Etikett: misstag

Flawsome.

Hittade denna spännande bild på Facebook. Det är en artikel om att vara ”flawsome” som fanns i tidningen Kupé:

Perfektion som koncept tycker jag ändå är begripligt att eftersträva, men detta att vara lite charmigt klumpig, misslyckad eller vad det nu kan röra sig om fast planerat tycker jag är fullständigt obegripligt. Nog för att det är jättetråkigt med människor som är sådär sanslöst självmedvetna och alltid ska vara perfekta, men det blir ju fan etter värre om en ska vara lite planerat otillrättalagd.

Ganska ofta hör en ju detta att en ska ”bjuda på sig själv” vilket nog kan sägas vara lite samma sak. En ska vara öppen med sina brister och misslyckanden för att det är charmigt och roligt. Det är inte så att jag vänder mig emot detta, jag brukar själv vara öppen med allt från att jag blodade ner golvet med mensblod till att jag är rätt hispig, men jag tycker bara att det blir en så konstig paradox när det spontana, lite halvdana och misslyckade liksom ska planläggas. Det är klart att en ska bjuda på sig själv om en nu vill, men orka ha det som sin strategi för att bli en omtyckt person.

Trenden, om en nu kan kalla det så, mot att bli mer öppen med sina fel och brister kan i viss mån kopplas ihop med trenden mot ökad ”naturlighet” tänker jag. Det har väl att göra med att människor känner en längtan efter något autentiskt i en tid där vi är helt översållade med ickeautencitet. Men grejen är att denna ”flawsomeness” inte är mer autentisk än något annat, snarare är den ännu mer oautentisk eftersom den försöker vara ickefejkad. Den går ännu ett steg bort från verkligheten, via det perfekta och tillrättalagda för att sedan i ytterligare ett lager av fejk arrangera ”sprickor” i denna perfektion. Som att först dölja hela sin hud i täckkräm för att sedan sminka dit en liten blämma eller finne bara för att skapa ett intryck av autencitet.

Jag blir helt matt av tanken på att det finns en marknad för denna typ av ”tips” om hur en ska vara. Jag menar, någon jävel har ju fått betalt för att skriva den där jävla artikeln (visserligen i en gratistidning, men ändå). Säkert finns det någon som läser den och tänker att hen ska bli lite härligt ”flawsome” och funderar på vilka av sina missöden hen ska skriva om på facebook. Å gud, jag orkar inte med detta jävla samhälle.

Misstagsmyten.

Ofta beskrivs fattigdom, sämre anställningstrygghet, miljöförstöring, krig, ökade klyftor i samhället och så vidare som misslyckanden. Det kan hända att det kan beskrivas som ett misslyckande för samhället i stort, men det behöver absolut inte vara ett misslyckande för politiken.

Jag tror inte på någon gigantisk konspiration, men jag tror att vissa intressen gynnas av att många människors hålls i en prekär situation och därmed förlorar reell möjlighet till inflytande över samhället eller möjlighet att tacka nej till arbeten som egentligen är alldeles för lågbetalda eller slitsamma. Vidare så kan både krig och miljöförstöring vara lukrativt för vissa grupper, även om det skadar samhället i stort.

Visst kan det förekomma misstag, utvecklingar som ingen velat skulle ske men som skedde ändå. Jag tror till exempel inte att någon ville att 9/11 skulle inträffa (utom de som låg bakom det då) eller att någon ville att vi skulle ställas inför problemet med global uppvärmning. Men man måste också kunna se hur olika intressen utnyttjar de ”misstag” som sker eller undviker att hindra utvecklingen för att de inte tjänar på det.

Jag tycker att det är naivt att anta att allt detta beror på misstag hos en välvillig men lite korkad maktelit. Människor måste sluta tro på misstag och istället börja fundera vem som har berikat sig på olika händelser eller som kunnat ha ett intresse i att hindra en samhällsutveckling som hade varit positiv för flertalet. Det är enligt mig oseriöst att använda ord som misstag eller misslyckande när man rapporterar om att borgerlig politik kastat människor in i olycka. Om det nu rörde sig om rena misstag, varför har den då inte reviderats?

Jag är helt övertygad om att vi skulle kunna ha ett många gånger bättre samhälle för flertalet om vi ville, men detta kräver att vi desillusionerar oss kring vad det är som är hindren. Så länge vi tänker att det bara rör sig om misstag så kommer vi misslyckas med att identifiera vari det verkliga motståndet ligger: i intressen som inte är våra egna.

Men kan man få erkänna sina misstag eller?

