Etikett: asexualitet

Om asexualitet och förnekande.

Jag har funderat lite på det här begreppet ”asexuell” och vad det innebär. Jag hade en period för några månader sedan då jag själv funderade väldigt mycket på sex. Jag kom fram till att i princip allt sex jag haft varit destruktivt på ett eller annat sätt, vilket var en både smärtsam och befriande insikt.

Sedan så undvek jag sex under en period. Inte direkt benhårt, men jag engagerade mig mindre än jag någonsin gjort i det hela. Sedan träffade jag min nuvarande partner och upplever intimitet med henne på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. I ljuset av det har det blivit än tydligare hur destruktiva mina tidigare sexuella erfarenheter varit. Jag har kunnat utveckla en förståelse för vad det är som har skavt, och framförallt för det faktum att det inte behöver se ut på det sättet. Det går att ha intimitet utan att det ska bygga på skuld och skam, utan att det ska vara något slags steg i en relation en ska få avklarat.

Nå, min poäng med allt detta är att jag knappast är asexuell, däremot hade jag inte omständigheter under vilka jag kunde leva ut min sexualitet på ett bekvämt sätt vilket gjorde att jag upplevde att sex inte var något jag kunde uppskatta alls. Jag tänker mig att detta kan vara fallet för många som upplever liknande. En enkel väg är då att utesluta sex helt ur sitt liv, för att slippa fundera på saker som begär, gränsdragningar och så vidare. Det var i alla fall så jag agerade när jag kom till insikt om hur destruktivt sex hade varit, jag började frukta dessa situationer.

Och jag tänker på hur det här samhället, i synnerhet när det kommer till sexualitet, lockar fram behovet av att definiera sig; av att sätta sig i en kategori för att kunna tala om sina problem och få någon form av erkännande. För att kunna kräva någon slags respekt för sina gränser så sätter en sig på den säkra sidan, genom att helt avböja från sex. Jag tänker mig att en kan dra paralleller till hur jag känner behovet av att kalla mig lesbisk trots att jag bevisligen kan känna begär till män, för att jag inte vill att män i allmänhet ska tro att jag är tillgänglig för dem.

För om en inte skapar den här fasta kategorin så finns det alltid en större risk för att folk överskrider ens gränser. Eftersom sex i regel är något en tackar ja eller nej till, speciellt som kvinna, så kan en vara ganska säker på att ett ”ja” till sex kommer innebära att människor gör just detta. Genom att säga ”ja” så har en också godkänt en förhandling, som oundvikligen kommer att ske utifrån en position där en själv är underordnad och kan pressas till att ”gå med” på saker.

Detta kan såklart vara en bra strategi för att kunna vara relativt säker, men det innebär också ett stympande av ens möjligheter. Detta stympande är såklart något som i grunden samhället gör sig skyldigt till; den som inte vill köpa hela paketet ”sex” med allt var det innebär i detta samhälle upplever sig tvungen att helt avsäga sig det hela. En får välja mellan utestängande eller underkastelse.

Men ur detta förnekande kan det också växa fram någonting nytt, en positiv tes om hur det skulle kunna vara, om vad vi kan bygga upp istället. Och jag tänker att det är dit en vill komma. Från att se att något en tagit för givet i själva verket vara destruktivt och ta avstånd, till att börja definiera något nytt.

Det här är hur jag har upplevt konceptet asexualitet och den plats dessa tankar haft i mitt liv och min utveckling. Jag läser gärna tankar från andra som funderat på det här med asexualitet, eller ser sig som asexuella.

Om begär och erkännande av relationer.

Twittrade lite:

Fundamentalt för vår existens i detta samhälle är att bekräftas som könsvarelser, det vill säga som människor som kan begära och begäras intimt. Som människor som kan ge och ta emot kärlek och intimitet. Men villkoren för att erkännas som könsvarelse är väldigt olika för olika människor. Och det handlar inte bara om att hitta ”någon”, utan om omgivningens bekräftande av relationen.

Patriarkatet ägnar sig mycket åt att misstänkliggöra och ogiltigförklara relationer som är normbrytande på något sätt. Lesbisk kärlek är inte lika mycket värd som heterosexuell, begär mot ickenormkroppar anses perverst eller förvirrat. Att inte bekräftas som könsvarelse är att utestängas från en fundamental del av mänsklig existens. Tänker mycket på detta nu när jag försöker lägga relationer med män åt sidan; hur mina relationer kommer att ogiltigförklaras.

Känner sorg över det faktum att de eventuella relationer jag har med ickemän kommer att anses mindre viktiga i mångas ögon, att jag kommer att behöva hävda dem mer. Att de, när de väl ”erkänns”, kanske kommer ses som en spexig avvikelse, som något ”spännande”, snarare än en relation som tas på allvar. Helt enkelt att relationen aldrig tar plats på samma villkor som heteromonogama relationer.

Relationer handlar inte bara om de människor som ingår i den, utan om samhällelig bekräftelse. Att som kvinna ha en relation med en man ger legitimitet i samhället i stort. Det betyder att hon är värd någonting att hon ”lyckats” få en mans bekräftelse. Samma mekanism finns inte när det kommer till ickeheterosexuella relationer.

Fick för övrigt frågor om termen ”könsvarelse”, och detta är vad jag menar:

Begär är individuellt, men menar riktat till andra människor. Både vänskap, amorös kärlek och så vidare. ”Könsvarelse” är en term för att beskriva just denna aspekt av mänskligt varande, ett teoretiskt begrepp det vill säga att ens genus, sexualitet (sätt en vill vara intim på) och relationer erkänns som verkliga och viktiga. Med ”kön” menar jag inte binära kön utan alla former av variationer. T.ex. att även en asexuell persons relationer och eventuella intimitet ska erkännas som lika viktiga som vems som helsts.

I dagens samhälle erkänns främst heteromonogama relationer och begär, och detta är ett problem för de som ej vill leva så, eftersom deras relationer inte tillmäts vikt i detta samhälle tänker att en kan erkännas som människa (eller varelse) på vissa områden, men att ens begär inte erkänns. Eller att det är flytande, så att vissa av ens begär erkänns men inte andra. Det är detta, denna specifika aspekt, jag försöker ringa in med termen könsvarelse.

Tänker mig att i ett postpatriarkalt samhälle skulle det inte finnas så tydliga uppdelningar mellan olika former av begär, intimitet och relationer. Detta tycker jag är en väldigt intressant och tilltalande tanke. Tänk er att vänskap tillmäts lika stort värde som ”kärlek”, eller att kramar tillmäts lika stort värde som ”sex”. För mig är det i alla fall en lätt svindlande tanke. Det skulle finnas så mycket större utrymme för att njuta av andra människor och forma betydelsefulla relationer.