När jag var en sisådär 16 hade jag sex med en kille som jag träffade på tunnelbanan. Det var skyddat och det var bara en enstaka gång. Det fann inget som pekade på att den här killen skulle ha någon smitta. Ändå gick jag omkring och var rädd för att ha blivit smittad med HIV i ett halvår, tills jag gick till ungdomsmottagningen och testade mig. Jag var ren, såklart, och hade gått omkring och haft ångest ett halvår helt i onödan och fullständigt omotiverat. Varför? Jag har aldrig oroat mig på samma sätt kring livmoderhalscancer eller hepatit.
HIV är en av de mest mytomspunna sjukdomarna som finns i vårat samhälle, detta trots att den varken är särskilt farlig eller smittsam. Visst är det hemskt med HIV och det är ett stort problem i många länder, men i västvärlden kan man leva ett gott liv trots att man har HIV. Det finns bromsmediciner som funkar väldigt bra om smittan upptäcks i tid. Smittsamheten överdrivs ofta; risken för att HIV överförs från en man till en kvinna vid skyddat konsensuellt vaginalsex är ungefär 0,03 %, tvärtom är risken ännu mindre.
En vän till mig har en pappa som har HIV. När hen var liten så berättade hen för sina klasskamrater om sin pappas sjukdom, och när hen sedan hade kalas så var det flera som inte fick komma för sina föräldrar. De var rädda för att barnen skulle bli smittade på något mystiskt sätt. Nu var detta i alla fall en tio år sedan, men jag vågar ändå hävda att okunskapen rörande HIV ofta är stor. Även om många människor vet att smittan bara kan överföras sexuellt, via kanyler eller blodtransfusion så finns ändå den där rädslan för att ta kontakt med människor med HIV. Man vill inte kramas, inte skaka hand, inte vara nära ”den sjuka”.
Jag tror att mytbildningen kring HIV lever kvar till stor del på grund av att många använder sig av den för att få människor att skydda sig sexuellt. Jag minns i alla fall HIV som den hägrande stjärnan på könssjukdomshimlen under sexualkunskapen. Visst kunde man få klamydia och bli gravid, men allt detta gick ju att åtgärda. HIV, däremot, var obotbart. Det finns gott om andra könssjukdomar som också är väldigt jobbiga och svåra att bota eller obotbara, till exempel hepatit. Ändå är det HIV som får stå för det starka argumentet, det där man absolut inte vill råka ut för. Myten kring HIV utnyttjas. Det är visserligen till ett gott ändamål, men det förstärker ändå den syn som finns på HIV i samhället. Den syn som lever kvar från en tid när det kallades för ”bögcancer”, när man trodde att det bara var knarkare och homosexuella som fick det.
Om vi vill att stigmatiserandet av människor med HIV ska upphöra så måste vi sluta använda det som skräckexempel i var och varannan kampanj för preventivmedel. Vi måste sluta prata om det som det värsta som kan hända. För att reproducera en myt och ett socialt stigma är något negativt, oavsett hur nobelt syftet till de är.
Jag tror inte heller att stigmatiseringen löser problemet. Då HIV målas upp som något som ”andra” människor har så tar de flesta inte risken för att smittas på allvar. Stigmatisering skapar en speciell bild av hur en person med HIV är, och om en person inte stämmer in i den bilden tänker man att det inte är någon risk. Det kan även förvärra saken genom att skapa ett motstånd hos människor att gå och testa sig och att berätta om eventuell smitta. Man kan inte bara berätta för folk och förvänta sig att dem ska vara lugna med det, istället är det något man måste hålla hemligt.
Min kompis pappa kommer inte dö av Aids, han lider av en annan betydligt mer allvarlig och mer långt gången sjukdom. Ändå är det HIV:n som är den sociala lasten, det som får folk att reagera och titta medlidande. Det som är svårt att berätta. Det är det som får föräldrar att tvinga sina barn att stanna hemma. Är det inte jävligt dumt att vi lever i ett samhälle där en sjukdom som liksom inte behöver vara livsavgörande blir det bara på grund av att människor saknar kunskap och använder vissa myter för att sprida sitt budskap. Så otroligt mycket lidande skapas bara ur okunskap, ur att människor inte vet bättre. Därför är det jävligt viktigt att det tas på allvar och att man faktiskt på riktigt försöker tvätta bort stigmat.
Idag är det internationella Aidsdagen och jag tycker att alla ska ägna en tanke åt det, skriva ett inlägg eller uppmärksamma någon i sin omgivning om det. För det är så jävla viktigt och det är så jävla onödigt. Dels sjukdomen i sig, men också det enorma stigma som finn runt den.