Kommer ihåg att jag lovade att skriv mer om det här med tvåsamhet och äktenskap idag men kommer nog inte orka skriva något utförligt. Min tankar i korthet är i alla fall ungefär såhär: av någon anledning trilskas folk med att leva monogamt och få sin största sociala och ofta även ekonomiska trygghet från förhållandet. Detta trots att det inte är hållbart för väldigt många, vilket man kan se i skilsmässor, otrohet, svartsjuka och en massa andra problem som är den monogama kärleksrelationen förunna.
Visst kan man få gifta sig eller leva tvåsamt om man vill. Jag ska inget säga eftersom jag har haft ett långt förhållande, om än öppet i perioder. Däremot så tycker jag att man ska ifrågasätta varför man vill det. För normkritik handlar i mina ögon inte bara om att de som lever utanför normen inte ska bli utfrusna, det handlar också om att analysera och kritisera normen.
Jag skulle kunna raka benen varje dag för att jag ”vill”, jag skulle kunna sminka mig varje dag för att jag vill, men jag är samtidigt, i detta, medveten om att en trolig anledning till att jag ”vill” detta är för att jag har blivit uppfostrad i en kultur där det är fint och bra att göra dessa saker. Sen kan man göra dem ändå, alla väljer sina strider och ibland är det himla trevligt att leva enligt normen, men man ska också vara medveten om att det är ganska troligt att anledningen till att man känner det här behovet är att det har blivit inpräntat i oss från dag ett att evig kärlek är det vackrast som kan finns mellan två (just två är extremt viktigt här) människor.
Om intresset finns för detta ämne så kommer jag skriva mer om det. Det lär ju märkas. Och ni som gifter er eller kanske tänker göra det: det är inget personligt. Jag respekterar ert val och jag kan inte säga att jag hade gjort annorlunda. Jag skulle bara vilja att ni tänkte ett varv till på varför ni vill göra det. Och ni får gärna berätta det för mig också.