Jag har funderat lite på det här begreppet ”asexuell” och vad det innebär. Jag hade en period för några månader sedan då jag själv funderade väldigt mycket på sex. Jag kom fram till att i princip allt sex jag haft varit destruktivt på ett eller annat sätt, vilket var en både smärtsam och befriande insikt.
Sedan så undvek jag sex under en period. Inte direkt benhårt, men jag engagerade mig mindre än jag någonsin gjort i det hela. Sedan träffade jag min nuvarande partner och upplever intimitet med henne på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. I ljuset av det har det blivit än tydligare hur destruktiva mina tidigare sexuella erfarenheter varit. Jag har kunnat utveckla en förståelse för vad det är som har skavt, och framförallt för det faktum att det inte behöver se ut på det sättet. Det går att ha intimitet utan att det ska bygga på skuld och skam, utan att det ska vara något slags steg i en relation en ska få avklarat.
Nå, min poäng med allt detta är att jag knappast är asexuell, däremot hade jag inte omständigheter under vilka jag kunde leva ut min sexualitet på ett bekvämt sätt vilket gjorde att jag upplevde att sex inte var något jag kunde uppskatta alls. Jag tänker mig att detta kan vara fallet för många som upplever liknande. En enkel väg är då att utesluta sex helt ur sitt liv, för att slippa fundera på saker som begär, gränsdragningar och så vidare. Det var i alla fall så jag agerade när jag kom till insikt om hur destruktivt sex hade varit, jag började frukta dessa situationer.
Och jag tänker på hur det här samhället, i synnerhet när det kommer till sexualitet, lockar fram behovet av att definiera sig; av att sätta sig i en kategori för att kunna tala om sina problem och få någon form av erkännande. För att kunna kräva någon slags respekt för sina gränser så sätter en sig på den säkra sidan, genom att helt avböja från sex. Jag tänker mig att en kan dra paralleller till hur jag känner behovet av att kalla mig lesbisk trots att jag bevisligen kan känna begär till män, för att jag inte vill att män i allmänhet ska tro att jag är tillgänglig för dem.
För om en inte skapar den här fasta kategorin så finns det alltid en större risk för att folk överskrider ens gränser. Eftersom sex i regel är något en tackar ja eller nej till, speciellt som kvinna, så kan en vara ganska säker på att ett ”ja” till sex kommer innebära att människor gör just detta. Genom att säga ”ja” så har en också godkänt en förhandling, som oundvikligen kommer att ske utifrån en position där en själv är underordnad och kan pressas till att ”gå med” på saker.
Detta kan såklart vara en bra strategi för att kunna vara relativt säker, men det innebär också ett stympande av ens möjligheter. Detta stympande är såklart något som i grunden samhället gör sig skyldigt till; den som inte vill köpa hela paketet ”sex” med allt var det innebär i detta samhälle upplever sig tvungen att helt avsäga sig det hela. En får välja mellan utestängande eller underkastelse.
Men ur detta förnekande kan det också växa fram någonting nytt, en positiv tes om hur det skulle kunna vara, om vad vi kan bygga upp istället. Och jag tänker att det är dit en vill komma. Från att se att något en tagit för givet i själva verket vara destruktivt och ta avstånd, till att börja definiera något nytt.
Det här är hur jag har upplevt konceptet asexualitet och den plats dessa tankar haft i mitt liv och min utveckling. Jag läser gärna tankar från andra som funderat på det här med asexualitet, eller ser sig som asexuella.