Löwengrip är vår fiende. Om att förminska kvinnliga meningsmotståndare.

Jag har tänkt lite på det här med hur en betraktar meningsmotståndare beroende på vilket kön de har, framförallt utifrån Löwengrip och de diskussioner som går kring henne.

Löwengrip är en verkligt vidrig människa men oerhört vidriga värderingar, såväl borgerliga som antifeministiska (en tautologi då antifeminism är i sig en borgerlig värdering, men nåja). Detta faller sig naturligt för en kvinna i Löwengrips position; även om hon såklart också är förtryckt i patriarkatet så tjänar hon på patriarkatet. Hon profiterar på kvinnoförtryck genom att till exempel sälja produkter som anspelar på vissa kvinnoideal.

En person som Löwengrip som tagit sig in i en traditionellt manlig sfär har mycket att vinna på att inte vara feminist; hon kommer då inte att upplevas som något hot utan kommer att ses som ett undantag, kanske kan hon rentav användas för att peka på att ”kolla, vi förtrycker inte kvinnor för vi har ju släppt in denna kvinna”.

Men i hur Löwengrips åsikter bemöts kan en se en viss inställning kring att hon skulle vara ”lurad” som uttrycker sig antifeministiskt och att hon ”borde” gå över till feminismen eftersom hon är kvinna. Otaliga försök har gjorts för att försöka övertala Löwengrip till att bli feminist, bland annat en ganska vidrig text där hon påmindes om alla övergrepp hon skrivit om.

Problemet med detta är flera. För det första är det dumt att förminska en kvinnas förmåga att själv avgöra vad som tjänar henne bäst i hennes position. Löwengrips antifeminism är nog inte något ogenomtänkt, utan snarare något som stärker hennes ”varumärke”. Vidare så skapar det ett orimligt fokus på en enskild person och etiketter; vad spelar det ens för roll om Löwengrip kallar sig feminist? Det är ändå inte som att det skulle göra hennes agerande mer feministiskt.

Samma sak kan jag se när vissa kritiserar Löwengrip från vänsterhåll, då kan det låta mer i stil med ”hon är bara en bloggare”. Det stämmer förvisso att Löwengrip är bloggare, men hon är framförallt kapitalist. Hon driver flera företag i vilka hon exploaterar människors arbetskraft och sprider kapitalistiska ideal och värderingar. Hennes blogg utgör en stor plattform som påverkar många människor och det är verkligen ett problem att hennes vidriga TRAMS når en stå stor publik. Detta blir inte mindre problematiskt bara för att det är en blogg som drivs av en kvinna.

En behöver varken nedvärdera Löwengrips intelligens eller inflytande för att kunna tycka att det hon ägnar sig åt är skit. Vi bör inte försöka förminska Löwengrip eller vädja till hennes förnuft, utan snarare se henne som den fiende till allt vad ett värdigt samhälle heter som hon är. Detta har inte främst att göra med att hon är ”korkad” eller har ”fel åsikter” utan om att hon profiterar på ett kapitalistiskt och patriarkalt system i sin verksamhet, och då är det även angeläget för henne att bygga sitt så kallade ”personliga varumärke” kring detta.

Det vi måste fråga oss är vad det är för strukturer i samhället som gör att personer som Löwengrip har inflytande, och försöka angripa dessa. Det är positionen och makten som är problemet, inte någon slags dumhet eller insiktslöshet. Hon kommer kanske att anamma vissa feministiska idéer om det passar henne, om det blir ett för stort pr-problem att inte ha det, men frågan är ju vad en sådan fernissa skulle vara värd.

Entreprenörskap.

IMG_20140413_174901Läste denna rubrik på en löpsedel för några dagar sedan, och sedan kom detta inlägg av Löwengrip som fick mig att fundera mer på en sak:

Jag älskar entreprenörer! Det kommer väl inte som en chock för er. Men det är något häftigt med människor som har en idé och bestämmer sig för att förverkliga den. Skapa något som inte existerade innan.

Nämligen hur vi använder ordet entreprenör. Entreprenör har liksom börjat betyda ”allmänt uppfinningsrik person som på ett eller annat sätt lyckats tjäna pengar”. Alla som över huvud taget tar sig för någonting läggs in i facket ”entreprenör”.

