Etikett: alliansen

Myten om utanförskapet.

UnderbaraClara har skrivit ett inlägg om hur dåligt hen tycker att det är med politik som utgår ifrån plånboken. Hen skriver:

Jag röstar inte på det jag tror är bäst bara för mig. Villaägare med bil som driver företag – det är inte ett representativt utsnitt av befolkningen. Som tänkande varelse måste jag ju kunna se på samhället utifrån och försöka se vad som är bäst för andra människor? Människor som kanske inte är nog många för att själva kunna påverka politiken med sina röster. Men som kan vara värda att ta hänsyn till ändå. Man kan rösta i solidaritet med fattiga och utförsäkrade.

Och det är ju fint och så, att inte bara tänka på sig själv.

Men, när en skriver såhär som UnderbaraClara gör, så bygger en på klyftan mellan vi och dem. En klyfta som moderaterna bygger stora delar av sin reklam på. Vi som är inne i värmen, i innanförskapet, som tjänar på den borgerliga politiken. Och så dem, de fattiga, invandrarna, de utförsäkrade, de som förlorar på borgarnas politik.

Sanningen är att även UnderbaraClara förlorar på borgarnas politik. Även hen förlorar på att välfärden rustas ned, för risken att hen kommer behöva den är mycket stor. Få människor har ekonomiska resurser för att själva kunna ersätta den välfärd som vi förlorar i och med den borgerliga politiken. På sikt kommer de extra hundralapparna i plånboken inte att betyda någonting, eftersom den typen av skattepolitik moderaterna för minskar löneutvecklingen. Resultatet: lika mycket, eller mindre, i plånboken och sämre välfärd.

Den här fina fina altruismen som så många trycker på har en bitter eftersmak, för den bygger på en idé om politiken som värlgörenhet. Om att en ska bry sig om andra för att en är snäll, inte för att ens eget öde är tätt förknippat med deras. Det är spklart fint att folk bryr sig om andra, men det är inte det som kommer övertyga folk om att börja rösta för progressiv välfärdspolitik. De allra flesta röstar på det alternativ de upplever sig tjäna på, och Alliansen har gjort ett oerhört bra jobb med att få många att uppleva att de ingår i den grupp som sägs tjäna på moderaternas politik, alltså de som får extra i plånboken. De har marknadsfört ”utanförskapet” som det stora problemet i samhället, som en grupp människor som är på förhand definierade och inte en grupp de allra flesta riskerar att hamna i om det vill sig illa.

UnderbaraClara spär på myten om att det finns en ”medelklass”, en ganska stor grupp människor som faktiskt tjänar på moderaternas politik, genom att mena att hen själv ingår i den. Och ja, så är kanske fallet nu, men moderaternas politik leder till att även UnderbaraClara tvingas in i en svår balansgång, ty den leder till att det inte finns lika mycket som kan fånga upp hen om hen faller. Även i UnderbaraClaras liv kommer det komma dagar då hen behöver nyttja det vi byggt upp tillsammans, och då handlar det inte längre om de som har det sämre än hen själv.

Det är viktigt att vara ödmjuk för att hur medelklass en än är, så är en inte oberoende av samhället. Jag tror att det är viktigt att inse att även om det går bra nu, så är risken att det kommer en dag då det inte gör det längre stor. En dag då du kommer att behöva andra. En dag då du kommer att behöva ett fungerande sjukförsäkringssystem där du slipper utsättas för förnedring, en vård där du får hjälp och så vidare.

Jag vill att de ska skämmas.

Jag har en målsättning, och det är att människor ska känna obehag inför att uttrycka sympati med Moderaterna eller Alliansregeringen i stort i min närhet. Jag tycker inte att det är okej att vara moderat, och jag vill hemskt gärna att det ska märkas av dem som umgås med mig. Jag vill att människor ska känna att det inte accepteras att de har politiska sympatier som kastar ner folk i misär och fattigdom.

En kan tycka att alla ska få tycka vad de vill. Nå, det mår vara sant, och jag är såklart inte i en position där jag kan förbjuda någon att ha en viss åsikt. Däremot tycker jag att politik är mer än en lek, en identitet eller en karriärväg. Politik påverkar människor, för många handlar det om liv och död. Därför är det viktigt för mig att markera vad jag anser om människors politiska ställningstaganden, eftersom jag värderar dem högre än till exempel deras favoritfärg. Jag tycker att den politiska hemvisten säger mycket om människan. Även om en person är ”härlig” privat så tycker jag inte att det ursäktar en röst som skadar.

Jag ser inget värde i att folk ska känna att deras åsikter är okej. Jag tycker helt enkelt inte att det är så, och jag är inte intresserad av att medverka till att de ska känna sig accepterade. Jag tycker att det är viktigt att markera att det inte bara handlar om åsikter, utan att det är viktiga moraliska ställningstaganden som påverkar andra människor. Att det inte är något en ska komma enkelt undan med.

Troligen så har de här personerna en massa människor som de kan vara ”sig själva” (det vill säga uttrycka sina vidriga åsikter) inför utan att skämmas, men jag vill inte vara en av dem. Jag vill inte vara ytterligare en kraft som hjälper till att legitimera det vidriga som pågår i vårt samhälle. Jag vill visa med all min kraft att det finns saker som inte är okej, och jag hoppas att det kan få dessa människor att i fundera på vilken skuld de har i högerpolitikens brott.

Och alliansens världsbild har fortfarande inte bekräftats…

Denna artikel har delats triumfatoriskt av alliansvänner både på min twitter och facebook.

Frågan om hur de människor som tvingats lämna sjukförsäkringen försörjt sig har varit omdiskuterad […] Siffrorna visar att fyra av fem hade en lön, tre av fem på över 100 000 kronor per år.

Nyheten är alltså att merparten av de som tvingats lämna försäkringskassan nu har en lön på över 100 000 kronor om året, vilket motsvarar strax över 8300 kronor i månaden. Jag antar att det är innan skatt som åsyftas, och då pratar vi alltså om ett nettobelopp som ligger väldigt nära socialbidragsnormen, alltså den minsta summa som en person antas kunna leva på i månaden.

Nu kan det såklart vara så att en stor del av dessa personer ligger långt över detta belopp, det säger artikeln ingenting om, men denna information i sig borde inte vara något att hurra över. Det är klart att en merpart av de som är sjukskrivna kan jobba om de verkligen verkligen måste göra det för sin brödföda, och det siffrorna visar är att en majoritet av de utförsäkrade har varit kapabla att göra just det. En femtedel har däremot inte kunnat jobba sig upp ens till detta belopp, och ytterligare en femtedel har ingen lön alls.

Det säger sig själv att personer under nödtvång är kapabla att göra saker som de annars inte hade gjort. Att man lyckas kämpa sig till precis så mycket pengar som man behöver för att leva av betyder inte att man på något sätt är frisk nog att arbeta, bara att man inte har något annat jävla val. Det fina med sjukförsäkringen är ju att folk kan sluta arbeta innan de klappar ihop totalt, men ju mer man skär i den desto längre kommer folk att arbeta under orimliga förhållanden innan de kan sjukskriva sig och rehabilitera sig.

Alliansens världsbild, det vill säga att folk är sjukskrivna på grund av lättja och inte verkligt behov, hade kommit i bevis om det varit som så att en merpart av dessa utförsäkrade personer hade blivit framgångsrika i yrkeslivet, att de kunnat jobba heltid utan problem och att de tjänat pengar nog inte bara för att överleva. Nu är så inte fallet, så det enda som ”bevisats” är att personer är kapabla att göra saker som de annars inte hade gjort om de av nöd är tvingade till det.

Vill regeringen lösa problemen?

Mycket välskrivet av Ali Esbati på Arena om barnfattigdom. Han skriver om regeringens perspektiv i frågan och hur extremt ideologiskt det är. Politiken utgår från att det som behövs för att få folk att arbeta är att det ska finnas incitament för att göra det, alltså att man ska tjäna på att arbeta i förhållande till att vara arbetslös. Men istället för att göra arbete mer attraktivt så har man satsat på att göra arbetslösheten så vidrig som möjligt.

När Rädda Barnen Publicerade sin rapport om att barnfattigdomen ökat så anklagade Reinfeldt den för att var för vänstervriden i sina utgångspunkter och att slutsatserna därför inget han var intresserad av att anpassa sig till.

