Kommer ihåg att jag lovade att skriv mer om det här med tvåsamhet och äktenskap idag men kommer nog inte orka skriva något utförligt. Min tankar i korthet är i alla fall ungefär såhär: av någon anledning trilskas folk med att leva monogamt och få sin största sociala och ofta även ekonomiska trygghet från förhållandet. Detta trots att det inte är hållbart för väldigt många, vilket man kan se i skilsmässor, otrohet, svartsjuka och en massa andra problem som är den monogama kärleksrelationen förunna.
Visst kan man få gifta sig eller leva tvåsamt om man vill. Jag ska inget säga eftersom jag har haft ett långt förhållande, om än öppet i perioder. Däremot så tycker jag att man ska ifrågasätta varför man vill det. För normkritik handlar i mina ögon inte bara om att de som lever utanför normen inte ska bli utfrusna, det handlar också om att analysera och kritisera normen.
Jag skulle kunna raka benen varje dag för att jag ”vill”, jag skulle kunna sminka mig varje dag för att jag vill, men jag är samtidigt, i detta, medveten om att en trolig anledning till att jag ”vill” detta är för att jag har blivit uppfostrad i en kultur där det är fint och bra att göra dessa saker. Sen kan man göra dem ändå, alla väljer sina strider och ibland är det himla trevligt att leva enligt normen, men man ska också vara medveten om att det är ganska troligt att anledningen till att man känner det här behovet är att det har blivit inpräntat i oss från dag ett att evig kärlek är det vackrast som kan finns mellan två (just två är extremt viktigt här) människor.
Om intresset finns för detta ämne så kommer jag skriva mer om det. Det lär ju märkas. Och ni som gifter er eller kanske tänker göra det: det är inget personligt. Jag respekterar ert val och jag kan inte säga att jag hade gjort annorlunda. Jag skulle bara vilja att ni tänkte ett varv till på varför ni vill göra det. Och ni får gärna berätta det för mig också.
Oh, jag vill gärna berätta varför jag gifte mig, det var av två anledningar.
1. Praktiska skäl, eftersom mitt barns far är dansk och vi får extremt mycket byråkratiska underlättelser genom att vara gifta när vi nu flyttar fram och tillbaka över landsgränserna.
2. Han ville det så gärna.
Förstå punkt två rätt här nu, det var inte det att han gärna ville binda mig till sig med äktenskapets monogama band (han är bara sjukt romantisk och ville ha en stor fest). Ett eventuellt poly- eller öppet förhållande har vi diskuterat, och äktenskapet som sådant sätter ju inte stopp för det, men det passar inte honom (just nu iallafall). Eftersom jag gärna vill vara tillsammans med just honom som primärpartner får jag acceptera det.
I mitt äktenskap är det han som har drömt om sitt prinsessbröllop hela uppväxten, och mig hade det lika gärna kvittat om det inte var för de byråkratiska och ekonomiska fördelarna. Och eftersom det kvittade mig om vi gick upp till rådhuset eller hade en megafest, så kunde vi lika gärna göra det på hans sätt.
Jag vill leva tvåsamt (atm) för att min partner vill det. Och vi pratar om alternativen ibland. Så vem vet. 🙂
Ett äktenskap är inte statiskt det heller.
De juridiska och byråkratiska skälen respekterar jag absolut. Där är problemet att samhället sätter så stort värde vid romantisk kärlek när det gäller sånt, och det kan man ju inte beskylla den enskilda för. Om man nu ska gifta sig kan jag förstå att man vill ha party. Personligen skulle jag nog ta det mer nedtonat och ha fest i ngn annan kontext.
Du verkar ju ifrågasätta tvåsamhetsnormen vilket jag tycker är bra. Jag tror att många skulle må bättre av att leva utanför den men vårat samhälle är så inordnat efter den att det blir väldigt svårt.
Ja. Det jag tycker en borde tänka på också är att även om en själv anser att: ja men jag är feminist och jag gifte mig inte för att jag tror på någon könskonservativ tradition eller att allt alltid ska handla om kärnfamilj och tvåsamhet – så blir detta val en del i ett budskap där giftermål, och allt med det, glorifieras och romantiseras generellt i samhället och kulturen. Kolla bara på populärkulturen. Ens egna val här blir en del i den stora massan och bidrar därför till normerna.
Jag tror inte att otrohet måste vara ett tecken på att man vill leva i ett öppet förhållande då många av de som bedrar aldrig skulle vilja bli bedragna.
Kanske inte, men det är ett tecken på att monogamin inte fungerar för de personerna.
Fast lever man i ett öppet förhållande så blir man ju inte bedragen, det är ju det som är poängen. För många är det ju just lögnen i otrohet som är det värsta, inte den fysiska otroheten.
Det är väl lögnen i kombination med själva akten. Det finns ju såklart en anledning till att folk vill ha stängda förhållanden; de vill ha sexuell äganderätt.
Men Fanny, det handlar ju om mer än sexuell äganderätt. Även om det också är en grej, att jag (jag kan ju bara tala för mig själv) inte vill att den jag har ett förhållande med ska knulla någon annan. Men det finns ju annat också som man inte vill dela. Så att säga ”sexuell äganderätt” tycker jag känns ganska… fördomsfullt?
Jag kan också se det som märkligt att merparten av alla människor lever i relationer som är både romantisk & sexuellt monogama, trots att så många av dessa menar att dom gärna skulle vilja ha sex med någon annan & många gånger ockås har det. Dessa borde omforma relationssättet, ifrågasätta om det passar DOM bäst. Jag är inte brydd om sexuell monogami då jag ser sex som separerat från kärleken även om det såklart kan kombineras ypperligt. Dock kräver jag den kärleksmässiga monogamin eftersom jag vill få vad jag ger då det kommer till kärlek, & i kärlek ger jag allt till en person för att det är det mest naturligt för mig & jag tror att det är det för många andra också. Precis som vi har fått lära oss att vi bara ska ha sex med vår partner, har vi även fått lära oss att vi bara ska älska vår partner på det romantiska viset. Dock – asmånga har varit sexuellt otrogna, men bara 1 av 10 (undersökning jag läste om på Aftonbladet så¨sanningshalten är väl.. mja.. men tror principen framgår) har förälskat sig i någon annan då dom är i en relation. Jag tror alltså att fler är romantiskt monogama än sexuellt monogama & att detta är naturligt, men att sexuell monogami inte är lika naturligt normalt som sexuell polygami.
Det här var dock inte vad jag läste in då du skrev att det är hycklande att anse normer vara begränsande, men sedan följa somliga normer. Att kritisera normtänk handlar ju inte om att vara tvärtom normerna utan att man ska accepteras oavsett var i normcirkeln man befinner sig.
Nu känner jag mig lite som de där mammorna som klär sina döttrar i rosa prinsessklänningar och vägrar förstå problemet med normer, men måste man verkligen analysera allt? Räcker det inte att säga att man trivs i den typen av relation? Jag har ända sen jag var liten hellre umgåtts med en bästis som är MIN bästis än i stora grupper där man aldrig riktigt vet vart man står i förhållande till andra. Jag kanske är trygghetsnarkoman men jag älskar att vara någons närmaste anhörig, att höra ihop förevigt typ. Sen behöver det egentligen inte ha någonting att göra med vem man har sex med, men för mig hör sex och känslor ihop så mycket att jag inte skulle vara bekväm i något annat än traditionell monogam relation.
Jag tror man söker ngn sorts trygghet i tvåsamhet. En trygghet som kanske är svår att få idag på annat sätt, när alla lever som de gör. Om alla omkring en är i kärleksrelationer blir det jätteensamt att inte ha en sådan relation, för de som har relationer fokuserar väldigt mycket på dem. Vänner och familj glöms bort lixom. Sen kan det vara ngn längtan efter att ha en person som lägger allt fokus på bara just en själv. Ngn som kommer så nära som ingen vän kan. Det finns ju fler dimensioner i en kärleksrelation än i en vänskapsrelation eftersom man även har attraktionen menar jag. Och det är alltid lättare att leva normen än att bryta den.
Men visst, det är ju så att långvarig tvåsamhet är svårt, iaf om man inte är beredd att jobba skithårt. Frågan är, ska man kämpa för det eller ska man gå vidare? Välja andra sätt? Leva själv? För de flesta saknas det ändå ngt när man inte har den där ”speciella personen” att dela livet med. Men jag kan hålla med om att det är en norm. Som är sprungen ur ”parningen” och familjetraditionen som en angelägenhet för mamma och pappa (alternativt mamma och mamma, pappa och pappa)? Jag kan se begränsningen i det, absolut, med det är en norm som är så stark och så betydande på ngt sätt att det ter sig som onåbart att ifrågasätta den. Jag skulle nog kanske vilja gifta mig, och leva monogamt, ngn gång, problemet är väl att jag inte heller klarat av det riktigt. Så du kanske har rätt. Det är nog svårt.
Svartsjuka är inte ett problem som är specifikt för monogama relationer.
Det är sant. Vet många som levt i polygama/polyamorösa relationer och blivit otroligt svartsjuka. Så det är inte helt okomplicerat det heller.
Nejnej, det påstår jag inte heller. Tror dock att det har en del att göra med att den sexuella äganderätten ses som en stor del i relationer.