Jag känner så jävla ångest inför jobb och allas jävla tjat sen en var typ 2 år. ”Vad ska du bli när du blir stor?” Känner mest som Pippi att jag ej vill det haha nä men hur tänker du kring all jävla hets i samhället och om att lyckas i karriären? Själv vill jag typ dö nu.
Jag tycker också att det här är oerhört jobbigt och har regelbundet väldigt mycket ångest över min framtid, mitt yrkesliv och så vidare. Är jätterädd för att hamna i bemanningsträsket och bli sönderstressad eftersom det ger mig sjukt mycket ångest som jag inte vet om jag kommer klara av att hantera. Var bemanningsanställd ett tag innan och det var verkligen asvidrigt, men då bodde jag ändå hemma så jag slapp känna stress över ekonomin.
Jag är också rädd att behöva göra något skittråkigt och bara gör mig less åtta timmar om dagen i resten av mitt liv. Har dock inte jättemycket ångest över att inte få en ”bra” karriär eller liknande, för mig skulle det duga bra med att göra något halvsoft bara det var en trygg anställning, men det är ju också en jävla utopi såsom läget ser ut idag ärligt talat.
Jag tänker att den här karriärshetsen handlar om att människor ska pressas till att anstränga sig till det yttersta, eftersom kapitalet tjänar på det. Alltså att vi med löften av bra jobb göra en jävla massa extraarbete, arbetar gratis och så vidare och så vidare. Skrev om detta i ett reportage om psykisk ohälsa för ett tag sedan:
För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.
Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.
Jag tror helt enkelt att drömmen om ”karriär” etablerar en viss arbetsmoral som bygger på att hårt slit lönar sig, och denna arbetsmoral är mycket lönsam för kapitalet eftersom människor anstränger sig till det yttersta utan att de behöver betala för det. Jag tror att väldigt många unga människor går med på väldigt dåliga arbetsvillkor och även gratisarbete just för att de tänker sig att det ska ge dem en bra karriär, men också att detta är vad som krävs för att ens sätta sin första fot på en arbetsplats.
Sedan handlar det såklart också om ihopkopplingen mellan person och arbete som finns i vårt samhälle. Om du inte har ett bra jobb så är du ingenting, helt enkelt.