Alltså gud. Detta är så otroligt fånigt. Nu kommer det låta som om jag ingår i någon slags stödtrupp till Lady Dahmer men jag hade faktiskt blivit lika upprörd vem det än handlade om. Lady Dahmer har i alla fall haft någon slags konflikt med en person som heter Ellen angående att hon har fotat och lagt upp bilder på sina barn när de gråter och Ellen tyckte väl att det var förlöjligande. Det är en åsikt jag kan förstå och inget fel med att ifrågasätta sånt. Grejen är att Lady Dahmer har skickat ett mejl till henne där hon skriver att hon har tagit till sig av det hon sagt vilket Ellen nu har publicerat och döpt filen till rövslickeri. Herregud. Ingen resonerande text om saken, inget mer än bara publicering av mejlet. Uppenbarligen gjort enbart i syfte att håna.

Nåja. Att det är jävla mellanstadiefasoner är egentligen inte det som stör mig för så är det ju ibland med så kallade bloggbråk, det som stör mig är att man hånar en person som faktiskt tagit till sig, svalt stoltheten och till och med skickat ett personligt mejl om saken. Det är ju jättemodigt gjort av Lady Dahmer! Det är inget jag säger för att smöra, utan det är fan inte många människor som faktiskt vågar erkänna när de har haft fel och bytt åsikt. Jag tycker att det är stort gjort.

Överlag kan det finns en tråkig attityd mot människor som ändrar sig och vågar erkänna att de gjort misstag. Vad är grejen med det? Måste man ha samma åsikter intakta från att man är femton? Är man plötsligt en rövslickare eller kappvändare för att man tar till sig av det någon säger till en och vågar erkänna det?

Ett episkt misslyckande.

Igår så drack jag sprit för att fira att jag numera kan lägga till epitetet ”samhällsdebattör” på mitt fiktiva visitkort. På tunnelbanan så stötte vi ihop med en kille som tyckte att vi skulle göra honom sällskap.

Denna snubbe hade tatuerat in en hitlermustach på fingret så att han skulle kunna sätta fingret under nästan och heila samtidigt. Men han hade gjort ett fatalt misstag, nämligen att tatuera in mustaschen på högerhanden. Som bekant så heilar man ju med högern och då går det ju inte att både ha mustasch och heila samtidigt.

Jag tycker bara att det är så otroligt festligt att han tatuerade sig bara för att kunna göra detta men misslyckas även med det. Resultatet är alltså att han kommer gå omkring med en liten konstig fyrkant på fingret hela sitt liv. Hoho.

Jag hoppas ingen tar illa upp över bilden nu, han gör det ju trots allt fel.

Morgontankar.

  1. Detta är så jävla löjligt. Nu har det ”kommit fram” att Håkan Juholts särbo har åkt fast för bedrägeri. Hon har lurat företaget där hon jobbade på pengar, sen erkände hon, blev dömd och avtjänade sitt straff. Gott så. Vad detta har med Juholt att göra har jag svårt att begripa men uppenbarligen tycker vissa att de fått vatten på sin kvarn (visserligen bara galningar, men ändå). Juholt borde tydligen ha fattat att detta skulle bli en grej och informerat valberedningen. Är inte det märkligt? Varför skulle valberedningen behöva veta om vad hans särbo gjort?Jag ska fan i mig satsa på att bli partiledare bara för att i mitt tal kunna nämna alla jävla misstag jag gjort under min uppväxt. Och alla misstag min kompisar gjort. Alla som varit inlagda på psyket, alla som snattat, alla som knarkat och alla som köpt ut. Att jag har snattat och knarkat. Att jag köpt smuggelvodka. Att jag gick ett halvår extra i gymnasiet. Att jag var arbetslös under några månader. Hemska saker! Jag ska stå och snacka om det i en halvtimme. Sen: ridå och publikens jubel. För det viktigaste som partiledare är att inte ha den minsta lilla antydan till lik i garderoben.
  2. Såklart är det en Pr-expert som ska uttala sig om hur detta kan påverka allmänhetens förtroende för Juholt. Är det inte tröttsamt med all denna metarapportering? Förra valet var ju i princip ett metaval där den enda rapporteringen handlade om vilket parti som hade störst stöd osv. Jättetråkigt. Kan inte någon snälla bara prata en liten smula om politik istället? Tack!
  3. Jag måste ändra min bloggdesign. Jag är så trött på denna. Det stora typsnittet, den klottriga headern. Sen tänkte jag: men texterna kommer ju se sås korta ut med mindre text och det skulle sabba min image. Så jag kör nog vidare.