åsikt – Fanny Åström

Om det är så provocerande för dig att ickemän öppnar käften så kanske du borde fundera lite på vad det beror på.

Fick en lustig kommentar:
Det finns en viss typ av män som tar precis alltid en säger som någon slags lagstiftning, och jag tycker det är så himla konstigt. Liksom, tagga ner en aning. Jag är en enda person som ha en åsikt om vad jag tycker är rimligt att förvänta sig från feministiska män. Det går verkligen att själv välja om en är intresserad av att bry sig om det eller inte. Jag kommer inte söka upp feministmän för att säga att de är fula och värdelösa eller hota dem till livet, jag kommer inte att försöka instifta en lagstiftning för feministmän, jag kommer inte att ta upp frågan Feministmannens Framtid på det årliga stora feministmötet (om något sådant äger rum är jag inte inbjuden).

I samma kategori ingår detta:

Ja, vem var det som gav mig mandat? Det är en konstig fråga med tanke på att jag inte representerar någon grupp eller liknande, jag har med andra ord inget ”mandat”, för jag företräder bara mig själv. Om jag till exempel hade suttit i någon styrelse hade en kanske kunnat tala om ”mandat”, men nu gör jag inte det. Jag ”representerar” inte heller feminismen, jag är en kvinna med feministiska värderingar som skriver om dem offentligt. Men jag gör inte anspråk på att typ ”företräda” ickemän eller feminismen på något sätt. Jag har aldrig hävdat att det är så.

Vad tror folk egentligen om ”feminismen”? Att vi har ett stort möte där vi bestämmer vem som får kalla sig feminist och uttala sig? Jag kan berätta att det inte är så det fungerar. Vem som helst har rätt att kalla sig feminist, ingen kan göra något åt det. Vem som helst har också rätt att ifrågasätta och kritisera andra feminism. Det finns de som kritiserar min feminism, det finns de som säger att jag inte har rätt att kalla mig feminist (själv skulle jag aldrig säga så, eftersom jag tycker att det är en idiotisk tanke att vissa inte skulle ha rätt till ett ord).

Jag tror att det är såhär; folk i allmänhet är så oerhört ovana vid att kvinnor har en åsikt om hur saker och ting ska gå till att de liksom inte kan hantera det när det händer. De ba ”oj, en kvinna som vet vad hon vill, vad är detta?!?”. Då måste de lägga tid och energi på att berätta för mig att jag inte har en rätt att ha en åsikt eller bestämma. Men grejen är ju att jag visst har en rätt att ha en åsikt, eftersom jag precis som alla andra har yttrandefrihet. Däremot har jag inte någon rätt att bestämma över andra, men det gör jag ju heller inte anspråk på.

Vissa män kan bara inte tåla att en kvinna yttrar en åsikt om deras agerande, och det är det som är grejen här. Det är liksom inte okej att jag tycker att jag har något att säga till om om feministiska män. Att jag ens har mage att öppna käften måste därför framställas som patetiskt och hotfullt, som att jag försöker ”bestämma” trots att jag aldrig gjort anspråk på det. Jag har bara uttryckt en åsikt, herregud. Det är inte som att jag är någon jävla diktator, jag är inte ens politiker. Jag har en blogg, och det är allt. DU BEHÖVER INTE BRY DIG!!!!

Tagga ner en aning, att jag har en åsikt innebär inte att du måste anpassa dig till den. Om det är så provocerande för dig att ickemän öppnar käften så kanske du borde fundera lite på vad det beror på.

Hur män närmar sig feminism. Del 2.

Diskussionerna har gått en massa kring mitt inlägg om Feministiskt forum för män och jag har noterat en grej som är mycket vanlig när mäns deltagande i feminismen diskuteras, nämligen den där ”men jag försöker faktiskt göra något bra varför kritiserar du mig”-grejen. Vissa tycker till exempel att jag borde fokusera på att kritisera så kallade ”riktiga svin” (var nu dessa finns, kanske i något invandrartätt område eller hos folk med arbetarklassbakgrund där ju Det Riktiga Kvinnoförtrycket™ som bekant frodas…). En annan invändning har varit att jag ”inte bestämmer” vad som är feministiskt och patriarkalt och så vidare.