Löwengrip ”älskar entreprenörer”. Det spelar liksom inte så stor roll vad de gör, om det är till någon nytta och så vidare utan det viktiga är 1. att de gör något 2. att de tjänar pengar på det. Vem bryr sig om vad det är som inte existerade innan är, så länge det kan säljas. Fokus här ligger verkligen på själva företagandet och inget annat, även om Löwengrip säljer in det som en dröm vilken som helst.

Många entreprenörer pratar om hur otroligt mycket de älskar vad de gör, om att de jobbar med vad de älskar så vidare. Det kanske är sant, men jag tvivlar liksom på att de hade gjort vad de gör om det inte var för att de tjänar pengar på det. Det är såklart inget konstigt med det, men jag stör mig på hur entreprenörskapet säljs in som att göra sin hobby bara det att en råkar tjäna pengar på det. Som om entreprenörer inte var tvungna att underkasta sig en massa saker.

Jag tänker också på när folk snackar om att förverkliga sina drömmar, hur ofta det handlar om just pengar. Det är inte så konstigt med tanke på att pengar är en väldigt viktig del av livet i det här samhället MEN jag tycker ändå att det är beklagligt. Jag tänker framförallt hur Löwengrip brukar skriva om att en ska ”göra det en älskar” och så vidare och att det alltid är underförstått att en ska kunna tjäna pengar på det. Visst, jättekul för de som kan men alla har inte hobbys som passar så bra in i kapitalismen.

Jag tänker också att allt detta tjat om att förverkliga sina drömmar skapar en viss press på människor att ha den typen av drömmar. Typ: ”jag drömmer om att designa min egen kollektion/jobba med min hobby” och så vidare. Det vill säga att vi, när vi formulerar våra drömmar, tänker på just hur vi ska organisera vårt arbetsliv och begränsar oss inom de tänkbara ramarna. Att det vi älskar måste infogas i vårt arbetsliv, istället för att de på hur vi ska kunna ägna oss åt det vi älskar på fritiden och framförallt hur vi ska nå ett samhälle där att ”göra det en älskar” inte är ett privilegium för de som råkar ha rätt sorts drömmar och förutsättningar utan där alla har den möjligheten att göra det utan krav på att det ska vara säljbart.

Detta att sälja in ett lyckat arbetsliv som det absolut bästa en människa kan göra tänker jag är väldigt mycket en del av en högerideologi. Att fokusera just på de drömmar och ambitioner som är relaterade till arbete och säga; dessa är de viktigaste drömmarna, om du uppnår dessa kommer du bli lycklig får folk att tänka att det de behöver göra är att lyckas på kapitalismens villkor istället för att se andra möjligheter utanför den. Kampen blir privat istället för kollektiv, eftersom det handlar om att bli en av de lyckliga få som jobbar med sin hobby.

Ask.fm om karriärshets och framtidsångest.

Jag känner så jävla ångest inför jobb och allas jävla tjat sen en var typ 2 år. ”Vad ska du bli när du blir stor?” Känner mest som Pippi att jag ej vill det haha nä men hur tänker du kring all jävla hets i samhället och om att lyckas i karriären? Själv vill jag typ dö nu.

Jag tycker också att det här är oerhört jobbigt och har regelbundet väldigt mycket ångest över min framtid, mitt yrkesliv och så vidare. Är jätterädd för att hamna i bemanningsträsket och bli sönderstressad eftersom det ger mig sjukt mycket ångest som jag inte vet om jag kommer klara av att hantera. Var bemanningsanställd ett tag innan och det var verkligen asvidrigt, men då bodde jag ändå hemma så jag slapp känna stress över ekonomin.

Jag är också rädd att behöva göra något skittråkigt och bara gör mig less åtta timmar om dagen i resten av mitt liv. Har dock inte jättemycket ångest över att inte få en ”bra” karriär eller liknande, för mig skulle det duga bra med att göra något halvsoft bara det var en trygg anställning, men det är ju också en jävla utopi såsom läget ser ut idag ärligt talat.

Jag tänker att den här karriärshetsen handlar om att människor ska pressas till att anstränga sig till det yttersta, eftersom kapitalet tjänar på det. Alltså att vi med löften av bra jobb göra en jävla massa extraarbete, arbetar gratis och så vidare och så vidare. Skrev om detta i ett reportage om psykisk ohälsa för ett tag sedan:

För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.

Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.

Jag tror helt enkelt att drömmen om ”karriär” etablerar en viss arbetsmoral som bygger på att hårt slit lönar sig, och denna arbetsmoral är mycket lönsam för kapitalet eftersom människor anstränger sig till det yttersta utan att de behöver betala för det. Jag tror att väldigt många unga människor går med på väldigt dåliga arbetsvillkor och även gratisarbete just för att de tänker sig att det ska ge dem en bra karriär, men också att detta är vad som krävs för att ens sätta sin första fot på en arbetsplats.

Sedan handlar det såklart också om ihopkopplingen mellan person och arbete som finns i vårt samhälle. Om du inte har ett bra jobb så är du ingenting, helt enkelt.

Sluta dalta med Löwengrip.

Okej, så Löwengrip har gjort en del jävliga korkade uttalanden kring genus och sånt på sista tiden. Det är ingenting konstigt med det, hen har alltid varit en idiot, och kommer troligen att fortsätta med detta. Löwengrip har aldrig uttalat något slags stöd till feminism eller någon typ av progressiva idéer kring något över huvud taget, hen har alltid varit en borgarbracka som drivit sina företag och pratat om att ”peppa unga tjejer” när det passar hens personliga varumärke, något som vissa har tolkat som feminism. På sista tiden har hen gjort fler reaktionära uttalanden än vanligt, men ingenting är särskilt förvånande i förhållande till hens historia.

Jag förstår att det är provocerande med idioti, det tycker såklart jag också. Jag förstår också att det är upprörande att en person använder en så stor plattform för att sprida ren transfobi, något som drabbar människor väldigt hårt. Den typen av idéer är såklart ett fruktansvärt inslag i samhället som jag hoppas en dag inte ska uttryckas över huvud taget, allra minst i en av Sveriges största bloggar. Jag tycker också att det är bra och viktigt att många personer med egna erfarenheter förklarar vad detta handlar om, det är kunskap som är viktig att sprida, även om jag inte tror att Löwengrip personligen kommer att ta till sig av det.

Vad jag däremot inte begriper är hur många feminister reagerar med besvikelse kring Löwengrips uttalanden, ungefär som om en hade kunnat förvänta sig något mer av hen. Det kan en inte. Löwengrip har en position i samhället där hen har allt att förlora på feminism. Hen rör sig i manliga rum (företagsvärlden), i sammanhang som troligen är ganska höger. Att då komma och snacka om könsmaktsordning och genus och så vidare är såklart inte särskilt populärt. I sådana sammanhang är den framtoning Löwengrip har såklart väldigt framgångsrik; hen är en ”powerkvinna” som ”tar för sig” samtidigt som hen inte utgör något hot genom att utmana några slags strukturer. Att det är feministens förtjänst att hen har kunnat komma dit hen är idag, och att hen troligen kommer att tjäna ännu mer på feministiska framsteg under sitt liv, gör inte att det är smart av hen personligen att vara feminist. Hur rätt och riktigt feminism än är så tror jag inte att Löwengrip kommer att ägna sig åt det, inte för att hen är dum i huvudet utan för att hen har för mycket att förlora på det och för att hen blivit fostrad med borgerliga värderingar.