Så kan man också begripa statsministerns uttalande om att Rädda Barnens rapport ”är vänstervriden i sina utgångspunkter”. Utgångspunkten där är nämligen att föräldrar som inte har pengar är fattiga – och att detta är ett samhällsproblem. Reinfeldts utgångspunkt är i stället att föräldrar som berövas offentligt stöd, snarare får hjälp att gå från ”bidrag” till arbete. Den utgångspunkten är förvisso inte vänstervriden. Den är bara skruvad.

Jag finner det ändå intressant hur man kan avvisa en organisation som driver sitt arbete med barnens bästa i sitt intresse som ”vänstervriden” och anse att det duger som ett avvisande av alla slutsatser som presenteras. Borde man inte, när det är en så tung organisation som Rädda Barnen det rör sig om, istället försöka komma med en annan verklighetsbeskrivning och lösningsförslag.

Vissa liberaler anser att staten inte ska syssla med att försöka analysera strukturer i samhället, såsom klass, rasism och så vidare. Nej, inte heller jag tycker att detta ska göras bara för sakens skull. Jag tycker inte att total likhet, total strukturfrihet i samhället, är något som ska uppnås bara för sakens skull. Visst vore det trevligt att leva i ett sådant samhälle, men primärt anser jag att strukturer ska bekämpas om de ligger till grund för olika problem i samhället.

Om man observerar ett samhällsproblem där en strukturell problematik kan tänkas ligga bakom så är det väl rimligt att ta sig en titt på den förklaringsmodellen, istället för att förneka att det ens finns en chans att det skulle kunna vara så. Den som drivs av ett ideologiskt perspektiv här är inte vänstersidan, utan liberalerna, i sin vägran att se att det finns en möjlighet att en del av problemet kan ha strukturella orsaker. Ändå är det vänstern som ständigt anklagas för att vara alltför ideologisk.

Alla ideologier har sin verklighetsbeskrivning och ur den kommer vissa teorier om hur problem ska lösas. Det kommer också värderingar om vilka problem som ska lösas och inte. Om man har som mål att lösa ett problem ska man väl först försöka med den metod man gått till val på, men om den inte fungerar så måste man försöka hitta andra metoder. Att ständigt leverera mer av samma medicin och hoppas att det ska fungera bättre än det gjort innan är endast ideologisk blindhet.

Jag tänker att varken Borg eller Reinfeldt verkar vara dumma i huvudet, och således känner jag mig beredd att tro att det faktiskt inte är så att regeringen vill få bort barnfattigdomen eller minska klassklyftorna, bara det att de inte kan säga det rakt ut eftersom det helt enkelt skulle ge kritikerna för enkelt mål. Men av vad jag sett hittills så verkar det inte vara högprioriterat att faktiskt hitta lösningar på dessa problem, teorierna om motivation och incitament verkar snarare vara täckmantlar för att kunna köra på i samma spår tills det blir smärtsamt uppenbart för alla att det inte funkar. På samma sätt fungerar det ständiga förhalandet av intervjuer, undvikandet av frågor där svaret kan tänkas påskynda insikten om att regeringen egentligen inte vill lösa denna uppenbara samhällsproblematik.

Det sorgliga är att människor nöjer sig ganska länge med att tro att det faktiskt görs något åt ett problem, så länge de själva inte sitter i det. Det räcker långt att se bekymrad ut, visa lite god vilja, kasta fram samma teori ytterligare en gång och få lite handlingsutrymme för att sänka ytterligare några skatter, försämra villkoren för de sjuka och arbetslösa ytterligare lite till. Någon borde från Alliansen vad deras egentliga syfte är. Inte för att man kan förvänta sig något svar.

Politiska skygglappar.

Jag lyssnade först nu på ett avsnitt av Kaliber från februari som handlade om det ökade hotet mot tjänstemän inom försäkringskassa, socialtjänsten och så vidare. I programmet intervjuas först en person som dömts till rättspsykiatrisk vård för att han hotat att ta till våld efter att för tredje gången nekats hjälp med pengar till mat på socialkontoret, han var precis utskriven från psyk då och hade diagnostiserad schizofreni och hade inte ätit på flera dagar. Det han gjorde var att be dem tillkalla polis och hota med att ta till våld annars. Väl på fängelset kunde han få mat.

Det är inte rätt att hota någon men jag ser det som ganska uppenbart att denna situation hade kunnat undvikas ganska enkelt genom att typ ge snubben ifråga pengar till mat. Desperata människor gör hemska saker, man kan gå väldigt långt i kampen för överlevnad och jag tror att de flesta hade varit beredda att ta till våld eller hot om de trodde att deras liv hängde på det, speciellt om man dessutom är psykiskt sjuk.

I avsnittet intervjuas också en forskare som vittnar om att man kan se ett samband mellan ökade klyftor och ökat våld, och ökade klyftor i Sverige kan både OECD och SCB vittnar om enligt reportern. Det intervjuas också flera anställda på socialkontoret och försäkringskassan som vittnar om att personerna som tar till våld eller hot oftast är personer i desperata situationer. Herregud, jag tror att de flesta har ganska lätt att inse att den här typen av situationer uppstår oftare om människor är desperata efter livsnödvändigheter som till exempel mat. Om hela ens liv står och faller med ett beslut från någon av dessa instanser så är det klart som fan det blir känsloladdat när svaret blir nej och ju oftare svaret blir nej desto oftare blir det ett nej i en desperat situation, och desto oftare kommer folk gå över gränsen. Nej, det är inte okej, men det finns en förklaring till att det är så.

I slutet av programmet, eller typ 20 minuter in, intervjuas i alla fall två politiker. Först Sebastian Carlsson som är Reinfeldts pressekreterare och som säger att han ”inte riktigt köper bilden” att klyftorna ökar i Sverige eftersom om man räknar bort den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen, alltså 20 % av Sveriges befolkning, så ökar inte klyftorna. Jaha? Men de som tillgriper våld eller hot som sista utväg är rimligtvis de som har det allra sämst i samhället, det är ju knappast någon jävla villaföreningsföreträdare som gör det. Jättekonstigt argument. Man kan fan inte bara skita i att ta med en femtedel av Sveriges befolkning i beräkningen. Alltså, om man räknade bort den femtedel av befolkningen som röstade på Kd, C och Fp så hade alliansen inte suttit i regeringsposition. Bara en liten anmärkning.

Men sedan kommer det värsta, nämligen arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Kalibers reporter lägger fram detta med att ökade klyftor leder till ökat våld, hänvisar till att myndigheter fått sin budget nedskuren rejält vilket försvårar säkerhetstänk och frågar sedan om deras politiska beslut kanske kan ha något med saken att göra. Då säger Engström typ såhär: ”våld är oacceptabelt oavsett, vi ska ha nolltolerans”. Reporter ba: ”ja, men nu frågade jag inte om det utan om er politik kan ha lett till detta problem” och Engström ba: ”men jag ser inte på frågan så utan våld är faktiskt inte okej oavsett”. Reportern ställer frågan igen och igen till Engström säger att hon inte anser frågan ”relevant” eftersom hon ”inte ser så på saken” varpå reportern säger att Engström må tycka det är en irrelevant fråga, men att hon faktiskt tycker den är relevant och skulle vilja ha ett svar. Då bryter någon, säkert pressekreteraren, in och ba: ”detta är hennes svar”.

Jag mådde så jävla illa när jag hörde det här. Jag menar, Engström är fan politiker och dessutom en högt uppsatt sådan. Hon tar beslut som påverkar vårt samhälle och hon ställs inför ett problem med rådande samhällsordning, nämligen att deras politik kan ha lett till ökat våld. Men hon vägrar se detta, hon bara säger att ”våld är fel” gång på gång på gång på gång utan att ha något som helst förslag om hur detta problem ska kunna lösas.

Du kan tycka att något är hur fel som helst, du kan sätta upp tusentals jävla nolltoleranser, men detta gör det inte mindre sant att våld är ett samhällsproblem som ökar och minskar beroende på hur samhället ser ut. Det spelar ingen roll hur du ”ser” på saken, det spelar ingen roll hur mycket du ”förmedlar” att något är fel eller sätter upp nolltoleranser för det kommer inte lösa det jävla problemet.

