Fick en lustig kommentar:
Det finns en viss typ av män som tar precis alltid en säger som någon slags lagstiftning, och jag tycker det är så himla konstigt. Liksom, tagga ner en aning. Jag är en enda person som ha en åsikt om vad jag tycker är rimligt att förvänta sig från feministiska män. Det går verkligen att själv välja om en är intresserad av att bry sig om det eller inte. Jag kommer inte söka upp feministmän för att säga att de är fula och värdelösa eller hota dem till livet, jag kommer inte att försöka instifta en lagstiftning för feministmän, jag kommer inte att ta upp frågan Feministmannens Framtid på det årliga stora feministmötet (om något sådant äger rum är jag inte inbjuden).
I samma kategori ingår detta:
Ja, vem var det som gav mig mandat? Det är en konstig fråga med tanke på att jag inte representerar någon grupp eller liknande, jag har med andra ord inget ”mandat”, för jag företräder bara mig själv. Om jag till exempel hade suttit i någon styrelse hade en kanske kunnat tala om ”mandat”, men nu gör jag inte det. Jag ”representerar” inte heller feminismen, jag är en kvinna med feministiska värderingar som skriver om dem offentligt. Men jag gör inte anspråk på att typ ”företräda” ickemän eller feminismen på något sätt. Jag har aldrig hävdat att det är så.
Vad tror folk egentligen om ”feminismen”? Att vi har ett stort möte där vi bestämmer vem som får kalla sig feminist och uttala sig? Jag kan berätta att det inte är så det fungerar. Vem som helst har rätt att kalla sig feminist, ingen kan göra något åt det. Vem som helst har också rätt att ifrågasätta och kritisera andra feminism. Det finns de som kritiserar min feminism, det finns de som säger att jag inte har rätt att kalla mig feminist (själv skulle jag aldrig säga så, eftersom jag tycker att det är en idiotisk tanke att vissa inte skulle ha rätt till ett ord).
Jag tror att det är såhär; folk i allmänhet är så oerhört ovana vid att kvinnor har en åsikt om hur saker och ting ska gå till att de liksom inte kan hantera det när det händer. De ba ”oj, en kvinna som vet vad hon vill, vad är detta?!?”. Då måste de lägga tid och energi på att berätta för mig att jag inte har en rätt att ha en åsikt eller bestämma. Men grejen är ju att jag visst har en rätt att ha en åsikt, eftersom jag precis som alla andra har yttrandefrihet. Däremot har jag inte någon rätt att bestämma över andra, men det gör jag ju heller inte anspråk på.
Vissa män kan bara inte tåla att en kvinna yttrar en åsikt om deras agerande, och det är det som är grejen här. Det är liksom inte okej att jag tycker att jag har något att säga till om om feministiska män. Att jag ens har mage att öppna käften måste därför framställas som patetiskt och hotfullt, som att jag försöker ”bestämma” trots att jag aldrig gjort anspråk på det. Jag har bara uttryckt en åsikt, herregud. Det är inte som att jag är någon jävla diktator, jag är inte ens politiker. Jag har en blogg, och det är allt. DU BEHÖVER INTE BRY DIG!!!!
Tagga ner en aning, att jag har en åsikt innebär inte att du måste anpassa dig till den. Om det är så provocerande för dig att ickemän öppnar käften så kanske du borde fundera lite på vad det beror på.