Såhär: allmänt för mina texter gäller att jag endast redogör för min åsikt och mitt perspektiv. Om någon inte håller med så kan denna antingen strunta i vad jag har att säga eller argumentera emot min ståndpunkt. Att hålla på och tramsa om att jag ”inte bestämmer” är verkligen inte meningsfullt och inte en diskussion jag tänker delta i. Jag har aldrig hävdat att jag ”bestämmer” mer än någon annan, jag har framfört min åsikt om sakernas tillstånd, jag uppfattar inte mig själv som någon slags auktoritet på området utan jag är en av många feminister.

Vissa tror att mitt syfte är att ”alla ska tycka som jag”. Så är det såklart inte. Jag ser absolut inget egenvärde i att folk ”tycker som jag”, det enda jag bryr mig om i det här fallet är att män ska sluta närma sig feminismen på ett patriarkalt sätt, vilket jag uppfattar är fallet här. Detta eftersom jag anser att det bidrar till förtrycket av kvinnor, något jag som feminist givetvis vänder mig emot. Att andra gör andra tolkningar är naturligt, men för att jag ska tycka att det är intressant för egen del så måste jag få se argument och inte bara löst tyckande.

Att en kan göra fel trots goda intentioner är verkligen helt jävla okej, problemet jag ser är när personer klamrar sig fast vid sitt misstag med argumentet att de ”hade en god tanke”. Jag är också helt okej med att folk helt enkelt inte håller med, men då kan en väl enas kring det istället för att böla om att jag inte sitter inne på den sanna tolkningen, ty det har jag faktiskt aldrig hävdat att jag gör. Jag har bara hävdat att det här är min tolkning av hur saker och ting är, men jag kommer liksom inte sitta och skriva någon jävla brasklapp om att jag inte sitter inne på den objektiva sanningen om saker och ting, jag anser att det är underförstått.

Jag tycker det är ganska konstigt hur feministiska män så ofta skjuter ifrån sig kritik angående hur de gör feminism med argument i stil med att de faktiskt har rätt att vara feminister eller att jag inte bestämmer vem som är feminist och inte (som om jag hade kunnat göra det ens om jag hade velat). Jag orkar liksom inte bry mig om huruvida du ”är” eller inte ”är” feminist, vad du ”är” framstår som fruktansvärt irrelevant i mina ögon. Jag vill diskutera vad du gör, och det jag (utifrån beskrivningen) anser att den här gruppen gör är att stärka patriarkala normer. Jag anser att folk kan vara feminister och ändå göra patriarkala grejer, så det är inte något problem för mig att kritisera en person och fortfarande se denne som feminist. Detta rör sig alltså inte om att jag ifrågasätter dessa personers rätt att vara feminister eller deras goda intentioner.

Jag förväntas uppenbarligen visa någon slags glädje och tacksamhet inför att män ens ”försöker” vara feministiska, och inför detta känner jag väl typ; tack men nej tack. För mig duger det inte att ni ”försöker” och sedan sitter och är självrättfärdiga över det, jag kommer att kritisera även feministiska män om de gör något jag uppfattar som patriarkalt, vilket är oerhört vanligt. Om ni verkligen är intresserade av att sluta förtrycka kvinnor så borde ni ta det till er istället för att böla om att ni och har rätt att kalla er feminister eller whatever. Jag har liksom aldrig sagt att ni inte har den rättigheten, däremot har jag kritiserat er när ni upprätthåller patriarkala normer precis som jag kritiserar andra män som gör det.

Övertron till Diskussionen™.

Något väldigt frekvent förekommande idag är övertron till Diskussionen™ som alltings lösning och det rätta sättet att komma fram till åsikter. Det anses liksom fint och rätt att istället för att känna efter liksom väga olika åsikter och argument för eller emot varandra och sedan komma fram till det rätta, på rationell väg.

Detta är en inställning som innehåller en rad olika problem. Ett av dessa har jag snuddat vid redan innan, nämligen att vissa grupper har en ideologi som bättre stämmer överens med de idéer som råder i samhället i stort, och därmed får ett övertag i alla diskussioner, vilket i princip omöjliggör att ha en diskussion på lika villkor. Detta kallas att ha en hegemonisk position, vilket i korthet kan beskrivas som att ens sätt att se på världen är det som tas för självklart, medan folk som företräder andra perspektiv direkt blir ifrågasatta. Idag kan en säga att individualismen och kapitalismen är ideal som innehar hegemoniska positioner. De tas för självklara som grundförutsättningar och politiska förändringar ska ske inom dess ramar. Den som företräder andra idéer ses som löjlig, tokig eller i värsta fall farlig.

Ett annat problem är att rationalitet också är ett värde som konstrueras socialt. Vad som är rationellt, alltså ett korrekt sätt att tänka på, har genom historien formats av människor i enormt privilegierade positioner. Det finns ju knappt en filosof (som fått inflytande) som inte är både man och vit. Det faktum att dessa personer utformat vad vi ser som rationellt gör såklart att rationaliteten är formad efter deras världsbild. Mannen har här en hegemonisk position, som gör att det manliga tas för det mänskliga. Det manliga perspektivet anses allmänmänskligt, medan kvinnliga perspektiv är ett specialfall, trots att det omfattar halva mänskligheten!

Ett tredje problem är idén om att en skulle kunna nå någon slags objektiv kunskap om ur världen är förskaffad utan att tolka den ideologiskt, för att sedan utifrån denna ”rena” information forma sig en ideologisk uppfattning. Alltså att det skulle vara möjligt att objektivt väga för- och nackdelar med olika ideologiers tillvägagångssätt emot varandra, utan att på förhand ha några slags värderingar kring vad en vill uppnå med samhället eller några slags ramar att tolka information genom.

För det första är det inte möjligt för en enskild person att tillgodogöra sig så mycket information. För det andra så tolkar en alltid information en får på olika sätt. Dels så drar olika människor olika slutsatser om vad som ligger bakom olika fenomen. Även om vetenskapen givetvis kan hjälpa oss på traven i detta så kan den aldrig undersöka precis alla faktorer som skulle kunna ligga bakom något. Det kommer alltid att finnas utrymme för alternativa förklaringsmodeller, och sådana kommer också att dyka upp på politiskt känsliga områden.

Vidare så är vilka orsakssamband som undersöks, vilken vetenskap som bedrivs och så vidare i sig politiska eller i alla fall ideologiskt präglade beslut. Det handlar ju om vilka problem vi tycker att det är viktigt att lösa i samhället, och det beror ju på vilka grupper som anses viktiga och vilka problem som över huvud taget identifierats.

Ingen vetenskapsperson har förmågan att vara fullständigt objektiv utan drar alltid med sina egna och samhällets värderingar i problemformulering, slutsatser och så vidare. Drömmen om den objektiva och ickeideologiska vetenskapen är naiv och leder endast till att den rådande samhällsideologin präglar vetenskapen, eftersom det är det som händer om en inte problematiserar sin egen ideologiska uppfattning. Vidare så tenderar människor att ha lättare att ta till sig information som fungerar bättre ihop med deras världsbild, och vara mer kritiska mot sådan som säger emot den. Kvinnor är till exempel mer benägna att se och förstå kvinnoförryck, eftersom vi utsätts för det.

Vi har också en tendens att tolka information olika rent värdemässigt, det vill säga att vi tycker att olika fenomen är bra eller dåliga. Vissa tolkar kanske det faktum att kvinnor har betydligt mindre ekonomisk frihet än män på ett annat sätt än vad jag gör. En kanske ser det som ett ickeproblem, medan jag ser det som ett problem. Hur vi tenderar att se på detta har mycket att göra med våra erfarenheter. Det ligger också i vårt intresse att vilja bekämpa detta (detta ligger även i vissa mäns intresse, men inte så samma utsträckning). Få tycker nog att löneskillnader är bra, men olika människor prioriterar frågan olika högt beroende på erfarenheter.

Vad jag vill komma fram till med allt detta är att det inte går att på ett objektivt sätt mäta olika ideologier emot varandra, utan att vår tolkning av de olika ideologierna alltid beror på vår tolkning av världen, som i sin tur beror på vår position i den. Anledningen till att kvinnor oftare är feminister än män är inte att vi är mindre (eller mer) rationella utan att vi har en helt annan beröringspunkt till fenomenet kvinnoförtryck och patriarkatet. Detta är en av en mängd olika faktorer som formar vilka vi är, och därmed också vår världsbild och våra värderingar. Förnuftet kan i allt detta inte stå fritt och söka sanning om världen som den är, oberoende av vår position i den. Denna uppfattning är inget annat än en absurd övertro till förnuftet.

Alla jävla debatter.

Nu kanske detta verkar konstigt för den som läser min blogg, men jag är så trött så trött på alla jävla ”debatter” som finns där ute i världen. Jag är ju ändå en del av den så kallade ”tyckeliten”, det vill säga: folk vill att jag ska ”debattera” saker i deras program, radioinslag, tidning och så vidare. Ibland får jag förslag som passar mig utmärkt och som går i linje med vad jag är bra på, ibland får jag helt absurda förfrågningar som berör saker jag över huvud taget inte har en jävla aning om, men som jag kanske har skrivit om på bloggen typ en gång. Nu är jag inte särskilt känd, men jag tycker mig ändå ha sett en del av detta att folk hör av sig till första bästa när de vill att någon ska ”debattera” något och egentligen inte bryr sig om den personen har någon slags legitimitet att uttala sig i frågan utöver att hen vill uttala sig, att hen tycker något.

Jag tänker på Hermanssons inlägg om att detta angående Hen-debatten:

Alla vill prata om genus. Även männen utan hjärna, männen med lite hjärna och ibland vissa kvinder utan insikt. Detta är ett problem uppdelat i olika omgångar. Det handlar inte om att ”tycka till”, du måste ha kunskap och analys.

Det är en sak att blogga om något en har lite kunskap om (förutsatt att en är tydlig med det) och att bli inbjuden (och ställa upp) i ett jävla debattprogram, eller skriva en debattartikel eller whatever. I de sammanhangen så förväntar sig människor att personen som sitter där faktiskt har något att komma med, åtminstone någon slags insatthet i frågan och debatten som förts kring den. Om jag ser eller hör en debatt om ”hen” så förväntar jag mig högre nivå på argumenten än att ”hen låter som höna”. Jag tycker att jag ska kunna förvänta mig högre intellektuell nivå i debatten i till exempel Svt Debatt än på twitter, men dessvärre är det inte så.

Grejen är den att det finns en massa personer som vill synas och därför är det helt naturligt att vissa tackar ja även om en inte är så kunnig. Vad jag däremot tycker är konstigt är att det inte finns ett striktare urval inom tv, radio och så vidare för vem som får ta plats där. Nu menar jag inte att alla måste ha läst ämnet de pratar om på högskolan eller så, men jag tycker att det blir absurt när alla en människas åsikter plötsligt ses som legitima och värda att ha med i debatt bara för att hen är aktiv i samhällsdebatten på annat håll, alternativt känd eller bara för att hen ”har en åsikt” rakt av. Det är så satans tröttsamt.

Ta nu inte detta som att jag inte bryr mig om vad ”vanligt folk” tycker och tänker om saker och ting, det är såklart jätteviktigt. Grejen är inte att vissa personers åsikter är oviktiga, grejen är att när en för en debatt om något så måste det finnas mer underlag än slentrianmässigt tyckande. Det viktiga är inte vem som bjuds in utan vad de bjuds in för. Om man bjuder in till exempel Zytomierska för att debattera LCHF så ska man kanske inte låtsas att hen har kunskap nog för att göra uttalanden som ”90 % av jordens befolkning vill gå ner i vikt”, däremot om hen bara hade blivit inbjuden i egenskap av ”person som går på LCHF” (vad nu det ska vara bra för) så hade saken varit en annan, men grejen är att hen bjuds in i egenskap av någon slags expert (eller i alla fall uttalar sig som om hen vore det).

En grej som också hör till detta är tendensen som finns att när ett ämne debatteras så ska fan alla ha en åsikt om saken. Det är så otroligt lätt att dras med i detta när man spenderar så mycket tid på till exempel twitter som jag gör. Om alla börjar snacka om en grej så blir jag såklart också intresserad, och sedan står man där och har en åsikt om något man egentligen inte vet eller bryr sig ett skit om. Jag har på sista tiden försökt dra mig bort från detta så mycket som möjligt. Jag orkar inte vara en person som bara producerar ännu en generisk åsikt om de ämnen som alla andra redan producerat en åsikt om. Jag orkar inte tycka något om varenda liten grej som dyker upp.

Vill aldrig sluta ändra mig.

Så många åsikter som jag innan tyckt varit korkade, extrema eller naiva som jag nu har anammat. Innan kunde jag bli rent förbannad å människor som tycker som jag gör nu och troligen finns det åsikter jag upprörs över idag om jag kommer anamma i framtiden. Tankar jag innan tog för sanning förefaller numera helt absurda i sin naivitet, samtidigt som tankar jag innan sett som idiotiska numera förefaller vara det enda rätta.

Jag tycker att det är fruktansvärt sorgligt med människor som inte förmår se utanför sina en gång fästa värderingar, inte på grund av att de inte är intelligenta nog att se andra perspektiv utan för att de inte förmår ändra sig med anledning av sin intellektuella stolthet.

Låt mig aldrig sluta utvecklas, och låt mig framförallt aldrig sluta ändra mig. Jag vill fortsätta se nya perspektiv och förkasta gamla tankar.

Varför skulle det vara bra att folk har olika åsikter?

När folk avslutar en diskussion med att säga typ: ”jag håller inte med dig men de är ju tur att folk är olika”, hur tänker man då? På vilket sätt är det bra om folk har destruktiva eller felaktiga åsikter?

Det är ju viktigt att det finns utrymme för olika åsikter och att människors känner sig bekväma med att uttrycka dem, men jag kan verkligen inte anse att det är en bra sak att människor är klimatförnekare, rasister och så vidare bara för själva diversitetens skull. Folk kommer alltid att tycka olika om olika frågor och det är bra för det för diskussionen framåt. Men det för väl inte samhällsdiskussionen framåt att folk går omkring och tycker skit på dåliga grunder.

Åsikter jag tycker suger:

Skattefusk är acceptabelt.
Man ska ha strängare fängelsestraff.
Den som blir våldtagen får skylla sig själv.
Det är okej att överkonsumera.
Klassklyftor är bra.

Och så finns det såklart en massa andra åsikter som jag inte tycker tillför någonting. Inte så att jag vill förbjuda folk från att ha dem, men jag tycker inte att det är bra att folk ”tycker olika” på dessa områden. Jag har verkligen väldigt svårt att se ett egenvärde i detta.

Att ändra sig.

Jag har ångrat mig så många gånger under mitt liv. Jag har gått från att inte vilja kalla mig feminist till att tycka det vore helt orimligt att inte göra det, jag har gått från extrem nyliberal till socialist, jag har gått från konsumtionstokig till konsumtionskritisk, klimatskeptiker till miljöpartist och så vidare. Ibland tycker folk att det är fel att ändra sig. ”Men du skrev/sa/tyckte ju innan att…” kan det låta. Det tycker jag är tråkigt. Att kunna ändra sig och erkänna det tycker jag är en väldigt bra egenskap hos de flesta människor och då är det tråkigt att man ska straffas för det.

Vissa verkar också tycka att man på något sätt ska meddela när man ändrar åsikt för att det ska vara okej. Man ska liksom gå ut och säga ”jag hade fel innan, nu tycker jag såhär”. Det håller jag inte med om. Jag tycker inte man ska förneka vad man tyckt och tänkt om saker och ting innan om det förs på tal, men jag tycker inte att man ska behöva meddela sina åsiktsbyten. För det mesta sker det ju inte heller i ett enkelt slag att man byter åsikt, det är snarare en fråga om grader. Jag kan sällan nämna en exakt tidpunkt då jag ändrat uppfattning i en fråga. Ibland kan det ju vara så att man inte berör ett ämne ens med tanken på flera år, och när man sedan återvänder tänker man helt annorlunda kring det.

Det är inte heller alltid så att jag tycker att jag hade fel innan. Ibland så har jag förändrat åsikt lite eller bara lärt mig att se andra perspektiv. Det betyder inte att jag tycker att mitt tidigare tankesätt är uppåt väggarna fel. Ett sånt exempel för mig är drogfrågan. Innan så var jag jätteliberal i min inställning till alkohol, idag kan jag i mycket högre grad se problemen med en alltför fri alkoholmarknad. Jag kan tycka att mitt tidigare tankesätt var banalt, men ha kvar vissa tankegångar och kompletterat med nya. Jag har inte gjort någon helomvändning men lärt mig att se andra sidor också.

Det är inga konstigheter med att man skaffar mer kunskap och insikt under livet gång. Jag tycker jag är mycket klokare nu än vad jag var för bara ett år sedan men säkert kommer jag i framtiden tycka att vissa saker jag tycker idag är idiotiska eller banala. Jag är helt okej med det, det viktiga för mig är att man har ett öppet sinne, vilja att upptäcka mer och förmåga att inse sina misstag.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus.

Jag minns när jag låg i krig mot min kropp. Vapnen tog sig olika uttryck, alltså från ren självsvält och hulkande över toaletten till en nästintill fettfri diet med så mycket fibrer att min mage slutade fungera och många timmar menlös och monoton träning som slet på min kropp. Jag minns sömnlösa nätter med hallucinationer, en ständigt uppsvullen mage och den avgrundsdjupa hunger som kunde sätta in ibland och gjorde att jag åt helt okontrollerat tills jag bara mådde illa, både fysiskt och psykiskt. Kroppen var allt jag tänkte på samtidigt som jag inte brydde mig om den alls eller var i kontakt med den. Jag såg den som ett redskap som skulle formas och användas, inte som en del av mig som skulle vårdas.

Nu tycker jag förvisso om min kropp mer än jag gjorde då. Jag har lärt mig att se det fina i den, vuxit in i den mentalt. Men mitt tillfrisknande har framförallt handlat om att gå från ett ständigt fokus på min kropp till att låta den vara. Det har varit den största förändringen, inte att jag lärt mig att älska min kropp utan att jag lärt mig att älska mig själv och mitt liv tillräckligt mycket för att inte jämt och ständigt tänka på kroppen. Även när jag var ätstörd, för det var jag, så kom det dagar då jag älskade min kropp, jag nästan avgudade den. Dagar då jag kände mig sådär fruktansvärt snygg, och det var faktiskt ganska ofta. Dessa dagar kommer aldrig nuförtiden ty jag behöver inte längre växla mellan förakt och kärlek till kroppen. Jag kan låta den vara, använda den till vad den ska användas till och helt enkelt inte lägga så stor värdering vid den.

Grejen med kvinnokroppen är att den jämt och ständigt ska vara i fokus. Man kan hata eller älska sin kropp, men man måste ha en åsikt om den. Du kan inte vara likgiltig inför din egen kropp som kvinna för den ska alltid alltid diskuteras. Om du går utanför idealet av hur en kvinna ska se ut enligt rådande ideal så måste du högljutt deklarera att du minsann älskar din kropp ändå, du måste förklara och utvärdera alla dina kroppsdelar, du måste ha en åsikt om vilken som är bäst och vilken som är sämst. Du måste antingen älska dina extrakilon på magen eller hata dem, du kan inte bara konstatera att de finns utan att tänka så mycket på dem för du måste jämt och ständigt ha en åsikt. Det är vad som åläggs dig som kvinna; kroppsmedvetenhet. Att aldrig någonsin vara likgiltig, att alltid ha en åsikt. Att ständigt tvingas in i detta eviga tyckande, tänkande, utvärderande.

Därför känner jag att Blondinbellas ”Size me”-initiativ träffar fel. Jag förstår tanken bakom det, ty det är såklart det är bättre att älska sin kropp än att hata den, det tycker jag också. Men kärlek och hat ligger kusligt nära varandra och går ofta hand i hand, följer på varandra som i en bergochdalbana. Och det som är den gemensamma nämnaren är att det du hatar liksom det du älskar står i fokus. Du kan inte hata det du är likgiltig till men du kan hata det du en gång älskat. Du kan till och med hata och älska något på samma gång.

Det bästa vi kan göra för att främja en sund syn på den egna kroppen är att för en gångs skull flytta kvinnokroppen som estetiskt objekt ur rampljuset. Detta görs inte genom att kasta kläderna på omslaget till en tidning. Det är bara att åter föra in den i rampljuset, lyfta upp den och syna den men ur en annan vinkel. Sätta den i fokus. Säga att du kan vara i vilken storlek du vill men det är fortfarande viktigt att du tänker på den där jävla kroppen, att du fokuserar på den, att du har en åsikt om den och hyser känslor inför den. Men jag vill varken ligga i krig mot min kropp eller ha en kärleksrelation med den, jag vill för helvete bara låta den vara. Jag vill inte ägna en sekund till åt att tänka på den, jag har redan gjort det så länge. Jag vill acceptera den som en del av mig, som min röst eller min hörsel, utan att låta den uppta varje ledig stund.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus. Jag drömmer om en värld där jag kan få lov att vara människa och ha en kropp utan att den ständigt ska utvärderas, utan att behöva ha en åsikt om den. Jag drömmer om en värld där det normala för kvinnor är att se sig i spegeln utan att känna varken hat eller kärlek och bara känna; där är jag, där är min kropp, den ser ut sådär. Jag drömmer om en värld där den tid vi idag förväntas lägga på att lära oss älska våra kroppar skulle kunna lägga på något annat. Jag drömmer om en värld där man inte behöver älska sin kropp för att må bra, där det räckte med att tycka att den är helt okej. Jag drömmer om en värld där det inte handlade om att älska sin kropp utan om att älska sig själv, och inte på det där passionerade bergochdalbanesättet utan på det där lugna och omhändertagande sättet. På det där sättet där man vågar se fel och brister men förmår acceptera dem. Jag drömmer om en värld där jag kan tillåtas att bara vara.

Att skapa en åsikt.

Fick denna fråga på min frågestund som jag tyckte var så spännande att jag tar upp den i ett eget inlägg. Frågestunden är fortfarande öppen så den som vill kan ställa mer frågor. Så roligt att svara på när det håller så hög standard.

Hej!
Kanske en lite skum fråga men hur går du till väga för att bilda dig en egen åsikt om ”något”?
Läser du mycket och sedan reflekterar över det du läst?
Jag försöker bilda mina egna åsikter men märker att jag alldeles för lätt nickar instämmande och tänker ”jaaaa! Hon har ju så himla rätt!” när jag läser dina inlägg. Det är sällan jag tar mig tid att verkligen reflektera och vrida och vända på det som personer jag ser upp till säger (exempelvis du).
Hur gör du för att inte drunkna i all information och i alla andras åsikter?????

Tycker denna fråga relaterar lite till inlägget jag skrev om Smarta killar™. Om man har lite kunskap på ett område är det lätt att man bara lyssnar på första bästa som har en åsikt om saken och låter övertygande, jag har gjort samma misstag själv flera gånger och gör det säkert fortfarande i en massa fall. Däremot så skulle jag säga att jag blivit betydligt bättre på att identifiera de som snackar skit och försöker ”dränka” mig i sina åsikter. Ett vanligt drag brukar vara en oförmåga att förklara när man redogör för sig åsikt om något och när man redogör för fakta, personer som blandar ihop dessa två brukar för det mesta inte vara alltför tillförlitliga. Jag har också lärt mig att känna igen vissa stereotyp argument och påståenden på ren erfarenhet och när någon droppar ett av dessa brukar jag så att säga osäkra min revolver. Detta gäller både argument för och emot den ståndpunkt som jag intar. Jag har t.ex. svårt att ta vänstermänniskor som börjar snacka om att ”människoliv inte kan mätas i pengar” när man snackar budget på allvar även om jag generellt håller med dem i rena sakfrågor.

Min erfarenhet är att människor som faktiskt har kunskap och insikt i en fråga inte brukar vara rädda för att påpeka komplexiteten i den. Den som har kunskap och argument är inte rädd för att bli ifrågasatt varför skulle hen vara det? Ifrågasättande leder i en sådan situation bara till att man får klargöra sin poäng tydligare och kan övertyga personen som frågar genom diskussion.

Den som vill att folk ska lyssna på vad man har att säga ska också ta sig tiden att förklara för den som inte är insatt, tar man sig inte den tiden så är man inte värd att lyssna på. Så mitt tips är: kräv alltid förklaring för det du inte begriper. Om du blir behandlad som om du vore dum i huvudet för det så tycker jag inte att du ska lyssna, för jag tycker inte man ska lyssna på folk som inte har en ödmjuk syn på kunskap och åsiktsskapande. Det är så otroligt mycket troligare att en sådan person kommer att undanhålla andra perspektiv från dig och man ska aldrig aldrig lyssna på en person som inte tycker att det är intressant att nyansera sitt perspektiv.

Annars så kan jag väl säga att mina åsikter har förändrats otroligt mycket över tiden, från nyliberal till någon slags frihetlig socialist som jag är nu. Det är en enorm skillnad. Jag är dock glad över att ha haft åsikter som jag idag anser är ”fel” tidigare eftersom det har hjälpt mig att skapa perspektiv på min världsuppfattning nu. Det började med att jag köpte ett färdigt åsiktspaket som jag sedan reviderat hundratals gånger för att vaska fram det jag tycker är hållbart. Jag kommer troligen byta uppfattning om en massa saker i framtiden och det ser jag bara som något positivt, det gör att min förståelse för andras åsikter blir djupare än de hade varit om jag bara tyckt samma sak från första början.

Ju mer jag reviderar mina åsikter desto mer märker jag att mitt känsloliv och min människosyn passar ihop med mina åsikter. Innan så hade jag åsikter som gick rakt emot hur jag kände inför människor och deras situationer man jag undertryckte dessa känslor för vad jag ansåg ”rätt”. Nu så passar mina åsikter mycket bättre ihop med hur jag ser på saker och ting rent intuitivt. Jag tänker att det är ett tecken på att jag kommit närmre vad jag tycke är rätt. Detta innebär inte att jag inte har argument för mina ståndpunkter, bara att dessa ståndpunkter och argument är mer förankrade i mig som person än de var innan.

Så det jag kan säga är väl: var alltid kritisk, var alltid extra kritisk mot folk som snackar som om de sitter inne ”sanningen” och var inte rädd för att ifrågasätta ty den som inte är intresserad av att förklara är faktiskt inte värd att lyssna på. Våga lita på din intuition och utforska sambandet som finns mellan dina åsikter, troligen kommer du att finna att det finns något slags samband som du kan formulera en ideologi utifrån. Men jag tror det viktigaste är att du ska våga ha fel, våga ifrågasätta dig själv och ändra dina åsikter; se det inte som att du hade fel innan och rätt nu utan som att du har tagit ytterligare ett steg på vägen till att forma din ideologi. Det är bara korkat med människor som bestämmer sig för att anta ett visst åsiktspaket och sedan ägnar resten av sitt liv åt att hitta fler argument för detsamma, att ständigt nyansera sin världsbild är enligt mig jävligt mycket värdefullare.

Detta handlade mest om hur jag förhåller mig till argument och kunskap. Sedan är det såklart alltid så att man måste läsa på för att det ska funka. Lära sig mer om de olika synsätt som finns.

Jag hoppas att detta var ett bra svar på frågan. Det kan vara svårt att förklara detta eftersom det är en process jag för det mesta inte reflekterar över. Om det finns några frågetecken reder jag mer än gärna ut dem.

Respektera min rätt att bestämma över min egen kropp tack.

Ikväll har jag varit så sinnessjukt irriterad på människor som inte fattar skillnaden mellan att ha en personlig preferens och att sprida en bild av att allt som går utanför den skulle vara fel. Som DennisM.

Fy alltså. Sådant kan verkligen sätta sig hos mig. Inte just för att DennisM tycker det, för han är ju liksom en idiot. Det som stör mig är att hans sätt att tänka förekommer i en mindre extrem form hos väldigt många människor.

Kan inte alla människor snälla sluta ha sådan jävla åsiktstourettes och lära sig skilja på i vilka situationer det är relevant att säga sin åsikt och inte? Man behöver inte säga exakt vad man tycker om precis allt för precis alla, faktiskt. Det tillför inte världen något att berätta att någons skor är fula, att någons kroppsfunktioner är äckliga eller att man tycker att någon väger för mycket. Ska det vara så svårt att förstå?

Respektera att jag bestämmer vad jag gör med min egen kropp. Ingen annan ska ha några åsikter om hur jag väljer att klä mig, sminka mig, äta eller raka mig. Det är mitt val, mitt problem, och ingen annans. Och om du finner det motbjudande så har jag ett jävligt enkelt tips: ligg inte med mig! Det lär inte vara något du behöver anstränga dig för heller, eftersom jag av princip inte ligger med idioter.