Hittade denna spännande bild på Facebook. Det är en artikel om att vara ”flawsome” som fanns i tidningen Kupé:
Perfektion som koncept tycker jag ändå är begripligt att eftersträva, men detta att vara lite charmigt klumpig, misslyckad eller vad det nu kan röra sig om fast planerat tycker jag är fullständigt obegripligt. Nog för att det är jättetråkigt med människor som är sådär sanslöst självmedvetna och alltid ska vara perfekta, men det blir ju fan etter värre om en ska vara lite planerat otillrättalagd.
Ganska ofta hör en ju detta att en ska ”bjuda på sig själv” vilket nog kan sägas vara lite samma sak. En ska vara öppen med sina brister och misslyckanden för att det är charmigt och roligt. Det är inte så att jag vänder mig emot detta, jag brukar själv vara öppen med allt från att jag blodade ner golvet med mensblod till att jag är rätt hispig, men jag tycker bara att det blir en så konstig paradox när det spontana, lite halvdana och misslyckade liksom ska planläggas. Det är klart att en ska bjuda på sig själv om en nu vill, men orka ha det som sin strategi för att bli en omtyckt person.
Trenden, om en nu kan kalla det så, mot att bli mer öppen med sina fel och brister kan i viss mån kopplas ihop med trenden mot ökad ”naturlighet” tänker jag. Det har väl att göra med att människor känner en längtan efter något autentiskt i en tid där vi är helt översållade med ickeautencitet. Men grejen är att denna ”flawsomeness” inte är mer autentisk än något annat, snarare är den ännu mer oautentisk eftersom den försöker vara ickefejkad. Den går ännu ett steg bort från verkligheten, via det perfekta och tillrättalagda för att sedan i ytterligare ett lager av fejk arrangera ”sprickor” i denna perfektion. Som att först dölja hela sin hud i täckkräm för att sedan sminka dit en liten blämma eller finne bara för att skapa ett intryck av autencitet.
Jag blir helt matt av tanken på att det finns en marknad för denna typ av ”tips” om hur en ska vara. Jag menar, någon jävel har ju fått betalt för att skriva den där jävla artikeln (visserligen i en gratistidning, men ändå). Säkert finns det någon som läser den och tänker att hen ska bli lite härligt ”flawsome” och funderar på vilka av sina missöden hen ska skriva om på facebook. Å gud, jag orkar inte med detta jävla samhälle.