Jag har tre tankar kring denna artikel om könsskillnader i mäns och kvinnors hjärnor.
- Är det inte symptomatiskt att man mäter hur kvinnans hjärna ”avviker” från mannens och inte hur mycket de båda avviker från genomsnittet? Mannen är norm även i sammanhang som dessa, där man ju tycker att det borde finnas lite mer eftertanke med i bilden. Tråkigt tycker jag, och säger något om hur djupt könsrollerna sitter rotade.
- Problemet med forskning som denna är att många ofta drar i väldigt höga växlar när de läser den och ba: ”där fick ni alla feminister som trodde att det inte fanns några skillnader mellan män och kvinnor”. För det första brukar feminister sällan rakt av förneka att det skulle finnas medfödda skillnader utan mest bara inte vara så där skitintresserad av att diskutera dem till förmån för att diskutera de inlärda skillnaderna som man ju kan göra något åt. Det säger väl sig själv att det är högst ointressant för en politisk rörelse som kämpar för likabehandling av könen att lägga fokus vid varenda liten medfödd könsskillnad som kommer i ens väg. Men framförallt så är det ju som så att även om skillnaderna finns där så är de små, och även om de hade varit större så hade det inte varit ett argument emot att behandla män och kvinnor lika (alltså utifrån sina individuella egenskaper och inte utifrån kön) eftersom de eventuella olikheter som finns kommer att bestå oavsett om man från början antar dem eller inte. Med detta inte sagt att sådan forskning inte ska genomföras, bara att den alltid övertolkas å de grövsta.
- Ingen av de skillnader man mätt upp har något att göra med de vanligaste myterna som florerar kring kön, till exempel den om att kvinnor är mer ”känslosamma” eller att de har sämre sexdrift, att de är mer lämpade för att ta hand om barn och så vidare. Det är ju primärt dessa könsroller feminister kämpar mot, inte att kvinnor antas ha bättre förmåga att känna igen ansikten.