Många kvinnliga bloggare har skrivit inlägg om att de inte vill vara förebilder, bland andra UnderbaraClara och Niotillfem.
Jag har funderat en del på det här med att vara en förebild, om kommit fram till att det är en sak jag tycker är väldigt viktig. Jag tycker att det är viktigt att jag förmedlar ett budskap jag kan stå för på de plattformar jag har, jag tycker att det är viktigt att använda ett språk och skriva om saker som gör att människor kan leva bättre liv, tänka kritiskt och så vidare. Jag får ibland kritik för att jag inte gör detta, och när den kommer brukar jag försöka ta den till mig (sedan är det inte alltid att jag håller med, men det är en annan sak, kritiken i sig är inte ett problem).
Jag tycker inte att en hej vilt kan blanda ihop till exempel kritik mot heteronormativitet (som jag kommer använda som exempel i det här inlägget) med folk som tycker att det är förkastligt om någon offentlig person röker. Det handlar inte om handlingen i sig, det handlar om hur en väljer att framställa det hela. Om en väljer att framställa det i ett slags rosa skimmer så kan jag tycka att det är väldigt destruktivt. Folk framställer sällan sin rökning i ett rosa skimmer, och om de nu gör det så finns det liksom ingen rökarnorm i samhället. Många av dessa bloggare framställer dock sina heteromonogama relationer, romantik och så vidare i ett rosa skimmer, och där har de dessutom en enorm samhällsapparat i ryggen.
Det handlar om att sprida en typ av ideal som redan är väldigt befästa i detta samhälle, och som får ännu mer spridning. Dessa ideal är inte bara en fråga om ”preferenser” utan handlar om system, till exempel patriarkatet eller kapitalismen. Det handlar inte om att enskilda individer ”väljer” att leva på vissa sätt, utan om att vi lever i ett samhälle där det påbjudet.
Jag dömer ingen som lever i en heteromonogam relation, jag ser det snarare som en tragisk konsekvens av samhället vi lever i. Däremot tycker jag att folk ska sluta romantisera en sådan livsstil, speciellt om det sker inför publik. Att leva på ett sätt är en sak, att okritiskt hylla det och romantisera det är en annan. Detta är det jag tycker att folk har missat när det kommer till dessa inlägg, att det de gör inte bara är att ”inte vara perfekta”, utan att aktivt och okritiskt reproducera normer. Det går inte att säga ”jag har valt att leva såhär”, för det handlar inte bara om dig. Det handlar om att den typen av relationer påbjuds från hela samhället, och när en säger ”jag är lycklig i detta, det är mitt fria val” så hjälper en till i att neutralisera den ordningen.
Människor är inte perfekta, men vi kan fundera på hur vi framställer våra liv och vad det förmedlar till omgivningen. Detta tycker jag är ett ansvar som alla människor har, jag blir sur även när mina vänner håller på och romantiserar till exempel en patriarkal livsstil, men jag tycker såklart att ansvaret blir större om en har större inflytande.
Jag förstår att en inte vill vara en förebild i den meningen att en ska avkrävas att leva ett helt perfekt liv i varje avseende, men att inte kunna ta kritik för sina livsval och framförallt för hur en väljer att framställa sina livsval är en helt annan sak. Att inte utsättas för moralism och avkrävas någon slags renlevnad kan jag absolut förstå behovet av, men jag tycker inte heller att en ska gå omkring utan att reflektera över vad en förmedlar.