Skrev lite om högerfeminism på twitter. Som bekant så är jag ju kommunist, vilket gör att jag tycker att alla människor som är höger har fel kring typ allt väsentligt. Det är egentligen inget konstigt med det, folk med olika ideologier tycker olika och det vore väl bara väldigt väldigt konstigt om en inte då tyckte att de som tycker helt annorlunda än en själv har fel. Jag menar, en tycker ju som en gör av en anledning.
Men när det kommer till feminism blir detta himla himla känsligt. Högerfeminister blir ledsna för att jag kallar deras feminism värdelös, och tycker att feminismen ska ”inkludera alla”. Nå, jag tycker som bekant också att alla som känner till patriarkatet och vill att det ska upphävas är feminister, även de som är höger, eller nazister om en så vill. Däremot så tycker jag inte att deras feminism är rimlig eller bra på något vis. Jag tror inte att högerfeminism leder framåt i jämställdhetskampen. Jag ser hur högerpolitik drabbar arbetarkvinnor väldigt hårt genom nedskärningar i offentlig sektor och nedrustande av välfärden. Jag tycker inte att detta är en bra jämställdhetspolitik och därför ser jag högerfeminister som mina ideologiska fiender, trots att vi delvis är under samma ideologiska tak.
Det är väldigt stor skillnad på höger- och vänsterfeminism. Det är två helt olika sätt att ta sig an jämställdhetsfrågan. Visst kan en komma samman i vissa frågor, men skillnaderna överlag är så stora att de enligt mig omöjliggör samarbete utöver i vissa punktinsatser. Till exempel så tycker jag att feminism utan intersektionalitet, det vill säga utan att ta hänsyn till hur etnicitet och klass kan påverka hur förtrycket tar sig uttryck, är ganska menlöst. Detta är något som gör det knepigt för högerfeminister som generellt inte brukar vara så taggade på att prata om klass.
Jag är trött på att ses som någon slags medkämpe med någon som jag delar otroligt lite med ideologiskt. Att vi båda vet om och vill bekämpa patriarkatet räcker i mina ögon inte långt alls, det är bara en absolut grundförutsättning för att kunna kalla sig feminist, varken mer eller mindre. Om vi inte har några gemensamma beröringspunkter utöver detta så ser jag ingen grund för samarbete.
Det är bra att högermänniskor är feminister istället för att inte vara det, såklart. Däremot väger det faktum att de är höger såpass tungt att jag ändå ser dem som mina ideologiska fiender. Att någon är feminist väger liksom inte upp för att hen ställer sig bakom högerpolitik.
Detta gör dock inte att de har blivit uteslutna från feminismen som rörelse. De kan gott ägna sig åt feminism ändå, bara inte med mig. Det är väl inte så jävla farligt? Jag måste få tycka att vissa feministiska perspektiv suger utan att anklagas för att utesluta någon ur feminismen. Jag accepterar er ju som feminister, vad mer begär ni? Att jag ska gilla er också? Någon jävla måtta får det väl ändå vara.
Jag förstår inte högerfeminister behov av att ses som lika goda feminister av sådana som mig. Jag är liksom kommunist, det borde inte komma som någon överraskning att vi har väldigt lite gemensamt åsiktsmässigt. Det borde inte heller komma som någon överraskning att jag tycker att högern har fel i det mesta. Hur kan det vara upprörande? Jag tycker inte att det är upprörande när högermänniskor tycker att mitt perspektiv är dåligt.
Nej, jag tänker inte inkludera alla som råkar känna för det i vad jag anser vara vettig feminism. Jag tycker att det finns rätt och fel även under feminismens tak. Jag är inte intresserad av att exkludera högerfeminister ur feministbegreppet, men inte heller är jag intresserad av att acceptera och prata med alla feminister som existerar. Vissa feminister är, som sagt, mina ideologiska fiender. Så får det gärna vara, jag ser det som en styrka att vi finns representerade i alla ideologiska läger, även om jag önskar att ett av dessa inte existerade. Men att tro att jag ska samarbeta med en borgare, det är fan att dra det lite väl långt. Skillnaderna är större än likheterna.