Sedan kan jag känna att det är lite märkligt att vilja få Löwengrip att vara feminist. Jag tänker att detta har att göra med en allmän önskan och förväntan att framgångsrika och ”starka” kvinnor ska vara feminister. Jag tycker att det är kul om dem är det, men det är ingenting jag förväntar mig. Jag tänker att feminismen klarar sig väldigt bra utan att Löwengrip är med på tåget, och jag tycker inte att vi behöver få med hen. Jag tror dessutom att även om vi fick med hen så skulle det inte nödvändigtvis vara något positivt. Jag tänker att det vore någonting dålig om Löwengrip plötsligt blev uttalad feminist och fick sitt företagande etcetera att framstå som något feministiskt relevant. Detta gör ju folk redan på löpande band, alltså talar om ”starka kvinnor”, kvinnors företagande och så vidare. Jag tycker inte att det behövs mer av detta inom den feministiska rörelsen och jag ser inget egenvärde i att knyta ”starka kvinnor” till sig. I alla fall inte om det medför att den typen av analys hamnar i fokus vilket jag är helt säker på att det skulle göra med Löwengrip. Det är viktigare att ha en relevant analys med udd mot saker en vill förändra än att alla ska vara med på tåget.

Jag förstår att det hade känts kul om Löwengrip kunde använda sin gigantiska plattform till något positivt, det tycker jag också. Däremot är det ingenting jag förväntar mig av hen, eftersom hen är borgare och verkar ha ett allmänt skevt och reaktionärt perspektiv på det mesta här i världen. Jag kan känna att det är dags att släppa förhoppningarna om denna människa, torka tårarna och gå vidare. Det känns inte konstruktivt att lägga så mycket fokus på att försöka övertyga hen. Sedan kan en såklart uppröras över idiotin i den hen skriver, som en gör med vilken människa som helst, men att reagera med besvikelse över det tycker jag är märkligt. Varför skulle Löwengrip vara vettigare än någon annan egentligen? Att en är kvinna och framgångsrik betyder inte att en har vettiga värderingar.

Jag tycker att det är läge att sluta dalta med Löwengrip och ta hen för vad hen är: en borgarbracka som är sjukt låst i sin världsbild och som dessutom troligen har mycket att förlora på att uttala feministiska värderingar, och mycket att vinna på att vara reaktionär. Det är såklart tråkigt att det finns sådana människor, men det är varken förvånande eller ett resultat av att hen ”inte har förstått” saker och ting. Jag tycker faktiskt att det är ett himla förminskande sätt att ta sig an en persons åsikter, detta ”hen borde ju egentligen veta bättre”. Jaja, det borde hen kanske men nu tycker hen såhär och då tycker jag vi ska ta hen för det och inte något annat. Att låtsas att Löwengrip är något annat än en aktiv upprätthållare av patriarkala värderingar tycker jag är att lura sig själv, och dessutom att förminska hens åsikt om saker och ting. Det enda hederliga är att se Löwengrip som den ideologiska fiende till feminismen hen är, och behandla hen som en sådan.

Att säga att kvinnor och män är olika är första steget till att värdera dem annorlunda.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om att jämställdhet inte har något med att vara mer eller mindre kvinnlig att göra och att en ska vara ”stolt över att vara kvinna”.

Jag är otroligt stolt över att vara tjej. Jag älskar att få vara feminin. Men i Sverige får man nästan skämmas för det. Med dagar spenderade i Italien är skillnaden också stor. Kvinnorna är stolta och vackra men omsorgsfullt valda kläder och make. Männen ser ut som män. Jag tycker att det är respektfullt och vackert.

Detta tycker jag är spännande. Jag är helt okej med att Löwengrip ”älskar att vara feminin” men jag tycker att det är konstigt att hen därför vill tvinga in alla andra i det. Det finns män som också vill vara ”feminina”, och kvinnor som inte vill vara det. Hur svårt kan det vara att acceptera att det är så? Jag förstår inte varför jag ska behöva pressas in i en snäv könsrollsram bara för att Löwengrip råkar tycka att det är soft. Kan hen inte ha höga klackar och kjol utan att jag ska behöva det?

Jag tycker att kön är fruktansvärt bra och härlgt och det känns märkligt att argumentera för något som alltid har varit. Män och kvinnor vi är olika. Om det är något som går fel i Sverige idag är att vi nedvärderar kvinnlighet och mannlighet.

Det kan tyckas oskyldigt att vilja att kvinnor och män ska vara olika men att de ska värderas lika, alltså att det kvinnliga ska uppvärderas. Det är en ganska vanlig hållning bland folk som gillar jämställdhet, men som ändå tycker att saker ska vara typ lite som de är nu. Det är dock inte oskyldigt, utan är en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet.

En viktig mekanism för upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Idén om att kvinnor och män är radikalt annorlunda, som ständigt förstärks. Det är inte bara en fråga om att människor blir begränsade i snäva könsroller utan också om att det inte går att ha en hierarki mellan två saker som är lika. Därför måste olikheten ständigt reproduceras, för att kunna upprätthålla den patriarkala ordningen.

Det säger ju sig självt: för att kunna värdera kvinnor och män olika mycket, ge dem olika mycket makt och olika uppgifter (med olika status) så måste vi först konstruera dem som väsensskilda från varandra. Då blir det plötsligt motiverat att värdera dem annorlunda. Det är därför problematisering av könsroller och så vidare är ett så viktigt feministiskt verktyg, det handlar inte bara om att alla ska kunna få friare liv och själva definiera sig utan också om att det är en grundläggande komponent i att krossa patriarkatet. Utan isärhållandet finns ingen grund för att värdera de olika könskategorierna olika.

Vidare kan jag berätta att jag också är stolt över att vara kvinna, och att det är feminismen som har gjort att jag kan vara det. Feminismen har hjälpt mig att förstå att jag inte själv kan lastas för det förtryck jag blir utsatt för. Feminismen har lärt mig att sluta skämmas för egenskaper som jag innan nedvärderat just för att de var kvinnlig kodade. Så mycket skuld och skam som varit kopplad till mitt kön har försvunnit med hjälp av feministisk analys.

Vill du hjälpa unga tjejer att ta ansvar över sin ekonomi, sluta bidra till det samhälle som värderar folk efter sina ägodelar.

Blondinbella ska alltså släppa en bok om hur en ska hålla kolla på sin privatekonomi. Överlag så är det ett vanligt förekommande inslag i vår kultur, denna hype kring att ta ansvar för sin privatekonomi. Problembeskrivningen är att människor skuldsätter sig för att konsumera, och så kan det ju inte gå till. Ni känner ju till Lyxfällan, och jag kan även dra mig till minnes att jag hörde någon reklam för ett program med ”vanliga svenskar som har stenkoll på sin ekonomi”.

Först och främst så tycker jag att det tyder på en extremt uppenbar brist på perspektiv när en person som Blondinbella vill lägga sig i andra ekonomi. Blondinbella har alltid haft det gott ställt ekonomiskt. Om en har det bra ekonomiskt så är det lätt att ta hand om sin ekonomi. Inte bara på det uppenbara sättet, att ekonomin inte kraschar lika lätt eftersom en har mer pengar, utan även eftersom den som har en buffert kan planera sina inköp på ett helt annat sätt än den som lever ur hand i mun. Det går att köpa saker med bättre kvalitet, det går att storhandla, det går att köpa ett busskort, det går att hantera oväntade utgifter och så vidare. Detta är inte fallet för den som inte har en buffert. Många har dessutom en väldigt osäker inkomst, vilket gör någon slags ekonomisk framförhållning mycket svårare. Jag tvivlar starkt på att Blondinbellas bok innehåller tips för hur en ska göra i sådana situationer, men jag kan såklart ha fel.

Förutom detta så ser jag ett annat gigantiskt problem med det hela. Nämligen moraliserandet. Det vidriga vidriga moraliserandet kring folks privata konsumtion som sker helt utan någon som helst samhällsanalys.

Vi lever i ett samhälle där vi dagligen blir matade med konsumtionspropaganda. Reklamen är en fan överallt, dels reklam för produkter i sig, dels reklam för snabba (och dyra) lån vi kan ta för att köpa dessa produkter. Bloggar, tv och tidningar gör allt för att skapa en stark länk mellan vår känsla av egenvärde och de produkter vi äger. Detta är Blondinbella med och medverkar i, genom att driva en blogg som i mångt och mycket kretsar kring just konsumtion. Att konsumera är en symbol för framgång, det är något som präntas in i oss dag ut och dag in och denna inlärning tjänar också någons intressen, till exempel Blondinbellas.

Att  den positionen komma och moralisera kring att folk inte ska handla så mycket tycker jag inte bara är hyckleri, utan rentav vidrigt. Att dagligen bidra till den konsumtionskultur vi lever i, för att sedan läxa upp folk om deras ”ansvar” för att inte konsumera ”för mycket”.

Jag har ett tips till Blondinbella: om du vill hjälpa unga tjejer att ta mer ansvar över sin ekonomi, sluta på daglig basis bidra till det samhälle som värderar folk utefter sina ägodelar. Tack på förhand.

Om att tvingas till ytlighet.

Blondinbella har skrivit ett inlägg om att hon förväntas posera med läppglans och spegel efter att hon har gjort en intervju om sin karriär och sitt mående. Hon är såklart irriterad, med all rätta. Jag skulle också bli gruvligt irriterad över ett så oprofessionellt agerande från fotografens sida, att helt sonika utgå från att man pratat om ”skönhet” när man i själva verket inte har en aning. Man kan ju tycka att en professionell fotograf bör ha någon slags koll på i alla fall temat för artikeln hen ska fota, men uppenbarligen ansåg fotografen inte dig behöva kolla upp sådant innan eftersom det bara är att slänga in lite läppglans när man ska fota en bloggbrud.

Blondinbella är knappast en person som ofta figurerar i den typen av sammanhang, men många antar att hon gör det eftersom hon har fått det ryktet kring sig. Jag kan verkligen begripa att det är frustrerande att alltid bli tagen för att vara en ytlig tjej när man gör så otroligt mycket annat i livet.

Men i kommentarsfältet låter man henne veta att det har hon ingen rätt att vara, frustrerad alltså:

Det var väl inte så konstigt att han tyckte att en sådan billig bild passade dig, med tanke på ditt porriga utvik tidigare i år.

Enda dagen vill du visa dig helnaken, andra dagen vill du bli tagen på allvar? Det funkar inte så gumman, som man bäddar får man ligga.

Eller denna:

Antar att fotografen sett dina sexbilder från “Size Me”, inte så konstigt om han trodde att du var “en sån tjej” precis… Du är ju mest känd för den bilden, och dina otaliga “oj, jag råkade putta upp brösten i kameran” bilder du har på bloggen.

Karriärkvinna är inte det första man tänker på tyvärr… vet många killar som kollar din blogg ENBART för att få se dina bröst på dina utmanande bilder. Läppglans och “ta mig i håret” bilder känns väl rätt passande då.

Tja, min uppfattning är att just ”karriärkvinna” är ungefär vad man tänker när man tänker på Blondinbella.

Detta är tyvärr en ganska vanlig inställning. Om man en gång har gjort ett utvik har man kasserat sina chanser att kunna bli tagen på allvar i framtiden. Det spelar ingen roll i vilket syfte man gjorde utviket, om man ägnar sig åt en miljon andra saker i livet eller om det helt enkelt bara inte har ett piss med saken att göra. Jag tänker på att jag själv brukade outfitblogga en gång i tiden, och ibland lägger upp egobilder, skulle det göra att jag inte kan förvänta mig att bli bedömd efter vad jag gör i andra sammanhang?

En kvinna kan ägna sig åt en massa olika saker, om bara en av dem inkluderar ytlighet så anses detta stort nog för att vara talande för hela hennes person. Jag blir så trött, men ändå glad att Blondinbella har vett att ryta ifrån och skriva om det. Jag tror det betyder mycket.

Tack Blondinbella.

Tack Blondinbella för att du går ut offentligt med att du är uppe i en utredning för ADHD. Jag hoppas att du skriver mer om det, vad det innebär och hur du har märkt det i ditt liv.

Kommentarerna visar varför detta behövs:

Folk som ba: ADHD är bara ett mode. Alltså, det är klart att det går trender inom psykologin men överlag är det väl en bra grej att människor får hjälp med sina problem?

Och så alla dessa självutnämna experter som vet hur det är ställt med Bella. Fan vad trött jag blir på det.

Och folk som tycker att det ”bara” är personlighetsdrag och inte något som ska diagnostiseras. Klart det är personlighetsdrag, men det gör det ju inte mindre till något som kan vara värt att utreda.

Jag skulle verkligen uppskatta om Blondinbella tog chansen och redde ut lite myter kring detta och knäppte alla självutnämnda experter på näsan. Det behövs verkligen.

The Secret är en entreprenörsreligion.

Blondinbella gör reklam för entreprenörsreligionen The Secret eller, som den också kallas, attraktionslagen genom att posta en bild på en sida där Buddha citeras. Man får anta att han figurerar i egenskap av ”vis man” på samma sätt som allt Gandhi säger brukar tas för sanning.

Jag tänkte att jag skulle återposta ett inlägg som jag skrev angående just The Secret förra gången Blondinbella tipsade om böcker som har med det att göra. Här kommer det. Om du vill se inlägget i sin helhet kan du läsa här:

Detta var väl ungefär den boklista som man kunde förvänta sig av en entreprenör som Blondinbella, men jag vill ta tillfället i akt att berätta lite kort om den så kallade ”attraktionslagen” som både boken The Secret och Attraktionslagen – så får du den att verka till din fördel handlar om. Eventuellt även boken Det blir alltid som man tänkt sig.

Attraktionslagen är en slags modern entreprenörsmyt som går ut på att om man önskar något tillräckligt starkt, visualiserar att man har det och även agerar som om man hade det så kommer det också att dras till en. Attraktionslagen beskrivs som en naturlag, att om man agerar som om man var rik/framgångsrik etc så kommer dessa värden också att dras till en. Denna ide populariserades i och med boken The secret. Jag har inte läst boken men jag har däremot kollat runt lite på The secrets officiella hemsida där det stod lite kort om läran. Här är lite utdrag om hur man ska använda attraktionslagen för att få pengar:

Money is magnetic energy. You are a magnet attracting to you all things, via the signal you are emitting through your thoughts and feelings.

Pengar är alltså ”magnetisk energi”. Såhär ska man göra för att få pengar:

Be clear about the amount of money you want to receive. State it and intend it! Don’t think about how much you can earn, but how much you want to receive.

Först ska man alltså bestämma sig för hur mycket pengar man vill ha. Inte hur mycket man kan tjäna utan hur mycket man vill ha.

Speak, act, and think from the mindset of being wealthy now. Eliminate thoughts and words of lack such as ”I can’t afford it”, ”It is too expensive”.

Så ”hemligheten” är alltså att verkligen önska sin pengar och att agera som om man redan hade pengar.

Be certain that money is coming to you.

Var säker på att du kommer att få pengarna!

På detta vis kommer du alltså att förvandlas till en pengamagnet! Såhär funkar det:

Wealth is a mindset. Money is literally attracted to you or repelled from you. It’s all about how you think.

Okej. Attraktionslagen funkar alltså såhär: Du är en ”magnet” som drar till dig saker i din omgivning beroende på hur du tänker. Ha en önskan om någonting. Visualisera att du har den här saken som du vill ha, vad du ska göra med den och så vidare. Sedan ska du önskar saken jättemycket och också verkligen tro att du kommer få den här saken. Detta funkar eftersom välstånd är ett ”mindset” och helt enkelt beror på hur du tänker.

Såhär va: positivt tänkande och att se möjligheter är en sak men detta är fan inte positivt tänkande, det är ren vidskepelse! Många rika och mäktiga människor kan vittna om att detta fungerar men egentligen finns det ingenting som säger att det är på grund av denna attraktionslag som de har fått sitt välstånd. Det finns ju en massa människor som har prövat detta utan att lyckas, men det bekväma är ju att förespråkarna då kan skylla på att de inte önskat sig att det ska gå tillräckligt mycket eller att de tvivlat på att det ska funka. Och det är ju inte konstigt att man tvivlar om det faktiskt inte funkar! Detta kallas av vissa för vetenskap ty detta har ju funkat för en massa personer. De som det inte har funkat för kan direkt viftas bort som oseriösa eller inte tillräckligt tålmodiga. Perfekt!

Jag ser attraktionslagen som en slags entreprenörsreligion. Många personer som sysslar med företagande är väldigt inne på det här med positivt tänkande som en väg till framgång och vissa drar det till och med så långt som att det skulle vara någon slags naturlag. Att det är nödvändigt att vara positivt och se möjligheter istället för hinder om man ska driva företag är ju inget konstigt, däremot att säga att den som vill ha pengar kommer att få det om hen bara önskar det tillräckligt mycket är något helt annat.

Det bekymrar mig att det här sättet att se på framgång, inte något som man får primärt av goda förutsättningar, skicklighet och till viss del tur utan något som kommer till en bara man vill ha det tillräckligt mycket, har blivit mer och mer populärt i breda kretsar. Problemet är att man skapar bilden av att den som inte har det bra helt enkelt inte vill tillräckligt mycket vilket är att individualisera och mystifiera ojämlikhet i samhället till en extremt hög grad.

Hur du skapar uppmärksamhet spelar roll.

Angående Blondinbellas ”size me”-kampanj så har jag läst flera tycka att vi som kritiserar hennes utvik inte ska fokusera på utviket och istället på budskapet i kampanjen. Typ såhär: ”utviket var bara ett sätt att skapa uppmärksamhet, men nu när vi har er uppmärksamhet, snälla glöm utviket och lyssna på vad vi har att säga”. Jag förstår att det kan kännas tråkigt att ingen vill lyssna på vad man har att säga så fort man kastar av sig kläderna, men så ser världen dessvärre ut och det var Blondinbella högst medveten om när hon gjorde sitt utvik. Hon visste att det skulle skapa fokus vid kampanjen, hon visste att hennes kropp skulle hamna i rampljuset.

Men du kan inte skapa uppmärksamhet kring en sak och sedan be folk lägga det åt sidan och lyssna på dig, när du driver en kampanj måste du ha en tanke som går hela vägen från uppmärksamhetsskapande till budskapet du vill föra ut. Dessa två saker är inte frikopplade från varandra utan hänger ihop, så säcken måste knytas ihop. Budskap och uppmärksamhetsskapande måste fundera tillsammans.

Jag tycker att tanken med kampanjen är väldigt bra, vilket jag också har skrivit. Däremot tycker jag att sättet Blondinbella valde att skapa uppmärksamhet kring det på var helt fel, och jag tror tyvärr att det kommer att vara förödande för kampanjen. Man kommer inte att kunna ta fokuset ifrån utviket, helt enkelt., vilket inte är så konstigt.

Problemet här är att saker ständigt säljs in med hjälp av kvinnors kroppar. Inte ens när man gör en kampanj mot osunda ideal så kan man låta bli att sälja in den med kvinnors kroppar. När till och med tanken om att vi ska fokusera mindre på våra kroppar säljs in med en kvinnokropp är något fel, det tycker jag verkligen.

Jag kan tänka mig en massa andra sätt att dra uppmärksamhet kring en kampanj som denna. Tänk er till exempel ett helt svart omslag med texten ”denna månad säljs Egoboost inte med en kvinnokropp på omslaget”. Kanske hade det nått ut till något färre, men kampanjen hade varit otroligt mycket mer trovärdig i sitt budskap om att sluta fokusera på kroppen. Egoboost har redan en stor läsekrets och det hade säkerligen haft effekt ändå.

Man kan inte ta till vilka medel som helst bara för att få uppmärksamhet kring sitt budskap. Hur du söker uppmärksamhet spelar roll för hur budskapet uppfattas och tas emot. Det spelar ingen roll hur smart det du har att säga är, om du marknadsfört det på ett sätt som inte stämmer överens med vad du vill förmedla kommer du sakna trovärdighet nog för att någon ska ta dig på allvar.

Jag hade tyckt denna kampanj varit beundransvärd om man inte sålt in den med en kvinnokropp, jag hade tyckt den var helt perfekt. Tyvärr så kunde man inte hålla sig borta från att sätta kvinnokroppen i fokus och sälja in saker med kvinnokroppen som medel ens när man ville kampanja emot fokuset som läggs på kvinnokroppar och det säger väl något om hur djupgående denna problematik är. Tråkigt, tycker jag, och himla synd på en i övrigt utmärkt tanke.