Det hade fan vart bättre om hon sagt att hon ”inte köper den bilden” att ökade klyftor skulle leda till ökat våld eller att minskade resurser gör säkerhetsarbetet på arbetsplatsen svårare, såsom vissa andra gör. Men icke, hon skiter fullständigt i hur verkligheten är beskaffad utan säger bra att hon ser det ur en annan vinkel, att det är en fråga om att ”våld inte är acceptabelt”. Punkt slut.

Ja, det var väl bra att du tog ställning mot våld. Men vad ska du göra åt saken då? Bura in den fattigaste tiondelen av befolkningen? Trycka upp pins där det står ”det är dumt att slåss”. Herregud människa, din uppgift är inte att sitta och ha åsikter att våld är fel, din uppgift är att lösa problem. Problem löses inte genom att man önskar riktigt mycket att de ska försvinna hur mycket jag än önskar att det var så, tyvärr.

Ah, dessa jävla skygglappar, bara ta av dem och sköt ditt förbannade jobb. Nej, jag menar inte att ni ska beskaffa samhället precis som jag tycker, men jag tycker fan i mig att ni ska kunna bemöta ett observerat samhällsproblem med något mer än att ”det är oacceptabelt”.

Metarekord.

Alltså. En debattartikel skriver av företrädare för alliansen om att väljarna vill att alliansen ska utveckla sitt samarbete. Det är fan någon slags metarekord. Lite som att skriva en debattartikel om att ens parti ligger på till i opinionsmätningarna.

Denna debattartikel har ju givetvis föranletts av att det har rapporterats om sprickor i alliansen. Jag antar att syftet är att typ ”lugna” valboskapet. Men kan det ens kallas en debattartikel att skriva något som kan sammanfattas till: ”det vi gör är bra för att väljarna tycker det är bra”.

Bara för att det finns sämre blir inte dåligt bra.

Mycket ofta när man klagar på något beslut Alliansen fattat så kommer någon jävel och ba: ”men sossarna är väl inte bättre? De har ju ingen politik”. Jag vill påpeka att bara för att de finns sämre blir inte dåligt bra, det vill säga att bara för att socialdemokraterna är jävligt kassa just nu betyder inte det att regeringens politik är berättigad eller bra. Det är en såndär grej som jag önskar att folk kunde lära sig när det gäller alla diskussioner.

Sedan så är politik inte så enkelt som att det finns två alternativ och allt man kan göra som medborgare är att välja. Att uttrycka sin åsikt och skapa opinion kring vissa frågor ska få politikerna att lyssna. Politikerna ska jag faktiskt tjäna folket och folket inkluderar inte bara deras väljare utan hela Sveriges befolkning. Därför ska man absolut bedriva opinion emot regeringens politik även om den inte är alliansanhängare från första början.

Bara för att jag är emot Alliansen är jag inte för socialdemokraterna, absolut inte. Den här bilden av att det bara finns två alternativ och att man nödvändigtvis måste välja mellan dem och därmed köpa hela paketet gynnar verkligen bara politikerna och gör folk mindre benägna att bedriva opinionsbildning på egen hand.

Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.

Det är tråkigt att man inte kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att bli jämförd med Fredrik Reinfeldt.

Lady Dahmer skrev ett inlägg om att man är delvis ansvarig för sin egen lycka och i kommentarsfältet skriver folk att hon har samma inställning som nya moderaterna.

Jag kan inte säga att jag helt håller med. Inställningen du uttrycker osar samma typ av värderingar som den sittande regeringen uttrycker om att de som misslyckas bara inte har ansträngt sig nog mycket…

…Ditt inlägg osar av värderingarna ”om det går dåligt i livet är det alltid ditt fel” rätta mig gärna om jag missuppfattat dig men den typen av resonemang är ett slag i ansiktet på alla som har ingen eller mycket liten möjlighet att förbättra sin situation. För oavsett vad nya moderaterna säger så kan alla inte bli egna företagare, eller akademiker eller bo i villa (och nej, jag är inte bara avundsjuk eller bitter, jag är nöjd med mitt liv, går på universitetet, har extrajobb och ett förstahandskontrakt vilket är mycket mer än många andra i min ålder har, men jag har också solidaritet och kan se samhället från ett ovanperspektiv).

Eller kanske såhär:

Så besviken jag blir! Lady Dahmer, som har så sunda åsikter om genus och – vad det verkat hittills – i övrigt också, skriver ett sådant här PRO-Allians-inlägg. Alla de strukturer och orättvisor som finns när vi talar om kön, de finns ju även bland klass, etnicitet m.m. Jag förstår faktiskt inte alls attityden i det här inlägget.

Det roliga med detta är att hennes inlägg handlar om att hon har gjort val i livet som har tagit henne till den sitaution hon är i idag. Att hon har kommit från jobbiga förhålladen, gått på soc och haft det allmänt jävligt, men att hon har jobbat mycket för att vara där hon är idag. Hon skriver att ingen har kommit och gett dem vad de har utan att de har fixat det själva, och det får man väl tro på.

Jag blir ofta jävligt nedslagen av den individualism som präglar vårt samhälle idag. Denna ”skyll dig själv”-attityd som präglar det politiska samtalet. Men samtidigt: det finns något som heter personligt ansvar och man kan skaffa sig kontroll över sin situation. Speciellt i Sverige, där hög utbildning är gratis och där det finns ett socialt skyddsnät. Det är inte som att vi lever i en liten by i Uganda där den enda tillgängliga anställningen är på ett bomullsplantage som man blir steril av att jobba på.

Det är tråkigt att man inte längre kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att folk jämför en med Fredrik Reinfeldt. Det är ju inte som att Lady Dahmer har haft det bra förspänt. Det är liksom inte som att socialbidrag är något överklassen brukar ägna sig åt. Och att då komma och snacka om att det bara är strukturer som tagit henne dit hon är idag är fan i mig ett hån.

Människan påverkas av bakgrund, strukturer, klass, etnicitet och allt möjligt. Men hon påverkar också sig själv och sin egen situation. Och det är viktigt att man kan se båda delarna för om vi hade ett samhälle där struktur var det enda vi trodde kunde påverka våra liv så skulle det troligen vara ett otroligt allienerande samhälle. Vem vill få tryckt i ansiktet att de inte har någon makt över sin situation och att man aldrig kan göra något för att hjälpa sig själv utan att allt beror på samhället.

Troligen vill folk höra det lika lite som folk vill höra att allt pissigt som sker i deras liv är deras eget fel eftersom de inte var tillräckligt positiva.

Ett bra förslag är ett bra förslag oavsett vad SD tycker!

När det gäller vad SD röstar på så har de gånger där oppositionen fått ”hjälp” blivit betydligt mer uppmärksammade i media, än de gånger där SD röstat med regeringen, men tydligen har de i frågor där de kan avgöra röstat med regeringen en stor majoritet av tillfällena.

Jag tror knappast att oppositionen har samarbetat med SD, det finns för många inom de rödgröna som skulle ställa sig starkt emot en sådan uppgörelse. Det skulle inte gå. Jag tror inte heller att regeringen har gjort det, men där handlar det nog mer om pr-strategi än om ett faktiskt ställningstagande.

Bert Karlsson berättade i en intervju jag läste om Ny Demokrati och att socialdemokraterna hade dragit tillbaka ett förslag när de fick reda på att Ny Demokrati skulle rösta för det. Det är olyckligt att man antar att folk är idioter på alla punkter bara för att man är det gällande invandrarpolitik, men än olyckligare att förslaget i sig inte är det som räknas, utan varifrån det kommer.

SD måste ju mörka sina åsikter på grund av det rådande klimatet, för inget av blocken skulle driva en fråga som SD också drev. Det gör att man inte vet var SD står i andra frågor än invandrarfrågan och då är det omöjligt att bemöta dem på ett vettigt sätt om man nu skulle få för sig att vilja göra det. Det är i och för sig knappast en önskan hos de flesta.

Det blir såhär eftersom samtliga partier saknar ideologisk kompass, om ingen tror på något så är det lätt att göra avkall på sina låtsasåsikter för att SD har samma. Om partierna verkligen trodde på sina förslag så skulle de fortsätta göra det oavsett SD:s åsikt. Diskutera förslagen sakligt istället för vilka man samarbetar med. Ett bra förslag är ett bra förslag oavsett vad SD tycker.