Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Ask.fm om karriärshets och framtidsångest.

Jag känner så jävla ångest inför jobb och allas jävla tjat sen en var typ 2 år. ”Vad ska du bli när du blir stor?” Känner mest som Pippi att jag ej vill det haha nä men hur tänker du kring all jävla hets i samhället och om att lyckas i karriären? Själv vill jag typ dö nu.

Jag tycker också att det här är oerhört jobbigt och har regelbundet väldigt mycket ångest över min framtid, mitt yrkesliv och så vidare. Är jätterädd för att hamna i bemanningsträsket och bli sönderstressad eftersom det ger mig sjukt mycket ångest som jag inte vet om jag kommer klara av att hantera. Var bemanningsanställd ett tag innan och det var verkligen asvidrigt, men då bodde jag ändå hemma så jag slapp känna stress över ekonomin.

Jag är också rädd att behöva göra något skittråkigt och bara gör mig less åtta timmar om dagen i resten av mitt liv. Har dock inte jättemycket ångest över att inte få en ”bra” karriär eller liknande, för mig skulle det duga bra med att göra något halvsoft bara det var en trygg anställning, men det är ju också en jävla utopi såsom läget ser ut idag ärligt talat.

Jag tänker att den här karriärshetsen handlar om att människor ska pressas till att anstränga sig till det yttersta, eftersom kapitalet tjänar på det. Alltså att vi med löften av bra jobb göra en jävla massa extraarbete, arbetar gratis och så vidare och så vidare. Skrev om detta i ett reportage om psykisk ohälsa för ett tag sedan:

För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.

Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.

Jag tror helt enkelt att drömmen om ”karriär” etablerar en viss arbetsmoral som bygger på att hårt slit lönar sig, och denna arbetsmoral är mycket lönsam för kapitalet eftersom människor anstränger sig till det yttersta utan att de behöver betala för det. Jag tror att väldigt många unga människor går med på väldigt dåliga arbetsvillkor och även gratisarbete just för att de tänker sig att det ska ge dem en bra karriär, men också att detta är vad som krävs för att ens sätta sin första fot på en arbetsplats.

Sedan handlar det såklart också om ihopkopplingen mellan person och arbete som finns i vårt samhälle. Om du inte har ett bra jobb så är du ingenting, helt enkelt.

9 kommentarer till Ask.fm om karriärshets och framtidsångest.

  • Ayay skriver:

    Det är skönt att läsa om andras ångest inför det här. Det kan vara svårt att förklara vad ens ångest inför framtida yrkesliv handlar om, hur mycket det egentligen handlar om. Jag bryr mig inte heller nämnvärt om att få ett creddigt jobb, men jag vill ha ett liv där jag trivs och mår bra och har en trygg ekonomi. Men går det? Jag består liksom inte av 200% entreprenörsanda och 0% egna behov. (vem gör?)

  • Helene skriver:

    Jag läste en text en gång om en person som hade gjort det till sin fritidssyssla att slappa. Jag minns inte några detaljer, men att slappna av, inte känna press, bara vara; det var väll ungefär vad det gick ut på. Har på senaste tiden tänkt att det vore skönt att få leva på understöd och plugga bara för att jag vill, utan mål att bidra med något till samhället. Lära sig för lärandets och intressets skull.

    • Ellen skriver:

      Tyvärr är det ju många som inte kan ”bara slappa” med gott samvete, eftersom både de som jobbar och de som inte jobbar, ofta är så stressade över att de borde göra nyttiga och tänka framåt osv att de får dåligt samvete och inte kan slappa ordentligt.. Så jag tror det kan vara en bra fritidsyssla för folket, det här med att bara slappa :)

  • Anonym skriver:

    Jag jobbar inom äldreomsorgen, och de äldre jag brukar fråga vad de anser viktigast i livet då de tänker tillbaka på sina liv, svarar aldrig jobbet eller karriären. Oftast är det viktigaste relationerna med andra människor, släkt, barn och vänner. En av damerna sa att ett stort hus betydde ingenting, det var vännerna som var viktiga, och så länge man har minnet kvar, kan ingen ta minnena av de roliga sakerna man gjort ifrån en”..

  • J skriver:

    Klockrent skriver. Huvudet på spiken. Jag har haft flera praktiker och ”upplärningsperioder” för att få jobb. Jag har orkat detta, för jag har klarat av att kämpa under kassa villkor i perioder. Men om man inte klarar av det då?! Jävla äckliga survival of the fittest samhälle.

  • Rebecka skriver:

    Jag hittade det här inlägget i samband med en desperat Google-sökning. Säger bara:TACK! Jag är tydligen inte ensam om den lamslående skräcken av tvingas stå ut på en helt uppfuckad arbetsmarknad för att det kanske blir bättre imorgon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv