigt.
Kanske tycker någon att jag politiserar detta för mycket nu, men jag menar inte att alla ska leva i ett enda stort kollektiv. Däremot tror jag att alla skulle tjäna på att börja knyta starka kontakter även utanför sin parrelation och familjen, även om den går först i många fall. Framförallt tror jag att det är viktigt att man slutar se kompisskapandet som något man sysslar med endast när man är ung, som jag tror många gör idag. Många människor skapar liksom inte vänner efter att de gått ut skolan.
Oavsett så tror jag att ensamhet är ett av de tabun som sitter djupast och som färst personer vågar tala om, helt enkelt för att det är väldigt väldigt svårt att ”komma ut” som ensam. Jag tror att det är en av de sakerna som smärtar mest att erkänna, att man inte har någon att umgås med, eftersom det i mångas ögon är detsamma som att vara oönskad. Därför tycker jag att det är viktigt att personer som Hanna berättar om sin ensamhet, det får det att framstå som mer mänskligt.
Det er svært. Jeg bor 30km nord for København, og selvom jeg studerer i byen, er det næsten umuligt at planlægge at mødes med venner, fordi alle har job, projekter, osv. Plus det altid er mig, der skal tage skal tage ind til byen at møde dem, de kommer ikke herud, så det tager en masse tid med transport også.
Og så tror jeg, at det handler om forventninger. Jeg kommer fra Jylland, og min forventning er, at man som nære venner ses ofte (f.eks. mindst 1 gang hver 14 dage), mens mine københavnske venner f.eks. synes det er nok at mødes 1 gang hver 3.-4. måned.
Det er trist, for jeg trives virkelig ikke med at se mine venner så sjældent.
Ensamhet är skambelagt i en majoritet av forna och nuvarande kulturer. Ses som ett mått på framgång, av flera skäl. Flera teorier kring självförtroende ur ett evolutionärt perspektiv gör gällande att det hjälper oss att anpassa oss till grupper genom att oscillera mellan tillfredsställd och icke. Att kunna anpassa oss till varandra är en gynnsam egenskap. Vi anpassar oss alltså till varandra med hjälp av vårt självförtroende.
Jag tror med andra ord inte alls att obehaget i ensamheten är en social konstruktion, snarare tvärtom. Utan närvarande artfränder som intresserar sig för oss så minskar våra chanser att föra våra gener vidare betydligt, vilket är trist. Minst sagt.
Det är inte en angenämt att uppleva att ens gener är överflödiga.
Jag tror ditt resonemang i den här frågan är lite utav ”begging the question”.
Men du säger själv att ensamhet är ”skambelagt”, eller hur? Och vad som är skambelagt är ju i allra högsta grad en social konstruktion.
Tycker det finns två delar av detta. Dels är det förstås jobbigt i sig att vara ensam – att aldrig ha någon att dela med, någon att anförtro sig till – och det är väl säkert en allmänmänsklig känsla mer än en social konstruktion. Dels är det den sociala stigmatiseringen som kommer av att ensamhet är skambelagt – att vara ensam är att vara misslyckad, konstig, sämre än andra – och som gör det pinsamt & beklämmande att vara ensam. Jag skulle tro att den senare delen är den som för många känns tyngst. Det är i alla fall min personliga erfarenhet.
Jag tror inte bara det rör sig om att föra gener vidare, för då hade det ju inte uppstått något obehag om man var ensam men hade partner, vilket ju är hannas fall. Jag tror inte att själva ensamheten i sig upplevs som obehaglig pga social konstruktioner, däremot tror jag att den upplevs som skamfull att tala om pga dessa.
Här får du av mig ett ödmjukt förslag om att konsumera lektyr jag anser dig passande. Förkovra dig lite i elegant uttryckt ensamhet.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172216301
Ska jag lägga på minnet =)
Tror också tabun försvårar att folk som blir mobbade/retade eller helt enkelt inte kommer in i samhörigheten berättar om sina upplevelser. En person som är ensam ses oftast som ”konstig” och att det är fel på den personen, inget man vill bli förknippad med.
När jag konfimerades kände jag mig jätteutanför min grupp. Mina systrar hade konfirmerats på samma ställe och när dom gick så umgicks deras grupp väldigt mycket på fritiden. Det gjorde min grupp också- men utan mig. Detta var aspinsamt att berätta så jag gjorde aldrig det, trots att det inte handlade om att dom i gruppen var medvetet elaka mot mig, jag kom helt enkelt aldrig in i gemenskapen på samma sätt. (mycket berodde nog på att jag började några dagar senare)
Åh vad jag också har varit med om det där, fast på högskolan faktiskt. Det är så jävla jobbigt och man kan inte hjälpa att tro att det är en själv det är fel på. Men det är det självklart inte!
Jag upplever det också som väldigt skambelagt att vara ensam. Något som är lite pinsamt att prata om typ. Nu är jag ju inte helt ensam, jag har familj och sambo, så jag har ju det inte värst i världen. Men vi lever i ett samhälle som ser status i stort socialt nätverk och upptaget socialt liv där man fikar, lunchar, gymmar, shoppar och gör saker tillsammans med folk hela tiden. Att inte ha något socialt umgänge utanför den närmaste familjen ses som lite konstigt. Lite som att det måste ju vara något fel på en som inte umgås.