Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Nej, jag tror inte att högerfeminism leder till jämställdhet.

Skrev lite om högerfeminism på twitter. Som bekant så är jag ju kommunist, vilket gör att jag tycker att alla människor som är höger har fel kring typ allt väsentligt. Det är egentligen inget konstigt med det, folk med olika ideologier tycker olika och det vore väl bara väldigt väldigt konstigt om en inte då tyckte att de som tycker helt annorlunda än en själv har fel. Jag menar, en tycker ju som en gör av en anledning.

Men när det kommer till feminism blir detta himla himla känsligt. Högerfeminister blir ledsna för att jag kallar deras feminism värdelös, och tycker att feminismen ska ”inkludera alla”. Nå, jag tycker som bekant också att alla som känner till patriarkatet och vill att det ska upphävas är feminister, även de som är höger, eller nazister om en så vill. Däremot så tycker jag inte att deras feminism är rimlig eller bra på något vis. Jag tror inte att högerfeminism leder framåt i jämställdhetskampen. Jag ser hur högerpolitik drabbar arbetarkvinnor väldigt hårt genom nedskärningar i offentlig sektor och nedrustande av välfärden. Jag tycker inte att detta är en bra jämställdhetspolitik och därför ser jag högerfeminister som mina ideologiska fiender, trots att vi delvis är under samma ideologiska tak.

Det är väldigt stor skillnad på höger- och vänsterfeminism. Det är två helt olika sätt att ta sig an jämställdhetsfrågan. Visst kan en komma samman i vissa frågor, men skillnaderna överlag är så stora att de enligt mig omöjliggör samarbete utöver i vissa punktinsatser. Till exempel så tycker jag att feminism utan intersektionalitet, det vill säga utan att ta hänsyn till hur etnicitet och klass kan påverka hur förtrycket tar sig uttryck, är ganska menlöst. Detta är något som gör det knepigt för högerfeminister som generellt inte brukar vara så taggade på att prata om klass.

Jag är trött på att ses som någon slags medkämpe med någon som jag delar otroligt lite med ideologiskt. Att vi båda vet om och vill bekämpa patriarkatet räcker i mina ögon inte långt alls, det är bara en absolut grundförutsättning för att kunna kalla sig feminist, varken mer eller mindre. Om vi inte har några gemensamma beröringspunkter utöver detta så ser jag ingen grund för samarbete.

Det är bra att högermänniskor är feminister istället för att inte vara det, såklart. Däremot väger det faktum att de är höger såpass tungt att jag ändå ser dem som mina ideologiska fiender. Att någon är feminist väger liksom inte upp för att hen ställer sig bakom högerpolitik.

Detta gör dock inte att de har blivit uteslutna från feminismen som rörelse. De kan gott ägna sig åt feminism ändå, bara inte med mig. Det är väl inte så jävla farligt? Jag måste få tycka att vissa feministiska perspektiv suger utan att anklagas för att utesluta någon ur feminismen. Jag accepterar er ju som feminister, vad mer begär ni? Att jag ska gilla er också? Någon jävla måtta får det väl ändå vara.

Jag förstår inte högerfeminister behov av att ses som lika goda feminister av sådana som mig. Jag är liksom kommunist, det borde inte komma som någon överraskning att vi har väldigt lite gemensamt åsiktsmässigt. Det borde inte heller komma som någon överraskning att jag tycker att högern har fel i det mesta. Hur kan det vara upprörande? Jag tycker inte att det är upprörande när högermänniskor tycker att mitt perspektiv är dåligt.

Nej, jag tänker inte inkludera alla som råkar känna för det i vad jag anser vara vettig feminism. Jag tycker att det finns rätt och fel även under feminismens tak. Jag är inte intresserad av att exkludera högerfeminister ur feministbegreppet, men inte heller är jag intresserad av att acceptera och prata med alla feminister som existerar. Vissa feminister är, som sagt, mina ideologiska fiender. Så får det gärna vara, jag ser det som en styrka att vi finns representerade i alla ideologiska läger, även om jag önskar att ett av dessa inte existerade. Men att tro att jag ska samarbeta med en borgare, det är fan att dra det lite väl långt. Skillnaderna är större än likheterna.

10 kommentarer till Nej, jag tror inte att högerfeminism leder till jämställdhet.

  • Sven skriver:

    Jag tycker du är ologisk nu. Om du verkligen tror att bristen på jämställdhet helt beror på att ”män som grupp” vill ha kvar övertaget över ”kvinnor som grupp”, då borde du se det som seriöst vad högerfeministerna försöker göra inom sitt politiska område.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det är väl ”seriöst” för dem och jag uppskattar att feminismen finns representerad överallt, men jag tycker fortfarande att det är ett alldeles för stort glapp mellan våra respektive världsbilder för att kunna samarbeta på något tillfredsställande sätt.

  • Nina S skriver:

    Det vore intressant att läsa hur du applicerar den kommunistiska ideologin på dagens samhälle, då klasskillnaderna ofta tar sig annat uttryck än de klassiska äga/inte äga produktionsmedel. Oftare talar man ju om att kunna styra över sin egen arbetssituation osv… Eller vad är klass för dig? Alltså, om någon kallar sig kommunist ser jag en hard core-Marxist framför mig. Och Marx kopplar ihop allt kvinnoförtryck med kapitalismen, vilket jag inte alls tror på. Patriarkatet existerar lika mycket i arbetarrörelsen, hos de som inte äger något alls, oavsett kapitalet. Personligen gillar jag Bourdieus teori om olika former av kapital. Tycker även att det är lättare att applicera ett intersektionalistiskt perspektiv på det. Detta är bara lite funderingar jag får då du kallar dig kommunist.

    Håller dock med om att högerfeminismen inte kan samarbeta med vänsterfeminismen. Individualistiska perspektiv generellt känns helt värdelösa från mitt feministiska perspektiv, jag finner nästan inget mer provocerande faktiskt!

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Hur menar du? Att äga/inte äga produktionsmedel är ju fortfarande centralt för klassamhället, ur ett marxistiskt perspektiv. Ojämnt ägande av produktionsmedel utgör fortfarande stommen i det kapitalistiska systemet och är en grundförutsättning för alla klasskillnader, även de som bygger mer på ”socialt kapital” och liknande. Sedan finns det såklart andra klasskillnader också, vilket Marx tar upp när hen diskuterar vilka delar av arbetarklassen som är potentiellt revolutionära (där tar hen bland annat upp den mer högavlönade arbetarklassen, alltså medelklassen, som ett hot eftersom den inte är lika intresserad av att göra revolution), detta gör dock inte att skillnaden mellan kapital/arbete blir mindre central på något sätt, bara att det även finns andra dimensioner.

      Nu har jag inte läst Bourdieu, men jag har förstått att det handlar om hur människor markerar och reproducerad sin klasstillhörighet genom sociala markörer. Att denna aspekt finns tycker inte jag motsäger materiella klasskillnaders vikt, jag ser det snarare som bara ytterligare ett sätt som de i grunden materiella skillnaderna tar sig uttryck på, alltså som en kompletterande teori eller en studie i hur klass visar sig mer konkret i människors vardag.

      Jag ser inga problem med att sammanfoga en grundläggande marxistisk analys och en radikalfeministisk analys. Jag tror inte att någon av dem kan förklara allt förtryck i samhället, vilket vissa såklart gör anspråk på, men jag anser att marxismen och radikalfeminismen båda har relevanta saker att säga om hur samhället ser ut, och jag tycker inte heller att de olika teorierna säger emot varandra i något väsentligt. Vidare så tror jag att klassamhället och patriarkatet samverkar och ömsesidigt förstärker varandra, till exempel genom att kvinnor får stå för en massa oavlönat arbete som är nödvändigt för att kapitalismen ska fungera (omvårdande och reproducerande arbete).

      • Nina S skriver:

        Ok, men att säga ” jag är kommunist och radikalfeminist” får mig instinktivt att tänka att det inte går ihop eftersom radikalfeminismen har en annan förklaringsmodell av ojämställdhet mellan könen. Men jag förstår hur du menar, att du alltså inte håller med om kommunismens totala tolkning av ojämlikhet mellan könen som en konsekvens av kapitalismen, eller att patriarkatet är en direkt funktion av kapitalismen. Jag är vänster i nästan alla frågor men stör mig oerhört på marxismens förklaring till patriarkatet då jag anser att den förringar mäns ansvar. Så till den grad att jag inte ens vill kalla mig socialist. Men det är ju olika hur man tolkar begreppen, jag vill heller inte kalla mig radikalfeminist då jag tycker att den är för essentiell i sin tolkning av ojämställdhet mellan könen, även om jag håller med om det mesta. Antar att det är olika hur man väljer att förhålla sig till politiska epitet bara.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Ja, så kan en kanske se på saken. Tycker dock inte det är något konstigt med att kalla sig t.ex. marxist utan att för den sakens skull hålla med om alla delar i marxistisk analys. Enligt min uppfattning finns många marxister som samtidigt erkänner könsförtryck som ngt speciellt, dvs ngt som står utanför produktionsförhållandena under kapitalismen. Det finns såklart marxister som inte gör detta, och det tycker jag är ett problem.

  • Tessan skriver:

    Det är synd att du väljer att se feminister på högerflanken som så onyanserade, att välja blått behöver inte innebära att man är omedveten om eller struntar i välfärden eller ser kön, etnicitet eller socialekonomisk status som betydelselösa när man adresserar diskriminering. Få individer oavsett röd eller blå håller med något parti eller sida till 100% i alla frågor. Man väljer det man står närmast i de frågor man finner viktigast utifrån sina erfarenheter och förutsättningar. Så att engagera sig i genus och etnologi-frågor som borgerlig betyder inte nödvändigtvis att man faller under din beskrivning av en blå feminist, det beror helt på hur och varför man motiverar sina politiska ställningstaganden.

    Det som gör mig ledsen när jag försökt engagerar mig för feminism är just bemötandet där mina grundläggande mänskliga värderingar ifrågasätts. Att kallas ond och kall, ute efter att trampa på de svaga i samhället är vanligt. Eller att jag är trångsynt och som borgerlig med mina ekonomiska tillgångar inte kan yttra mig om det svaga i samhället (student, personlig assistent och kroniskt sjuk med totalberoende av fungerade vård, så kan inte direkt hävda att jag definieras som höginkomsttagare eller utanför välfärden). Det är väl ändå minst lika trångsynt/nedvärderande att bemöta mig på ett sådant sätt som om jag skulle hävda att alla röda var oföretagsamma latmaskar som bara behöver ta sig i kragen istället för att vela pilla navelludd på bidrag och därför inte var värda sin röst (den åsikten finns hos vissa på borgerlig sida och jag finner den respektlös)?

    På politisk nivå är det omöjligt att undvika viss generalisering av politiska grupperingar men ett vist utrymme för det individuella perspektivet och dess förutsättningar saknas. Det finns absolut ideologiska frågor där klyftorna är svåra att överskrida men när man ägnar sig åt ideologi-rationalisering går man miste om många tillfällen där en enad röst hade kunnat ge större resultat oavsett om det handlar om genus eller etnisk diskriminering.

    Mvh Tessan

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Tyck så du. Jag ser får grunder för samarbete tyvärr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv